Stycket

1.4.1 BrB 3–22 kap 4.1.1 Brott mot liv och hälsa (3 kap.) Gränsdragningen mellan mord och dråp behandlades i NJA 1995 s. 464. M hade i fallet utsatts för mycket handgripliga homosexuella närmanden från P och därvid knivhuggit P ett mycket stort antal gånger, till följd av vilket P avled. HD betonade inledningsvis att det för bedömningen enligt brottsbalken inte i och för sig är utslagsgivande om gärningen företagits i hastigt mod eller ej, men framhöll samtidig att detta förhållande måste tillmätas betydelse vid den helhetsbedömning som skall göras. HD anförde vidare att M, genom P:s närmanden, blivit utsatt för ”en förhållandevis allvarlig provokation” och att utredningen inte gav stöd för annat än att närmandena försatt M (som blott var 19 år vid tillfället) i ett tillstånd av okontrollerat ursinne. Härtill framhölls att händelseförloppet varade under en kort tid och att dödsmisshandeln i sin helhet förövats medan M var i stark affekt. HD fann, med stöd av det anförda och med hänsyn till tidigare praxis, att gärningen till sin typ snarare utgjorde dråp än mord. Två JustR var skiljaktiga och menade att den provokation som M utsatts för inte kunde anses ha varit av allvarligare slag. Mot denna bakgrund och med beaktande av att P var så berusad att han var i det närmaste försvarslös samt att gärningen karaktäriserades av en utpräglad hänsynslöshet fann dissidenterna att M skulle dömas för mord. Det har, delvis mot bakgrund av dissidenternas domskäl, diskuterats om majoritetens bedömning, dvs. att ett homosexuellt närmande av det slag som det var fråga om utgör en allvarlig provokation, är godtagbar i dagens samhälle. Fallet kommenteras av P.O. Träskman i JT 1995–96 s. 434 ff.s. 906