Stycket

46.Frågan om deuterioamfetamin är att anse som narkotika enligt narkotikastrafflagen avgjordes i NJA 1999 s. 485. Vad som är att anse bedöma som narkotika i narkotikastrafflagens mening framgår av 8 § narkotikastrafflagen. Narkotika är varor med vissa egenskaper som antingen (1) av denna anledning är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige biträtt eller (2) av regeringen förklarats vara att anse som narkotika. (Jfr 1 § lagen 1992:860 om kontroll av narkotika samt 2 § förordning 1992:1554 om kontroll av narkotika.) Amfetamin är, sedan Sveriges tillträde till 1971 års FNkonvention om psykotropa ämnen narkotika på den förstnämnda grunden. Frågan om huruvida deuterioamfetamin utgör narkotika enligt narkotikastrafflagen blev därför identisk med frågan om deuterioamfetamin omfattas av konventionens begrepp ”AMPHETHAMINE”. HD:s majoritet fann med hänsyn till ett antal olika faktorer att så var fallet. Två JustR var skiljaktiga och menade att deuterioamfetamin inte borde anses omfattat av konventionen och därmed inte heller av den svenska narkotikastrafflagen. 4.2.3 Smugglingsbrott, brott mot privatinförsellagen m.m. I NJA 1999 s. 670 dömde HD två personer som tillsammans försökt att föra in 315,3 liter sprit och 47,52 liter starköl till Sverige (utan att ge sig till känna för tullmyndigheten) för brott mot lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen (numera lag 1994:1565 om beskattning av viss privatinförsel; i det följande omtalad som privatinförsellagen). HD fann att de tilltalades uppgifter om att dryckerna införts för privata syften inte vederlagts; härvid framhölls särskilt att TR:s och HovR:s skäl i detta avseende var knapphändiga och att det därför fick antas att de inte funnit uppgiften vederlagd samt att det ”sakna[de]s skäl” för HD att göra någon annan bedömning. Fallet bör läsas så att HD på grund av processläget (det förhållandet att vare sig TR eller HovR uttryckligen behandlat eller avfärdat invändningen om privatinförsel och att HD heller inte givits skäl att göra annan bedömning) ansåg sig tvungen att godta invändningen; det finns knappast skäl att anta att liknande kvantiteter kommer att anses införda för privat bruk i fortsättningen. Två JustR var skiljaktiga och menade att TR:s och HovR:s domar får tolkas så att de lämnat invändningen om införsel för privat bruk utan avseende och de fann heller inte själva skäl att godta invändningen. På grund härav menade de att de tilltalade skulle dömas för försök till varusmuggling. Fallet har kommenterats av Josef Zila i JT 2000–01 s. 179 ff.; se även Monika Wendleby i JT 2000–01 s. 755 f.s. 920