Stycket

4.NJA 2000 s. 737 behandlade den omstridda frågan, om ersättning enligt miljöskadereglerna kunde utgå för s.k. minskat boendevärde — alltså när miljöstörningar medfört obehag och besvär men inte några påvisbara ekonomiska förluster för de skadelidande. Det gäller här ett gränsfall mellan ekonomisk och ideell skada, som enligt miljöskadelagens motiv knappast faller inom lagens område — denna ståndpunkt har dock kritiserats i litteraturen (se hänvisningar i rättsfallet). Vid byggandet av Arlandabanan stördes närboende under tre år av maskinbuller, damm och byggtrafik som medförde att de inte kunde utnyttja sina fastigheter i full omfattning och under ett 40-tal nätter fick nattsömnen störd. Vidare behövde de på grund av byggdamm utföra mera tvätt och städning än normalt. HD fann att inskränkningarna i deras boendemöjligheter och värdet av deras egna arbete utgjorde följdskador av ekonomisk natur och inte kunde anses sakna betydelse. De var alltså berättigade till ersättning för skadan. Bedömningen stämmer med vad som gäller vid hyra; en hyresgäst skulle i motsvarande situation ha varit berättigad till nedsättning i hyran på grund av hinder och men i nyttjanderätten (12 kap. 16 § 3 p. JB) Det är naturligt att man anser ägaren i samma situation ha lidit ett men som kan uppskattas ekonomiskt. Här föreligger en klar skillnad mot förlust av affektionsvärde och liknande skadeverkningar som inte anses ersättningsgilla. Att skadan inte ansågs bagatellartad (32 kap. 1 § 2 st.) är ännu mindre överraskande, men det bekräftar i varje fall att vissa säregna motivuttalanden vid miljöskadelagens tillkomst inte är mycket att fästa sig vid.s. 35