Stycket

1.Genom 1998 års reform vidgades rätten till s.k. umgängesavdrag. Har en förälder som är skyldig att betala underhållsbidrag haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn eller under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn får föräldern när bidragsskyldigheten fullgörs tillgodoräkna sig ett avdrag. (7 kap. 4 § FB. Motsvarande regel om umgängesavdrag finns i lagen [1996:1030] om underhållsstöd.) Kammarrättens i Göteborg dom 2000-04-10 i mål 7370-1999 (sexdygnsregeln): Försäkringskassan gjorde i beslut den 8 mars 1999 avdrag på underhållsstödet med 645 kr för att barnet hade vistats hos sin far under tiden den 4–9 december 1998, den 18–23 december 1998, den 30 december 1998–den 6 januari 1999, den 8–13 januari 1999 och den 23–28 januari 1999 (totalt 22 hela dygn). Kassan gjorde i beslut den 24 mars 1999 avdrag på stödet med 322 kr för att barnet vistats hos fadern under tiden den 5–10 februari 1999 och den 19–27 februari 1999 (totalt 11 hela dygn). Fråga uppkom hur avdraget för januari och februari skulle bestämmas. Modern menade att avdrag endast skulle göras för tiden den 30 december 1998–den 6 januari 1999 (6 dygn) och den 19–27 februari 1999 (7 dygn). Hon gjorde gällande att lagen bör tolkas så att den bidragsskyldige får göra avdrag enligt sexdygnsregeln först om femdygnsregeln inte är tillämplig. Försäkringskassan fann inte skäl att ändra sitt beslut. Modern överklagade och yrkade att avdrag för januari och februari 1999 skulle göras för 6 resp. 7 dygn. Länsrätten slog fast att rätt till avdrag föreligger om den bidragsskyldige haft barnet hos sig under minst fem sammanhängande dygn. Rätten ansåg vidare att rätt till avdrag förelåg om den bidragsskyldige utöver en eventuell sammanhängande tid av fem hela dygn haft barnet hos sig i minst sex hela dygn under en kalendermånad. Länsrätten fann således att avdrag skulle göras för den sammanhängande perioden den 30 december 1998–den 6 januari 1999 (6 hela dygn) samt för tiden den 8–13 januari (4 hela dygn) och den 23–28 januari (4 hela dygn). Vidare ansåg länsrätten att avdrag skulle göras för perioden 19–27 februari (7 hela dygn). Däremot skulle enligt länsrättens bedömning avdrag inte göras för perioden 5–10 februari (4 hela dygn), eftersom dessa dygn inte uppgick till sex. Kammarrätten ansåg att reglerna löper parallellt och att tillämpningen av en av reglerna inte utesluter tillämpningen av den andra under samma månad. Under förutsättning att den sammanlagda vistelsen hos den bidragsskyldige under en kalendermånad uppgår till minst sex hela dygn innebär bestämmelserna enligt kammarrätten att den bidragsskyldige har rätt till avdrag för samtliga hela dygn. Har avdrag medgetts för fem sammanhängande dygn har den bidragsskyldige således — under nämnda förutsättning — rätt till avdrag även för övriga dygn under den månaden. I det aktuella fallet innebar detta att avdrag skulle göras också för perioden den 5–10 februari, eftersom den sammanlagda vistelsen hos den bidragsskyldiga föräldern under denna månad uppgått till 11 dygn. Försäkringskassans beslut fastställdes alltså. Kommentar Kammarrättens dom innebär att en bidragsskyldig som under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn har rätt till avdrag för samtliga hela dygn under månaden. Konsekvenserna av länsrättens dom hade varit att den bidragsskyldiges möjligheter att göra avdrag hade begränsats till sju dygn, trots att han under kalendermånaden haft barnet hos sig i elva dygn. Visserligen hade det inte inneburit någon försämring jämfört med vad som gällde före 1998 år reform. Men det hade inneburit att den bidragsskyldige inte kunnat använda sexdygnsregeln. Resekostnader, m.m. Genom 1998 års reform infördes en särskild bestämmelse om de resekostnader som kan uppstå i samband med att barnet umgås med en förälder som bor på en annan ort än barnet. Bestämmelsen innebär att den förälder som barnet bor hos skall ta del i kostnaderna efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter. (6 kap. 15 b § FB) RH 1999:30 (föreskrift om lämning av barn i samband med umgänge): I ett mål om vårdnad m.m. tillerkändes modern interimistiskt vårdnaden om den 9-åriga dottern och umgänge med den 11-årige sonen, som fadern interimistiskt tillerkänts vårdnaden om. Med hänvisning till att barnen borde få träffas varannan helg men att hämtning och skjutsning av barnen inte hade fungerat tillfredsställande yrkade modern att fadern skulle förpliktas att vid umgängestillfällena skjutsa sonen till henne. Hon skulle själv skjutsa hem sonen vid umgängets slut. Fadern bestred yrkandet under hänvisning till att han svarade för hämtning och lämning av dottern. Tingsrätten biföll moderns yrkande. Fadern överklagade tingsrättens beslut. Han gjorde därvid gällande att det av bestämmelsen i 6 kap. 15 b § FB inte kunde utläsas någon skyldighet att skjutsa ett barn till den andra föräldern. Modern, som bestred ändring, hävdade att fråga var om ett beslut enligt det angivna lagrummet och att beslutet, liksom avgörandet i NJA 1990 s. 219, avsåg ett förordnande om var hennes umgänge med sonen skall börja, nämligen vid hennes bostad. Tingsrättens föreskrift fick enligt hovrätten anses innebära ett beslut om fördelning mellan föräldrarna av kostnader och andra olägenheter i samband med umgängesresorna. Föreskriften kunde därmed enligt hovrätten jämställas med ett beslut enligt 6 kap. 15 b § FB och frågan om fadern skulle svara för de angivna resorna prövades utifrån villkoren i den bestämmelsen. Hovrätten antecknade därvid att det för att en domstol skall förordna om en fördelning av resekostnader enligt uttalanden i förarbetena till 1998 års reform bör krävas att det är fråga om kostnader av någon betydenhet och att det som en riktpunkt i förarbetena nämns att avståndet mellan bostadsorten och umgängesorten bör överstiga tio mil. Hovrätten anslöt sig till den bedömningen och hade alltså som en allmän utgångspunkt att en fördelning av resekostnader i allmänhet blir aktuell endast om kostnaderna är av någon betydenhet och avståndet mellan orterna överstiger tio mil. I målet hade inte framkommit något som motiverade en avvikelse från dessa utgångspunkter. Eftersom avståndet mellan orterna syntes vara några mil kortare än tio mil befriade hovrätten fadern från skyldigheten att skjutsa sonen vid umgängestillfällena.s. 887