Stycket

21.I NJA 1996 s. 152 var huvudfrågan om S, såsom styrelseordförande i ett aktiebolag (F) gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman. S hade beslutat att genomföra en affär genom vilken bolaget förvärvade 130 000 aktier från H (som var VD i F, men också styrelseledamot i det bolag som aktierna avsåg), till vad som i målet påstods vara ett alltför högt pris. Vidare hade en mäklare anlitats, trots att affären redan gjorts upp mellan parterna. S angav som skäl för att han accepterat en något högre kurs än den senast kända börskursen att fråga var om en större aktiepost i ett för F intressant företag samt att han ansåg att F gjorde en god affär (S ansåg att det bolag som aktierna avsåg hade goda framtidsutsikter). Skälen till att mäklare anlitats angavs bl.a. vara att parterna var överens om detta samt att affären hade karaktär av närståendetransaktion och därför var känslig. HD fann att S haft en sådan förtroendeställning som krävs, men att det mot bakgrund av de skäl som S angivit för sitt handlande inte var visat att S missbrukat sin förtroendeställning på sätt som avses i 10 kap. 5 § brottsbalken. Till följd av att S frikändes på grund av att han inte förövat en brottsbeskrivningsenlig gärning kunde H inte heller fällas till ansvar för medverkan till gärningen. När det gällde bedömningen av om H självständigt kunde anses ha begått brott anförde HD att H i sammanhanget inte kunde anses företräda F och att han därför, trots att han hade anknytning till F, hade rätt att i första hand företräda sina egna intressen. H kunde följaktligen inte heller (självständigt) anses ha missbrukat sin förtroendeställning på sätt som avses i 10 kap. 5 § brottsbalken. 4.1.8 Brott mot borgenärer (11 kap.) När det av bokföringen hos ett aktiebolag inte framgick att bolaget belastats med vissa kostnader som inte uppkommit i den av bolaget bedrivna rörelsen (utan på grund av arbete på en ställföreträdares hustrus fastigheter) ansågs i NJA 1996 s. 384 bokföringsbrott vara förövat. Bokföringsskyldigheten hade åsidosatts genom att verifikationerna inte innehållit uppgifter om vad affärshändelserna respektive fakturorna avsett och eftersom bolaget gick med förlust (och så småningom försattes i konkurs) ansågs de betalningar som gjordes med anledning av fakturorna ha varit betydande för bolaget varför det s.k. huvudsaksrekvisitet ansågs uppfyllt. Brottet bedömdes som grovt med hänsyn till att det var fråga om uppsåtliga och systematiska förfaranden i syfte att dölja transaktionernas verkliga natur.s. 912