NJA 1985 s. 618; se även Welamson, Rättegång VI s. 59 och Nordh, Praktisk process I s. 107 f.
Hänvisas från p. 8 (s. 24)
1.Med det ovan anförda har jag försökt visa att de av Högsta domstolen fastlagda principerna för den negativa rättskraftens omfattning vid yrkanden om alternativa rättsföljder stämmer väl in med regleringen av ändring av talan i 13:3 RB. En ändamålsenlig tolkning av denna bestämmelse i belysning av grundprinciperna om domens rättskraft och rättegångens litispendensverkan leder till slutsatsen att yrkanden, som prekluderas genom domens rättskraft, måste — under vissa förutsättningar — kunna framställas av käranden också i högre rätt. Något motsvarande behov finns däremot inte när det gäller yrkanden som kan framställas i en annan samtidig eller efterföljande rättegång.s. 23
2.Man kan åstadkomma en ordning som tillgodoser dessa ändamål genom att dra en skiljelinje utifrån rättskraftens verkningar mellan yrkanden som är tillåtliga enligt å ena sidan 13:3 st. 1 p. 1 RB och å andra sidan p. 2 och 3 i samma lagrum. Den första punkten kan då användas för att framställa nya yrkanden som avser samma rättsföljd som eller en rättsföljd som är alternativ (och ekonomiskt likvärdig?) till det först framställda yrkandet. Undantagsregeln kommer därmed att omfatta både kvantitativa och kvalitativa förändringar av yrkandet. Beträffande andra yrkanden får tillåtligheten av dessa bedömas enligt 13:3 st. 1 p. 2 och 3 RB.s. 24
3.Man kan invända mot detta och hävda att processekonomiska vinster kan uppstå också om man i högre rätt tillåter nya yrkanden som ligger utanför domens rättskraft. Regleringen om svarandens rätt att göra kvittningsinvändning i högre rätt ger uttryck för det.s. 24
4.I sådant fall måste det emellertid finnas garantier för att nya frågor kommer under domstolens prövning endast i de fall då det verkligen kan leda till processekonomiska vinster, som motiverar att instansordningens princip sätts ur spel och att tyngdpunkten i rättskipningen förskjuts uppåt.s. 24
5.Varken bestämmelsen om ändring av talan i 13:3 RB eller något annat lagrum i RB ger utrymme för högre rätt att göra sådana överväganden när käranden vill framställa ett nytt yrkande. Man kan dock de lege ferenda förespråka att käranden ges samma möjligheter att ändra sin talan i högre rätt som svaranden har att framställa en kvittningsinvändning. Ett förslag är att helt enkelt avskaffa sista meningen i 13:3 st. 2 RB och föra in orden ”eller i högre rätt” i meningen dessförinnan.s. 24
6.Genom att anknyta gränsdragningen mellan undantagen i 13:3 st. 1 RB till rättskraftens bestämning nås också en bättre samstämmighet mellan ändring av talan och reglerna om kumulation. Vid kumulation sammanförs två eller flera käromål för gemensam handläggning i en rättegång. Vad som utgör ett käromål bör avgöras utifrån i stort sett samma kriterier som ligger till grund för rättskraftens bestämning.s. 24
7.Kumulation kan endast ske i samma instans. Den uppfattning som har rått tidigare — och ännu råder? — angående förhållandet mellan tillämpningsområdet för 13:3 st. 1 p. 1 RB och rättskraftens omfattning vid alternativa rättsföljder har gått stick i stäv med denna grundprincip för kumulation. Med den ordning som förespråkas här kan däremot reglerna om ändring av talan inte användas för att i högre rätt bakvägen kumulera käromål, som inte har prövats av lägre rätt.s. 24
8.Det bör vidare anmärkas att reglerna om ändring av talan — tolkade enligt ovan — inte kommer i konflikt med bestämmelserna om ändring av ett överklagande i 50:25 st. 2 RB. Det råder inte symmetri mellan vad som utgör en annan del av tingsrättens dom enligt det lagrummet och rättskraftens omfattning. Exempelvis innebär en rent kvantitativ förändring av ett yrkande i högre rätt att talan angår en annan del av tingsrättens dom, även om klaganden håller sig inom det belopp som han eller hon har yrkat vid tingsrätten. Undantag gäller dock för yrkanden som kan framställas med stöd av 13:3 st. 1. p. 1 RB!s. 24
9.Sammanfattningsvis kan man konstatera att de av Högsta domstolen fastlagda principerna för rättskraftens omfattning vid alternativa yrkanden stämmer väl överens med det processuella regelsystemet i övrigt. Ja, det kan till och med sägas att olika delar av systemet numera är bättre anpassade till varandra än tidigare. Man kunde förut i fråga om ändring av talan hävda att det var sak samma om saken var densamma eller inte. Nu gäller att det i högsta grad spelar roll om saken är densamma eller inte.s. 25