Stycket

6.På annat sätt såg HD på ansvaret i vattenmålet NJA 1997 s. 684. Efter särskilt riklig nederbörd hade osedvanligt stora vattenmängder släppts fram genom en damm för vattenreglering, med påföljd att översvämningsskador uppkommit nedströms. HD framhöll att en saklig skillnad förelåg mellan sådana skador till följd av ledningsbrott i de båda nämnda fallen och skador som följde av att en anläggning inte var tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning; i det senare fallet krävdes enligt stadgad praxis vållande för skadestånd. HD erinrade om möjligheten enligt 9 kap. dåvarande vattenlag (numera 31 kap. miljöbalken) att begära ersättning för ändrade vattenstånd och flöden vid tillståndsgivningen och att senare kräva ersättning för oförutsedda skador. Om strikt ansvar för översvämningsskador som de aktuella skulle åläggas regleringsföretag, skulle de få ansvara för extrema väderlekssituationer eller en oförutseende bebyggelseplanering. Vidare nämndes att i samband med 1997 års lagstiftning om strikt ansvar för dammhaveri sådant ansvar inte ansågs böra införas när dammen fullgör sin funktion men överströmmande vatten ändå orsakar skada. Skadeståndstalan ogillades alltså. — Avgörandena om ledningsbrott torde ha påverkats av analogier med miljöskadereglerna, men sådana resonemang har tydligen sina begränsningar; de tycks kräva någon bristfällighet i själva anläggningen.s. 36