1.3.1 Legalitet, giltighet, underlåtenhet, gärningsmannaskap m.m. I NJA 1997 s. 175 ansågs ett blankettstraffbud (74 § lagen [1977:293] om handel med drycker) som kriminaliserade anskaffande av alkohol åt annan i strid med en viss annan bestämmelse i samma lag (12 §) kunna tillämpas också i förhållande till ett stycke i denna bestämmelse som innehöll en förhållningsregel av innebörd att alkohol inte fick, som gåva eller lån, överlämnas till personer under 20 år. HD ansåg, till skillnad från HovR:s majoritet, att blankettstraffbudets verb (”anskaffar”) även enligt allmänt språkbruk utan svårighet kunde inrymma ett överlämnande av något som gåva eller lån och att det därför inte stred mot legalitetsprincipens analogiförbud att döma till ansvar för olovligt anskaffande av alkoholdrycker. Ett JustR var skiljaktigt och ville fastställa HovR:s dom, dvs. ogilla åtalet. Se numera 3 kap. 9 § samt 10 kap. 6 § alkohollagen (1994:1738) Fallet illustrerar, om inte annat, att det ofta är svårt att avgöra vad som kan anses omfattas av ett straffbuds ordalydelse.s. 897
2.Den analogiska tillämpning av 2 § andra stycket skattebrottslagen som HD gjorde i NJA 1978 s. 452 ansågs i NJA 1999 s. 215 — med hänsyn till den ändring av 1 kap. 1 § brottsbalken som gjordes 1994 (skärpning av analogiförbudet) — inte längre vara möjlig. (En motsvarighet till straffbudet i 2 § andra stycket skattebrottslagen fanns, såvitt avser den lagtekniska uppbyggnaden, i 7 § i den lydelse som tilllämpades av HD.) Rättsfallet kan ses som en bekräftelse på att 1 kap. 1 § brottsbalken, i linje med lagstiftarens intentioner, verkligen innefattar ett analogiförbud (även om detta näppeligen framgår klart av lagtexten).s. 897
3.Begreppet ”anläggning” i 43 § första stycket väglagen (1971:948) ansågs i NJA 2000 s. 490, med hänsyn till legalitetsprincipens förbud mot analogisk rättstillämpning, inte kunna omfatta en skylt (”ett lokaliseringsmärke”) med text som angav att en viss restaurang låg en knapp kilometer längre fram. (Också i NJA 1995 s. 84, NJA 1999 s. 102 — båda omtalade i avsnitt 4.1.2 Brott mot frihet och frid — samt i NJA 1996 s. 79 och NJA 2000 s. 292 — se avsnitt 4.2.4 Övrig specialstraffrätt — åberopades legalitetsskäl av HD.)s. 897
4.Ett förbud avseende fiske meddelat av Finsk-svenska gränsälvskommissionen ansågs i NJA 1996 s. 370 inte kunna tillämpas i mål om åtal för brott mot föreskriften eftersom de i 10 kap. 5 § regeringsformen föreskrivna formerna för överlåtelse av befogenhet till mellanfolklig organisation inte följts och felet varit uppenbart (11 kap. 14 § regeringsformen).s. 898
5.I NJA 1997 s. 179 var fråga om en kommun överskridit rätten att meddela lokala föreskrifter för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats enligt 3 kap. 8 § och 3 kap. 12 § (jämfört med 3 kap. 1 §) ordningslagen (1993:1617), vilket hade betydelse för om de beslutade föreskrifterna kunde läggas till grund för fällande dom. Frågan i målet gällde närmast huruvida kommunen genom sina föreskrifter, i strid med 3 kap. 12 § ordningslagen, reglerat förhållanden som redan är reglerade i ordningslagen.s. 898
6.Ordföranden i en kommuns tekniska nämnd ansågs i NJA 1995 s. 204 ha ett sådant ansvar för en viss försöksverksamhet (gällande kommunens avloppsreningsverk) att han var straffrättsligt ansvarig för att gällande reningskrav upprätthölls. HD anförde bl.a. att det normalt (se NJA 1987 s. 426) är kommunens anställda som med sin sakkunskap och förtrogenhet med verksamheten bär ansvaret för den löpande förvaltningen och att de förtroendevaldas främsta uppgift är att ägna sig åt övergripande frågor som verksamhetens mål, inriktning, kvalitet etc. I detta fall ansågs emellertid föreligga särskilda omständigheter som motiverade att tekniska nämndens ledamöter bevakade händelseutvecklingen och såg till att reningskraven upprätthölls. Bl.a. var det fråga om en försöksverksamhet för vilken länsstyrelsen i sina tillståndsbeslut skärpt rapporteringskraven rörande provanalyser. Vidare hade nämnden förutsett möjligheten att utsläppsgränsen ej skulle kunna hållas och den hade också i avtalen med entreprenören för försöksverksamheten låtit ta in en klausul som gav kommunen rätt att säga upp avtalen om reningen inte levde upp till de krav som gällde. Ordföranden hade dessutom fått rapporter om försöksverksamheten som indikerade att reningen inte fungerat tillfredsställande. Rättsfallet är ett exempel på att den som befinner sig i garantställning (såsom övervakningsgarant) kan vara skyldig att förhindra att överträdelser sker. Vad gäller den subjektiva sidan ansågs oaktsamhet föreligga från ordförandens sida (denna hade ju bl.a. på grund av de omständigheter som ovan nämnts i vart fall bort förstå att reningskraven inte upprätthölls).s. 898
7.En invändning om delegation av ansvar att söka ett erforderligt tillstånd vann i NJA 1999 s. 760 inte beaktande eftersom den till vilken delegation skett inte intagit en tillräckligt självständig ställning.s. 898
8.I NJA 1997 s. 507 bedömdes en man som anstiftat en annan person att utöva utpressning mot en tredje person såsom gärningsman till utpressningsbrottet (se nedan i avsnitt 4.1.6 Bedrägeri och annan oredlighet). 3.2 Osjälvständiga brottsformer Frågan om försökspunktens placering behandlades av HD i NJA 1995 s. 405. I målet var fråga om tre män som vid flera tillfällen och i olika konstellationer förberett och möjligen påbörjat utförandet av bankrån. De inblandade hade beväpnade tagit sig till bankens närhet i en stulen bil från en plats där den stulna bilen stått väntande (utgångsläget). Vid något eller några tillfällen hade de också väntat i bilen intill bankinrättningen. Däremot hade de inte vid något tillfälle gått ur bilen eller öppnat någon bildörr innan de återvände till utgångsläget. Underrätterna fann att försökspunkten uppnåddes när männen lämnat utgångsläget och därifrån, med vapnet och övrig utrustning, färdats mot den ifrågavarande banken.s. 898
9.Högsta domstolen fann emellertid, även om den framhöll att underrätternas bedömning kunde anses stå i överensstämmelse med uttalanden i doktrinen och i praxis, att försökspunkten, allmänt sett, inte bör läggas alltför långt från den punkt vid vilken brottet fullbordas. Domstolen pekade särskilt på att förflyttningen i detta fall inte kunde anses som början på en förflyttning som innefattas i brottsbeskrivningen (här hänvisades till NJA 1990 s. 354) och på att det i detta fall krävdes ytterligare handlingar, vilka också kan anses som naturliga hållpunkter vid bedömning av huruvida försökspunkten uppnåtts, innan någon handling som omfattas av brottsbeskrivningen kunde vidtas.s. 899
10.I vissa fall anses det förhållandet att gärningsmannen vidtar en brottslig handling innebära att försökspunkten kan läggas vid vad HD kallar den näst sista handlingen. Typexemplet härvidlag är att en inbrottstjuv kan passera försökspunkten för stöld redan när han börjar bryta sig in i t.ex. en lägenhet. HD menade emellertid att försökspunkten skulle komma att förläggas för tidigt om detta resonemang skulle användas för att, i ett fall som detta, anse försökspunkten uppnådd redan i det skede då gärningsmannen begår olaga vapeninnehav eller ett biltillgrepp. De båda tilltalade som överklagat HovR:s dom dömdes för förberedelse till rån. Ett JustR var skiljaktigt och delade, med en något utvecklad motivering, tingsrättens och hovrättens slut.s. 899
11.Se, rörande försök, även NJA 1995 s. 119 varom mer nedan i avsnitt 4.1.9 Allmänfarliga brott.s. 899
12.Frågan om faran för fullbordan var ringa och ansvar för förberedelse därmed skulle vara uteslutet diskuterades i NJA 1996 s. 93 (tillverkning av brandbomber). HD framhöll där bl.a. att det förhållandet att de tilltalade, vid det tillfälle då bomberna eventuellt skulle komma till användning, möjligen haft med sig en otillräcklig mängd tändmedel eller annars handlat på ett sätt som försvårat eller förhindrat användningen av bomberna inte påverkar bedömningen av huruvida sådan fara som förutsätts för förberedelseansvar (icke ringa fara) förelegat vid tidpunkten för förberedelsegärningen.s. 899
13.I NJA 1996 s. 244 var fråga om ansvar för förberedelse till misshandel bestående i att M, i syfte att bomber skulle kastas mot ett demonstrationståg, innehaft 4 slangbomber samt överlämnat en slangbomb och två rökbomber till två andra personer. HD fann, efter att ha utrett bombernas funktion och effekter, att risken för att en slangbomb som kastas mot ett demonstrationståg skulle explodera i närheten av en människas ansikte var mycket liten. De effekter som skulle ha kunnat uppkomma av slangbomben var därför enligt HD inte så allvarliga att ett eventuellt fullbordat brott skulle vara att bedöma som misshandel (möjligen ofredande). Till följd härav ogillades åtalet för förberedelse såvitt avsåg slangbomberna. När det gällde rökbomberna fann HD att dessa framkallade en kraftig sticklåga, varför risken för brännskador etc. inte var så liten att den kunde bortses ifrån. I denna del skulle det följaktligen, om brottet kom till fullbordan, kunna bli fråga om misshandel. HD menade vidare att faran för fullbordan, vid överlämnande av rökbomberna (dvs. vid tidpunkten för förberedelsegärningen), inte varit ringa.s. 900
14.Jfr även NJA 1995 s. 405 samt minoriteten i NJA 1998 s. 86 angående frågan huruvida frivilligt tillbakaträdande från försök etc. förelegat.s. 900
15.Ett skattebedrägeri ansågs i NJA 2000 s. 372 (se närmare nedan i avsnitt 4.1.6 Bedrägeri och annan oredlighet) vara avslutat redan när skattemyndigheten påfört skatt med för lågt belopp eller tillgodoräknat skatt med för högt belopp. Till följd härav kunde en person som senare kvitterat ut de genom skattebedrägeri åtkomna medlen inte anses ha medverkat till skattebedrägeriet. 3.3 Straffbuds tillämpning i tiden Ett krav på tillstånd för införsel av läkemedel, som bortfallit på grund av Sveriges tillträde till EES-avtalet ansågs i NJA 1995 s. 333 inte ha gällt under viss tid på grund av då rådande särskilda förhållanden i den mening som avses i 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. På grund härav ansågs ”den lindrigaste lagens princip” som kommer till uttryck i samma stycke böra tillämpas, till följd varav den tilltalade frikändes från ansvar för försök till varusmuggling.s. 900
16.Det förhållandet att vissa restriktioner beträffande införsel av hundar från Norge upphävts efter gärningen men före domen ansågs i NJA 1996 s. 613 inte medföra att de nya (och för den tilltalade lindrigare) reglerna skulle tillämpas. Gärningen ansågs, med den terminologi som används i 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken, ha varit ”under viss tid … straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden”. Ändringen av införselrestriktionerna berodde på att importbestämmelserna i Norge och Sverige harmoniserades vad gäller införsel av djur från övriga länder. Man kan uttrycka det så att Sverige före ändringen hade skäl att ha importrestriktioner i förhållande till Norge, men att dessa skäl försvann i och med harmoniseringen. (Ett JustR var skiljaktigt och anförde att när det gäller överträdelser av regler som varit gällande under mycket lång tid, gärningen inte gärna kan anses ha varit ”under viss tid … straffbelagd” etc.; JustR:et ville följaktligen tillämpa den lindrigaste lagens princip och ogilla åtalet.)s. 900
17.I det ovan omtalade rättsfallet NJA 1999 s. 215 finns ett exempel på ”ren” tillämpning av den lindrigaste lagens princip (i två avseenden; dels ifråga om 1 kap. 1 § brottsbalken i lydelse före respektive efter 1994, dels ifråga om 81 § första stycket uppbördslagen i relation till en avkriminalisering). Se även NJA 1997 s. 606 där 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken tillämpades (analogt) i förhållande till förpliktelse att utge straffskatt.s. 901
18.Undantag från den lindrigaste lagens princip kan göras med stöd av uttryckliga övergångsbestämmelser. Ett sådant undantag gjordes i NJA 1995 s. 606 (försök till varusmuggling), där övergångsbestämmelser angav att den äldre lagstiftningen i vissa fall skulle tillämpas också efter den nya lagstiftningens ikraftträdande ifråga om skeenden som skett innan lagändringen. (En smärre komplikation var att övergångsbestämmelsen endast gällde den ändrade tullagstiftningen, och inte själva straffbudet som både vid gärningstillfället och domstillfället fanns i varusmugglingslagen.) Jfr här HD:s avgörande i NJA 2001 s. 409 där överrätterna trots uttryckliga övergångsbestämmelser valde att tillämpa den lindrigaste lagens princip. Jfr även NJA 1996 s. 764 samt NJA 1997 s. 179. 3.4 Allmänna ansvarsfrihetsregler I NJA 1995 s. 661 var fråga om en gärning bestående i att avlossa två skott mot en man som satt i en bil kunde rättfärdigas eller ursäktas med stöd av reglerna om nödvärn eller nödvärnsexcess (24 kap. 1 § respektive 24 kap. 6 § brottsbalken). Situationen som förelåg till bedömning kan beskrivas så att två män, M och T, skulle råna en guldsmedsaffär. T satt kvar i bilen och vaktade medan M gick in i butiken med pistol i handen och luva över huvudet. Inne i butiken befann sig N (butiksinnehavaren) och B (en vän till N). N och B lyckades, efter litet tumult, övermanna rånaren varefter B tog M:s pistol och sprang ut på gatan. Där stod rånarbilen med påslagen motor. Under händelseförloppet avlossade B — bl.a. med anledning av att T trevade mellan sätena och B därför befarade att T var beväpnad — två skott mot bilen (och ett tredje upp i luften).s. 901
19.HD konstaterade inledningsvis att det objektivt sett inte förelegat någon nödvärnssituation vid det tillfälle då B avlossade skotten mot T. Ingenting tydde på att T haft något skjutvapen eller att T haft för avsikt att ingripa i händelseförloppet (genom att angripa B). Därefter gjordes, eftersom B:s uppgift om att han uppfattat situationen så att T skulle komma att angripa B medelst ett skjutvapen inte vederlagts, en bedömning av situationen med utgångspunkt ifrån hur B uppfattat situationen (putativt nödvärn). HD fann härvid att det endast under speciella omständigheter kan godtas som en proportionerlig åtgärd att mot en angripare avlossa skott med ett livsfarligt skjutvapen. Sådana omständigheter ansågs, bl.a. med hänsyn till att det hot som B trodde förelåg inte var tillräckligt konkret eller akut, inte föreligga i målet. Gärningen bedömdes därför vara uppenbart oförsvarlig. Omständigheterna ansågs inte heller vara sådana att B kunde gå fri på grund av — eller kanske snarare trots att — det förelåg s.k. putativ nödvärnsexcess. B dömdes därför för grov misshandel och vållande till kroppsskada, grovt brott (B ansågs inte ha haft uppsåt att döda T; se HovR:s domskäl). HD bestämde, efter att ha satt ned straffet med stöd av 29 kap. 3 § första stycket 1 och 5 brottsbalken, fängelsestraffets längd till 3 månader. (Två JustR var skiljaktiga och menade att det inte kunde anses uppenbart oförsvarligt av B att avlossa det första skottet.) Fallet kommenteras av Josef Zila i JT 1995–96 s. 1141 ff.s. 901
20.Det förhållandet att de brandbomber som tillverkats av de tilltalade var avsedda att användas i försvarssyfte vid ett eventuellt anfall av ”skinnhuvuden” ansågs i NJA 1996 s. 93 inte kunna föranleda frihet från ansvar för förberedelse. HD menade att det måste anses uppenbart oförsvarligt att försvara sig genom att kasta bomber framför en mötande hop av människor, varvid domstolen särskilt hänvisade till det förhållandet att det var svårt att kontrollera effekterna av bombanvändningen. (Även möjligheten att undvika angreppet genom att ta till flykten nämns i domskälen.)s. 902
21.För att en nödvärnssituation skall föreligga fordras att angreppet inte är avslutat. I NJA 1999 s. 460 hade G, efter viss ordväxling etc., riktat ett slag mot K som K lyckats undvika. K utdelade omedelbart därefter ett knytnävsslag mot G. HD fann att ett slag som utdelas omedelbart efter det att angriparen utdelat sitt slag måste anses företaget i nödvärn (och detta oberoende av om angriparen efter försvarsgärningen fortsätter sitt angrepp eller ej). HD noterade även att det saknar betydelse om den som försvarar sig endast avsett att värja sig mot angreppet eller därtill haft andra motiv för att slå tillbaka. Det knytnävsslag som K utdelade bedömdes inte vara uppenbart oförsvarligt, varvid HD beaktade bl.a. att K utdelat endast ett slag, att G var betydligt större och kraftigare än K samt att det saknades anledning att anta att K haft för avsikt att tillfoga G sådana relativt allvarliga skador som slaget faktiskt förorsakade. Värt att notera är också att HD inte ansåg det oförsvarligt att stanna kvar och bemöta angreppet trots att det måhända funnits möjlighet för K att avlägsna sig från platsen (se även NJA 1969 s. 425).s. 902
22.I NJA 1996 s. 443 ansågs det förhållandet att två polismän begått osant intygande (avseende ett beslagsprotokoll) och förfalskning (avseende ett kontrakt för biluthyrning) i syfte att dels rädda värdefull stulen konst (som eventuellt skulle komma att brännas av tjuvarna), dels skydda en uppgiftslämnare som hjälpt polisen genom att anskaffa fotografier av konstverken inte vara tillräckligt för att frita från ansvar på grund av nöd (jfr dock TR:s och HovR:s domar). När det gällde bedömningen av om en nödsituation förelegat uttalade HD att faran för uppgiftslämnaren inte kunde anses ha varit så nära förestående att det på den grunden förelegat nöd. Däremot menade HD att de tilltalade kunde ha haft fog för att anta att konstverken var omdelbart hotade av förstörelse. Med hänsyn bl.a. till att förundersökningen och dokumentationen däromkring är underkastad ett sanningskrav som endast kan åsidosättas i extrema undantagssituationer fann emellertid HD att åtgärderna var oförsvarliga. Se närmare Hans Gunnar Axberger, ”Nödens lag. NJA 1996 s. 443” i Rättsfall att minnas.s. 903
23.Nödbestämmelsen ansågs i NJA 2000 s. 302 inte vara tillämplig när två personer kedjat fast sig vid en skogsmaskin för att hindra avverkning på ett skogsområde (egenmäktigt förfarande). Eftersom avverkningen inte var förbjuden vid tidpunkten för gärningen — men blev det två dagar efteråt efter beslut av länsstyrelsen — ansågs av HD:s majoritet något av rättsordningen skyddat intresse inte vara hotat. Ett JustR var skiljaktigt och menade, bl.a. med hänvisning till svenska och EG-rättsliga bestämmelser, att bevarandet av skogen fick anses vara ett av rättsordningen skyddat intresse. På grund av att det ankommer på länsstyrelsen eller kommunen att avgöra om området är sådant att det bör skyddas enligt naturvårdslagen (numera miljöbalken) bedömdes de tilltalades gärning som oförsvarlig. Med hänsyn till att gärningen bidragit till att förverkliga syftet med naturreservatet (rörande vilket förhandlingar pågick vid tidpunkten för gärningen) ansåg JustR:et att det enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 och 29 kap. 6 § brottsbalken var uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Det synes, också med beaktande av straffrättslig systematik och begreppsbildning, finnas goda skäl för den uppfattning som det skiljaktiga JustR ger uttryck för ifråga om tillämpningen av bestämmelserna om billighetsskäl och påföljdseftergift. Fallet har kommenterats av Martin Borgeke i JT 2000–01 s. 409 ff.s. 903
24.Beträffande bevisbördan vid nödinvändningar, se NJA 1998 s. 512.s. 903
25.Frågan om ett ömsesidigt s.k. inre eller tyst samtycke kan föreligga när två personer börjar bråka med varandra var uppe till bedömning i det ovan omnämnda NJA 1999 s. 460. Högsta domstolen uttalade att så visserligen kan vara fallet (se NJA 1993 s. 553), men att man inte kan anse att sådant ömsesidigt (inre eller tyst) samtycke föreligger endast därför att två för varandra okända personer ger sig in i en häftig ordväxling med varandra.s. 903
26.I NJA 1997 s. 636 frikändes en man som omskurit sex muslimska pojkar utan bedövning från ansvar för misshandel. HD anförde att omskärelse av pojkar av religiösa skäl i och för sig uppfyller kriteriet social adekvans och därför, under förutsättning av att samtycke föreligger, kan medföra frihet från ansvar trots att handlandet annars skulle vara att bedöma som misshandel. Huruvida gärningen är att bedöma som misshandel, ringa brott, eller som misshandel av normalgraden borde enligt HD inte vara avgörande, men domstolen uppställde samtidigt vissa krav för att social adekvans skall föreligga (ej onödig smärta eller onödiga hälsorisker). En ny lag (2001:449) om omskärelse av pojkar (se prop. 2000/01:81) har senare utfärdats, varför rättsfallet till en del förlorat sin betydelse. En kommentar till fallet ges av Johanna Schiratzki i JT 1997–98 s. 491 ff. 3.5 Uppsåt m.m. I NJA 1995 s. 119, som också omtalas nedan i avsnitt 4.1.9 Allmänfarliga brott, var fråga om en man som haft oskyddade samlag med flera kvinnor och därvid överfört HIV-smitta till två av dem. Mannen dömdes för försök till grovt spridande av smitta, grov misshandel och försök till grov misshandel. I målet var bl.a. fråga om den tilltalade haft uppsåt till smittoöverföringen. Majoriteten (tre JustR) fann med tilllämpning av det eventuella uppsåtet i dess hypotetiska variant att så var fallet, medan två JustR skrev sig skiljaktiga och menade att det inte med tillräcklig grad av säkerhet kunde förutsättas att det hypotetiska provet skulle utfalla positivt. De två skiljaktiga JustR:en ville därför döma den tilltalade för vållande till sjukdom, grovt brott, samt för framkallande av fara för annan.s. 904
27.Uppsåtsbedömningen vid brott bestående i sexuellt umgänge vid HIV-smitta var föremål för bedömning också i NJA 1995 s. 448. I detta fall hade en HIV-smittad kvinna haft oskyddade vaginala och orala samlag med två män som dock inte blivit smittade till följd härav. Målet gällde alltså försök till grov misshandel. HD fann det, bl.a. till följd av kvinnans egna uppgifter, styrkt att hon känt till att oskyddade vaginala samlag medför smittorisk för partnern, men att det var ovisst om hon känt till att även orala samlag kan medföra smittorisk. HD tog inte slutlig ställning till huruvida det första ledet av det eventuella uppsåtet var uppfyllt. När det gäller det andra ledet i bedömningen (det hypotetiska provet) fann HD nämligen att utredningen inte gav stöd för att kvinnan varit helt likgiltig för om hennes sexualpartner blev smittade. Denna bedömning stöddes bl.a. på att kvinnan varit angelägen om att kondomer skulle användas vid vaginala samlag. HD:s domskäl ger stöd för uppfattningen att de likgiltighetsresonemang som används fullt ut motsvarar det traditionella hypotetiska provet. (Se rörande uppsåtsbedömningen vid brott relaterade till HIV-smitta även NJA 1994 s. 614.)s. 904
28.Rättsfallet NJA 1996 s. 27 (det s.k. Stureplansmålet) rör i första hand frågan huruvida två personer, G och F, som främjat flera mord och mordförsök haft uppsåt i förhållande till huvudgärningen. G och F hade tillsammans med T hamnat i bråk med dörrvakterna på en krog. Därefter åkte de från platsen men beslöt att återvända för att få upprättelse. Efter att ha hämtat ett automatvapen med tillhörande skarp ammunition åkte de tillbaka till krogen, varvid T efter diverse turer började skjuta omkring sig, bl.a. in mot trapphuset. Åtskilliga personer skadades, varav fyra så allvarligt att de avled. Då G och F inte ansågs ha direkt uppsåt till skottlossningen och dess följder blev frågan huruvida de haft eventuellt uppsåt. HD fann i denna del att G och F visserligen måste ha insett risken för att T skulle komma att skjuta mot människor, men att det inte med tillräcklig grad av säkerhet kunde fastslås att G och F skulle ha handlat som de gjorde även om de varit säkra på att T skulle komma att skjuta mot människor. På grund av det anförda dömdes G och F för medhjälp till grovt vållande till kroppsskada och medhjälp till grovt vållande till annans död.s. 905
29.I ett mål om ansvar för förberedelse till misshandel (tillverkning m.m. av brandbomber) ansågs de tilltalade ha haft eventuellt uppsåt att begå misshandel eftersom de, under vissa förutsättningar, var beredda att använda brandbomberna och därtill insett risken för att brinnande stänk från flaskorna skulle kunna träffa någon och eftersom det kunde hållas för visst att de skulle vara likgiltiga inför om någon kom till skada eller ej, NJA 1996 s. 93.s. 905
30.I NJA 1996 s. 782 hade en man tillfogat en annan man smärta samt två sår i huvudet genom att tilldela honom ett knytnävsslag i ansiktet och därefter knuffa honom mot en tegelvägg. Frågan i målet kom närmast att gälla uppsåtet i förhållande till de skador som uppkommit till följd av knuffen. I HovR uttalades härvid att ”[ä]ven om det inte är styrkt att [C] hade ett direkt uppsåt att skada [J] måste han ändå ha haft anledning att räkna med en sådan följd av sitt handlande”. Med stöd av detta uttalande dömde HovR C för uppsåtlig misshandel också i denna del. HD fann i och för sig inte synnerliga skäl föreligga att frångå HovR:s bevisvärdering i uppsåtsfrågan. Däremot menade domstolen att vad HovR funnit styrkt inte innefattade mer än medveten oaktsamhet. Till följd härav dömdes J endast beträffande det uppsåtliga knytnävsslaget för misshandel.s. 905
31.I NJA 1998 s. 86 ansågs det inte kunna dras någon säker slutsats om en man som tagit ett strupgrepp på en kvinna under 5–10 sekunder, vilket var nära att döda kvinnan, haft uppsåt att döda kvinnan. Flera omständigheter ansågs tala för att (direkt) uppsåt förelåg, bl.a. att fråga var om ett medvetet handlande som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död samt att mannen flera gånger hotat att döda henne. I motsatt riktning talade bl.a. att han tagit greppet med en hand och hållit det i 5–10 sekunder och därefter släppt henne och inte gått till förnyat angrepp. HD ansåg inte heller att eventuellt uppsåt förelåg (negativt utfall på det hypotetiska provet). (Två JustR motiverade ”oberoende av uppsåtsbedömningen” ansvarsfrihet med tilllämpning av 23 kap. 3 § brottsbalken; mannen hade genom att avbryta försöket orsakat att brottet inte fullbordades och detta ansågs med hänsyn till omständigheterna ha skett frivilligt och inte t.ex. på grund av att mannen trott att kvinnan avlidit.)s. 905
32.Värt att notera är att HD i såväl NJA 1995 s. 448 som NJA 1996 s. 93 vid prövning av huruvida andra ledet i det eventuella uppsåtet är uppfyllt använder sig av ett likgiltighetsresonemang istället för att uttryckligen göra det hypotetiska provet. Det finns därför goda skäl att tro att HD med sina s.k. ”likgiltighetsfall” inte gjort annat än att — på ett implicit sätt — tillämpa det traditionella eventuella uppsåtet i dess hypotetiska form. För den som är likgiltig inför huruvida en viss följd inträder skulle naturligtvis inte vetskap om följdens inträde leda till annat handlande; om man är likgiltig inför en följd utgör ju följden inget handlingsskäl. Se närmare SOU 1996:185, del I s. 97 f.s. 906
33.Se även, beträffande uppsåtskravet rörande 11 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken (”konkurs är förestående”), minoriteten i NJA 1998 s. 767.s. 906