1.5.1 Svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål 5.1.1 Immunitetsfrågor I NJA 1999 s. 821 yrkade Västerås kommun att republiken Island skulle förpliktas utge ett belopp. Grunden för yrkandet var att kommunen enligt ett avtal mellan parterna hade utbildat isländska flygmekaniker vid ett gymnasium för vilket kommunen var huvudman samt att ersättning för utbildningen skulle utgå till kommunen. Avtalet, som hade sin bakgrund i en mellan de nordiska ländernas regeringar träffad överenskommelse om nordisk utbildningsgemenskap på gymnasial nivå (SÖ 1993:8), innebar bl.a. att Islands undervisnings- och kulturministerium skulle ansvara för utbildningskostnaderna, i den mån kostnaderna inte bestreds av den svenska regeringen enligt nämnda överenskommelse. Tvister om tillämpningen av avtalet skulle enligt en klausul i avtalet avgöras enligt svensk lag. Republiken Island åberopade bl.a. att rättegångshinder förelåg på grund av immunitet.s. 792
2.Bedömningen av denna fråga berodde i första hand på om tvisten rörde ett offentligrättsligt eller ett privaträttsligt handlande från republiken Islands sida. En utgångspunkt är nämligen enligt HD att immunitet kan åberopas “bara i tvister som rör statsakter i egentlig mening men däremot inte när en tvist angår åtgärder av kommersiell eller eljest privaträttslig karaktär som en stat har företagit”.s. 793
3.Denna distinktion har sedan länge varit godtagen i det stora flertalet västerländska rättssystem. Också i Sverige har samma tendens varit rådande i rättspraxis och, i synnerhet, i litteraturen. Det har dock funnits en hel del oklarheter, och det är i alla händelser första gången som HD otvetydigt tar ställning till förmån för nämnda distinktion (se Pålsson 1989 s. 19–29, 40–41). Avgörandet måste i den delen hälsas med tillfredsställelse.s. 793
4.När det sedan gällde frågan efter vilka kriterier man skall bedöma om en stats handlande tillhör den ena eller den andra av de båda kategorierna, tog HD inte någon principiell ställning utan nöjde sig med att konstatera att frågan är omstridd i den folkrättsliga doktrinen samt att någon allmänt antagen statspraxis på området inte föreligger. I praktiken är man enligt HD ofta hänvisad att “göra en helhetsbedömning av de omständigheter som, med hänsyn till immunitetsrättens syften, i den föreliggande situationen talar för och emot rätten att åberopa immunitet”.s. 793
5.Det i målet aktuella avtalet angick ett ämne som typiskt sett är av offentligrättslig natur och som varit föremål för en mellanstatlig överenskommelse, vilken innefattade en reglering av de nordiska ländernas rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Under dessa omständigheter fann HD att republiken Islands åtgärd att ingå avtalet med Västerås kommun utgjorde en sådan statsakt som gav republiken rätt att åtnjuta immunitet.s. 793
6.Slutligen hävdades det från kommunens sida att republiken Island hade avstått från rätten att åberopa immunitet. I den delen uttalade HD till en början — väl i anledning av tidigare meningsskiljaktigheter i doktrinen — att anledning saknas till annat synsätt än att ett avstående med bindande verkan kan ske på förhand, innan en konflikt har uppkommit. Ett sådant avstående kan enligt HD tänkas ske på olika sätt, t.ex. om ett avtal i vilket en stat är part innehåller en klausul om att tvister på grund av avtalet skall avgöras av domstol i en annan stat. Den i det aktuella avtalet ingående bestämmelsen att tvister skulle avgöras enligt svensk lag kunde dock inte anses innefatta en otvetydig förklaring från republiken Islands sida att republiken underkastade sig svensk domsrätt. Då republiken ej heller eljest avstått från sin rätt till immunitet, kunde kommunens talan inte tas upp till prövning.s. 793
7.I sistnämnda del innebär HD:s avgörande viktiga preciseringar på punkter där det tidigare inte har rått full klarhet. Det framgår inte bara att en främmande stat genom ett avtal kan med bindande verkan avstå från sin immunitet redan innan någon tvist har uppkommit utan också att ett sådant avstående inte nödvändigtvis behöver ske genom en uttrycklig förklaring utan också kan ske konkludent, förutsatt att avtalet otvetydigt ger vid handen att den främmande staten har velat avstå från rätten att åberopa immunitet (jfr Pålsson 1989 s. 31–40). 5.1.2 Rättsfall i anknytning till Bryssel- och Luganokonventionerna Till Bryssel- och Luganokonventionernas behörighetsregler hänför sig följande rättsfall, vilka redan tidigare har behandlats i SvJT: ND 2000 s. 1, se SvJT 2001 s. 589; NJA 1997 s. 415, se SvJT 1998 s. 558; NJA 1998 s. 747, se SvJT 1999 s. 991, jfr nedan avsnitt 5.1.6; NJA 1999 s. 660, se SvJT 2000 s. 710; NJA 1999 s. 673, se SvJT 2000 s. 709 och 715; NJA 2000 s. 3, se SvJT 2001 s. 583; NJA 2000 s. 273, se SvJT 2001 s. 579; RH 1996:86, se SvJT 1998 s. 556; RH 1997:96, se SvJT 1998 s. 559; RH 1997:100, se SvJT 1998 s. 566; RH 1999:53, se SvJT 2000 s. 717; RH 2000:89, se SvJT 2001 s. 582. 5.1.3 Förmögenhetsforum I NJA 1998 s. 361 väckte ett svenskt konkursbo vid Göteborgs TR återvinningstalan mot ett engelskt bolag (P). Som grund för TR:s behörighet åberopades att P hade en i konkursen bevakad fordran mot konkursgäldenären, en fordran som enligt 10 kap. 3 § 2 st. RB ”fanns” i Göteborg. P invände att någon utdelning för denna fordran, som var oprioriterad, inte kunde påräknas och att fordringen därför inte hade något förmögenhetsvärde.s. 793
8.HD framhöll att det ankommer på käranden att styrka existensen av en fordran som åberopas till stöd för svensk domsrätt men på svaranden att styrka en invändning om att fordringen saknar värde. För svensk domsrätt grundad på P:s fordran krävdes det inte att utdelning kunde förväntas ske med fordringens hela belopp eller ens med någon större del av beloppet. För att fordringen skulle anses ha ett förmögenhetsvärde måste det dock förutsättas att en utdelning, som inte var enbart symbolisk, kunde förväntas (jfr Dennemark s. 158–160). Av utredningen framgick att oprioriterade fordringar kunde få utdelning endast om konkursboet fick framgång med sin i målet förda återvinningstalan. Värdet av fordringen i fråga var således beroende av utgången i den aktuella tvisten. Det förhållandet fann HD dock inte böra påverka bedömningen. Då P inte visat att den bevakade fordringen var uppenbart värdelös, var 10 kap. 3 § RB tillämplig och därmed förelåg även svensk domsrätt.s. 794
9.Det brukar i allmänhet antas att existensen av den fordran som åberopas till stöd för behörigheten inte får vara beroende av utgången i målet, se t.ex. ND 1991 s. 48 och Dennemark s. 168. Det här behandlade avgörandet kan knappast antas innebära att HD har tagit avstånd från den uppfattningen. Ty det var i detta fall ostridigt att P hade den åberopade fordringen mot konkursgäldenären. Däremot var fordringens värde beroende av målets utgång. Att HD fann det förhållandet vara irrelevant betyder inte, i vart fall inte nödvändigtvis, att samma bedömning skulle anläggas i fråga om fordringens existens. Å andra sidan är det inte omedelbart övertygande att göra en distinktion mellan dessa båda frågor.s. 794
10.I NJA 1999 s. 16 väckte ett tyskt försäkringsbolag talan vid Göteborgs TR mot ett i Liberia registrerat rederi med yrkande om betalning av en fordran. Som grund för TR:s behörighet åberopades att rederiet hade en fordran på försäkringsersättning hos Sveriges Ångfartygs Assuransförening med säte i Göteborg, en fordran som enligt 10 kap. 3 § 2 st. RB skulle anses finnas där. Saken komplicerades av att rederiet giltigt (och med verkan även gentemot assuransföreningen) hade överlåtit sina rättigheter under försäkringen till en tysk bank som säkerhet för ett lån som rederiet upptagit i banken. Bankens fordran mot rederiet uppgick till ett belopp som översteg rederiets fordran på försäkringsersättning. Frågan blev då huruvida sistnämnda fordran likväl kunde anses tillhöra rederiet. Denna fråga skulle, oavsett att engelsk rätt hade avtalats som tillämplig på säkerhetsöverlåtelsen, bedömas enligt svensk rätt (väl i dess egenskap av lex rei sitae; fordringen ”fanns” ju här i landet).s. 795
11.HD hänvisade till sitt avgörande i NJA 1970 s. 487. Där befanns den omständigheten att svarandens fordran var pantsatt och kunde komma att tas i anspråk för pantgälden inte hindra att fordringen, vid prövning av frågan om svensk domsrätt, var att anse som svarandens egendom. I anknytning härtill framhöll HD att säkerhetsöverlåtelse av en fordringsrätt i obligationsrättsligt hänseende i princip medför samma rättsverkningar som en pantförskrivning samt att panträttsliga principer i vart fall i åtskilliga hänseenden får anses gälla även sakrättsligt, t.ex. så att en säkerhetsöverlåten fordran kan utmätas för annan överlåtarens gäld. Mot bakgrund härav kunde den omständigheten att rederiet säkerhetsöverlåtit sin rätt till försäkringsersättning och att denna därför kunde komma att tas i anspråk för bankens fordran mot rederiet inte anses medföra att rätten till ersättning, vid prövningen av frågan om svensk domsrätt, inte tillhörde rederiet. TR var således behörig.s. 795
12.Att en säkerhetsöverlåtelse sålunda i domsrättshänseende jämställdes med en pantsättning ger efter min mening inte anledning till invändningar. Däremot vill jag vidhålla den kritik som jag tidigare har riktat mot 1970 års rättsfall (se Pålsson 1989 s. 72). Liksom det fallet innebär det nu aktuella avgörandet att svensk domsrätt kom att grundas på en fordran som visserligen kunde anses tillhöra svaranden men som under föreliggande omständigheter inte representerade något värde som kunde tas i anspråk för verkställighet av en mot svaranden meddelad dom i målet. Avgörandet får sägas bygga på en extensiv tolkning av regeln om förmögenhetsforum som inte synes vara förenlig med regelns ändamål. Härtill kommer att förmögenhetsforum som bekant är ett av de exorbitanta fora som är ”brännmärkta” i Bryssel- och Luganokonventionerna. Visserligen var ingen av dessa konventioner tillämplig i det aktuella fallet, men HD har tidigare, i rättsfallet NJA 1994 s. 81, uttalat sig på ett sätt som innebär att Luganokonventionen ger uttryck för internationellt vedertagna domsrättsprinciper och bör ges en viss ”smittoeffekt” på domsrättsreglerna i autonom svensk rätt. Man hade kunnat vänta sig att det uttalandet skulle tas på allvar inte bara när det är fråga om att utvidga den svenska domsrätten utan också när det är fråga om att inskränka den och därmed att tolkningen av regeln om förmögenhetsforum skulle präglas av restriktivitet. I det aktuella rättsfallet hade HD ett utmärkt tillfälle, som tyvärr inte utnyttjades, att sanktionera en sådan tolkning. 5.1.4 Forum delicti RH 2000:95 (Göta HovR) rör egentligen en intern forumfråga men är av intresse också i domsrättshänseende. Ett bolag med säte i Jönköping väckte vid Jönköpings TR talan mot Skurups kommun med yrkande att kommunen skulle förpliktas utge skadestånd. Grunden för yrkandet var att kommunen hade brutit mot reglerna i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling och därigenom orsakat bolaget skada. Som grund för domstolens behörighet angavs att skadan hade uppkommit där bolaget hade sitt säte, dvs. i Jönköping. 10 kap. 8 § RB skulle därmed vara tillämplig.s. 795
13.Till skillnad från TR fann HovR (majoriteten) sig inte kunna godta denna ståndpunkt. I första hand menade HovR att det här inte var fråga om ett utomobligatoriskt utan om ett kontraktsrättsligt förhållande som föll utanför 10 kap. 8 § RB. Men även om denna bestämmelse skulle anses tillämplig, kunde den enligt HovR inte tolkas på det sätt som käranden hävdat. Intressant är att HovR härvid lät sig inspireras av tolkningen av motsvarande bestämmelse, art. 5.3, i Brysseloch Luganokonventionerna. Särskilt hänvisade HovR till EG-domstolens avgörande i målet C-51/97, Réunion européenne, REG 1998 s. I6511. Liksom i flera tidigare domar uttalade EG-domstolen där bl.a. att det i art. 5.3 använda uttrycket “den ort där skadan inträffade” visserligen skall förstås på så vis att det omfattar både orten där skadan uppkom och orten där den skadevållande händelsen inträffade men att det inte kan tolkas extensivt “i sådan utsträckning att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en händelse som redan har förorsakat en skada som faktiskt uppkom på en annan ort”. I annat fall skulle bestämmelsen i praktiken leda till behörighet för domstol i kärandens hemvistort, ett forum som EG-domstolen i fast rättspraxis har förklarat sig inte kunna godta i vidare utsträckning än Brysselkonventionen uttryckligen föreskriver. HovR synes, efter min mening med rätta, ha ansett dessa överväganden vara av avgörande betydelse också för tolkningen av 10 kap. 8 § RB.s. 796
14.Slutet blev därför att bolagets talan avvisades. I stället hänvisade HovR målet till Ystads TR, som var svarandens hemvistforum och därmed behörig enligt 10 kap. 1 § RB. Två ledamöter av HovR var dock skiljaktiga och ansåg Jönköpings TR vara behörig domstol. 5.1.5 Tyst prorogation I AD 1997 nr 27 hade käranden (L) avskedats från sin anställning i Etiopien hos ett etiopiskt bolag. L yrkade skadestånd av bolaget på grund av avskedandet. TR fann på anförda skäl och utan att utfärda stämning på bolaget att svensk domstol inte var behörig att pröva tvisten och avvisade L:s talan. Arbetsdomstolen tog däremot fasta på att behörighet i vissa fall kan grundas på att svaranden inställer sig och inte i rätt tid gör invändning om rättegångshinder. Med hänsyn härtill — och då omständigheterna inte var sådana att tvisten över huvud inte skulle kunna prövas av svensk domstol — var det inte möjligt att ta ställning till frågan om svensk domsrätt förrän stämning utfärdats på bolaget. Genom att meddela beslut i frågan utan att så skett hade TR begått ett rättegångsfel, vilket föranledde att beslutet undanröjdes och att målet visades åter till TR.s. 797
15.Arbetsdomstolens ståndpunkt förtjänar otvivelaktigt anslutning. Det kan dock tyckas en smula egendomligt att bestämmelsen i 42 kap. 4 § 2 st. RB inte alls berördes i beslutet. Den bestämmelsen innebär att en talan får avvisas utan att stämning utfärdas på svaranden endast om det är uppenbart att målet på grund av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning. Denna förutsättning kan aldrig vara uppfylld när det, som i förevarande fall, är fråga om ett domsrättshinder som inte skall beaktas ex officio annat än om svaranden uteblir eller underlåter att gå i svaromål, jfr 10 kap. 18 § RB. Se vidare Pålsson 1989 s. 105–107 och 118–122.s. 797
16.Det kan tilläggas att tyst prorogation godtas som domsrättsgrund i autonom svensk rätt väsentligen i samma utsträckning som enligt art. 18 i Bryssel- och Luganokonventionerna, jfr Pålsson 1995 s. 165–168. 5.1.6 Överklagande av beslut i domsrättsfrågor I NJA 1998 s. 747 fördes talan bl.a. mot en svarande med hemvist i Finland, en talan som till viss del hörde under Luganokonventionen. Till skillnad från TR fann HovR att TR i denna del var behörig att pröva käromålet. HovR angav att detta beslut inte fick överklagas. Sedan svaranden likväl överklagat beslutet, fann HD — såvitt i detta sammanhang är av intresse — att det i 54 kap. 7 § RB stadgade fullföljdsförbudet inte är tillämpligt när beslutet, såsom i förevarande fall, avser frågan om svensk domstol över huvud är behörig att ta upp käromålet till prövning. Beslutet kunde således överklagas till HD.s. 797
17.Avgörandet är i linje med sedan länge etablerad rättspraxis, se t.ex. NJA 1969 s. 179 och Pålsson 1989 s. 127–128 med hänvisningar. 5.2 Kostnadsfrågor i fall med utlandsanknytning 5.2.1 Cautio judicatum solvi Se NJA 1996 s. 668, som behandlas i SvJT 1997 s. 112–114, samt de ändringar i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader som sedermera har gjorts genom lag 1997:1188.s. 798
18.Enligt 2 § 1 st. 6 1980 års lag behöver säkerhet inte ställas i mål vid Marknadsdomstolen. Av MD 1999:27 framgår att det undantaget inte omfattar fall där talan i första instans skall väckas vid tingsrätt, även om målet är av sådan beskaffenhet att det i andra instans skall prövas av Marknadsdomstolen. 5.2.2 Rättegångskostnader NJA 1997 s. 854 gällde en fråga huruvida rättegångskostnad varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt, se 18 kap. 8 § RB. Vid bedömningen härav beaktade HD (som inte kom att pröva själva saken) bl.a. att tvisten aktualiserat frågor om svensk eller spansk lag skulle tillämpas i olika delar av målet samt att oenighet mellan parterna i dessa frågor föranlett en omfattande utredning om innehållet i svensk internationell privaträtt och om innehållet i spansk rätt.s. 798
19.Angående tillämpning av rättshjälpslagen (1996:1619) i mål om äktenskapsskillnad som innehåller internationella inslag se NJA 1999 C 20. 5.3 Handlingar i rättegång och delgivning I NJA 1996 s. 342 hade Svea HovR på ansökan förklarat att en i Madagaskar meddelad faderskapsdom inte gällde i Sverige. Beslutet expedierades på svenska utan översättning till sökandens motpart (S), som inte var svensktalande och som var bosatt i Madagaskar. HD ansåg att HovR hade bort låta översätta handlingen till franska (jfr 33 kap. 9 § 1 st. RB), som var det språk på vilket HovR:s korrespondens med S hade skett vid handläggningen av målet, och biföll en av S gjord ansökan om återställande av försutten tid för överklagande av HovR:s beslut. Se vidare NJA 1999 s. 181, ovan avsnitt 3.4.1.s. 798
20.I NJA 1997 s. 270 hade en utomlands bosatt svarande delgivits stämningsansökan genom kungörelse enligt 15 § delgivningslagen (1970:428). HD fann förutsättningarna för sådan delgivning inte ha varit uppfyllda och undanröjde en mot svaranden meddelad tredskodom på grund av domvilla. Se också RH 1999:70 (Svea HovR) angående kungörelsedelgivning av en tredskodom enligt 17 § samma lag. För ett fall av bristfällig delgivning utomlands av en ansökan om handräckning se NJA 1996 C 26. 5.4 Erkännande och verkställighet av utländska domar m.m. I ND 1996 s. 1 (HovRVSv) hade en australisk domstol i en år 1978 meddelad dom förklarat ett finskt rederi vara ersättningsskyldigt för en lastskada. Sedan rederiet utgett ersättning till lastägaren enligt domen, väckte rederiet regresstalan mot tidsbefraktaren (T) av fartyget i fråga och, sedan T gått i konkurs, mot T:s försäkringsgivare (S). I målet uppkom bl.a. spörsmål om betydelsen av den australiska domen, vilken i olika hänseenden ifrågasattes av S.s. 798
21.Det var visserligen klart att den australiska domen inte kunde erkännas i Sverige. Emellertid uttalade HovR att, allmänt sett, en dom beträffande en lastskada måste ha ett mycket betydande bevisvärde, även om det som i detta fall var fråga om ett från tidigare led överflyttat ansvar. För att en sådan dom skall frångås krävs det betydande motbevisning, åtminstone när domen som i detta fall ifrågasätts lång tid efter inträffad skada. HovR fann att den av S åberopade bevisningen inte var sådan att den förtog bevisverkan av den australiska domen, vilken följaktligen skulle tas till utgångspunkt för bedömningen av det mot S riktade kravet.s. 799
22.RH 1997:37 (HovRVSv) gällde en ansökan om verkställighet av norska exigibla skuldebrev, dvs. skuldebrev som enligt norsk lag kan utgöra grund för verkställighet utan rättegång. Sådana exekutionstitlar omfattas inte av Luganokonventionen, eftersom de inte har karaktär av officiella handlingar i den mening som avses i art. 50 i konventionen. Däremot går de in under bestämmelserna i NEVL och kan verkställas i Sverige under vissa förutsättningar, se 5 § 4 och 10 § 2 st. NEVL (jfr prop. 1991/92:128 s. 157–161).s. 799
23.I det aktuella fallet var det dock inte visat att vissa i norsk och svensk lag föreskrivna villkor för verkställighet var uppfyllda, bl.a. att delgivning av betalningsuppmaning skett och att gäldenären haft hemvist i Norge vid tidpunkten för undertecknandet av skuldebreven. Ansökningen avslogs därför.s. 799
24.NJA 1998 s. 817: Genom en år 1990 meddelad dom, vilken vann laga kraft, ålade en norsk domstol en norsk medborgare (O) att utge skadestånd till ett antal norska säljägare. Skadeståndet avsåg ersättning för ideell skada förorsakad av olika uttalanden av O, vilka ansågs ärekränkande, bl.a. i en TV-film om norsk säljakt. Filmen hade visats vid presskonferenser i Stockholm och Oslo, i vilka O deltog, och samma dag i engelsk television samt två dagar senare i svensk television. Sedan O flyttat till Sverige, begärdes verkställighet av domen här. Då domen meddelats före ikraftträdandet av Luganokonventionen, skulle denna fråga bedömas enligt NEVL. Målet gav upphov till två spörsmål av principiellt intresse:s. 799
25.(1) Enligt art. 10 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter har var och en rätt till yttrandefrihet, en rätt som dock får underkastas vissa villkor eller inskränkningar. HD fann sig i första hand böra pröva om den norska domen, och därmed dess verkställighet i Sverige, stod i strid med den bestämmelsen. Att en sådan prövning ansågs nödvändig skall ses mot bakgrund av att Europadomstolen i sin praxis har varit benägen att se verkställighetsförfarandet som en andra etapp i processen; den domstol där verkställighet begärs har därmed ett ansvar för att domen är förenlig med Europakonventionen (se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s. 116, 133–134 och 193–194). Av olika skäl ansåg HD sig dock inte behöva göra någon fullständig prövning av denna fråga. När det som här rör sig om förhållandet mellan stater som båda är parter i Europakonventionen, bör det enligt HD normalt räcka med en mera översiktlig granskning och kontroll av domens förenlighet med konventionen.s. 799
26.Vid denna granskning fann HD på anförda skäl, som det skulle föra för långt att här närmare redogöra för, att den norska domen inte innefattade någon kränkning av O:s rätt till yttrandefrihet enligt konventionen och att något hinder för verkställighet således inte förelåg på denna grund. Se emellertid det sedermera, genom dom den 20 maj 1999, av Europadomstolen avgjorda fallet Bladet Tromsø och Stensaas mot Norge, European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions 1999-III s. 289. Klagande var där en norsk tidning och dess utgivare, som av norsk domstol hade dömts för ärekränkning och bl.a. förpliktats utge skadestånd för att ha publicerat en av O upprättad rapport om den norska säljakten. Denna dom ansågs innefatta en kränkning av klagandenas rätt enligt art. 10 i konventionen, jfr Hans Danelius i SvJT 1999 s. 764–765. Om Europadomstolens dom hade förelegat vid tiden för HD:s avgörande av det här aktuella målet, hade verkställighet säkerligen inte kunnat beviljas.s. 800
27.(2) Den andra frågan var om hinder för verkställighet föranleddes av hänsyn till svensk ordre public. I denna del tog HD sin utgångspunkt i den vedertagna uppfattningen att det bara i undantagsfall kan komma i fråga att vägra domsverkställighet på sådan grund samt framhöll att detta särskilt gäller när domen är meddelad i ett annat nordiskt land.s. 800
28.Problemet var likväl i hög grad akut mot bakgrund av att den norska domen stred mot den grundläggande principen om meddelarfrihet i svensk konstitutionell rätt. Den principen innebär bl.a. att den som medverkar i ett TV-program är fri från straff- och skadeståndsrättsligt ansvar; det ansvaret ligger i stället på utgivaren av programmet och, beträffande skadeståndsansvar, på programföretaget. Härav följde enligt HD att hänsyn till ordre public hindrar verkställighet i Sverige av en i ett annat land meddelad dom på (straff eller) skadestånd, ”när ansvarsutkrävandet i det landet framstår som ett kringgående av det svenska grundlagsskyddet för den som medverkar vid tillkomsten av en framställning i något av de särskilt grundlagsskyddade medierna”. Uttalandet synes innebära att verkställighet av den norska domen skulle ha vägrats om O:s medverkan i det svenska TVprogrammet hade varit den enda grunden för att skadestånd utdömdes.s. 800
29.I det aktuella fallet framgick det visserligen inte klart vilka filmvisningar som låg till grund för den norska domen. Det saknades dock anledning anta att ansvarsutkrävandet inte avsåg även de visningar av filmen som inte skett i Sverige. Även om filmen kunnat ses av en större norsk publik först vid sändningen i svensk TV, fann HD därför till sist att det inte stred mot svensk ordre public att verkställa domen (också) i denna del.s. 801
30.Vid läsningen av avgörandet får man intrycket att HD nästan till varje pris ville undvika att behöva stämpla verkställigheten av en i ett nordiskt grannland meddelad dom som ordre public-stridig. Denna ambition är förvisso lovvärd, även om HD den här gången väl kom så nära gränsen för det tolerabla som det över huvud är möjligt. Jfr Bogdan i JT 1998–99 s. 644–649, vars analys mynnar ut i att verkställighet borde ha vägrats med hänvisning till svensk ordre public i den mån den norska domen avsåg skadestånd på grund av den svenska TVvisningen.s. 801
31.NJA 1996 s. 143 och NJA 1996 C 22 gällde verkställighet av österrikiska avgöranden. Frågan var om svaranden ”uttryckligen underkastat sig österrikisk domstols behörighet” i den mening som avses i 7 § 6 lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område. Rättsfallen behöver här inte behandlas närmare. Anledningen är att den till grund för nämnda lag liggande bilaterala domskonventionen med Österrike har upphört att gälla sedan först Luganokonventionen och därefter Brysselkonventionen trätt i kraft mellan Sverige och Österrike. Tillämpningen av dessa konventioner ger inte upphov till något motsvarande problem.s. 801
32.NJA 2000 C 63 är ett fall som knyter sig till Brysselkonventionen och behandlas i SvJT 2001 s. 593. 5.5 Skiljeförfarande 5.5.1 Tillämplig lag på skiljeavtal NJA 1997 s. 866 är ett mycket viktigt rättsfall, som dock i huvudsak faller utanför ämnet för denna framställning. I största korthet var situationen den att en nederländsk part till en tysk part hade överlåtit sina rättigheter enligt ett leveranskontrakt med en svensk part. Frågan var om förvärvaren, den tyska parten, var bunden av skiljeklausuler som ingick i leveranskontraktet. HD kom på anförda skäl — inom ramen för svensk rätt, till vilken skiljeklausulerna hänvisade (tydligen även såvitt avsåg skiljeavtalets giltighet) — till ett jakande svar på den frågan: en singularsuccessor är bunden av en mellan de ursprungliga avtalsparterna gällande skiljeklausul. Det tillades att även den kvarstående parten, här den svenske leverantören, förblir bunden av klausulen, om inte särskilda omständigheter föreligger.s. 801
33.En fråga som inte ställdes i målet var vilken betydelse det kunde ha att såväl överlåtaren som förvärvaren av rättigheterna enligt leveranskontraktet var utländska rättssubjekt utan anknytning till Sverige. Svensk rätt kunde rimligtvis inte vara tillämplig på avtalet dem emellan. Oavsett detta ansåg HD tydligen att överlåtelsens verkan i fråga om skiljeklausulerna skulle bedömas enligt svensk rätt, förmodligen på grund av den hänvisning till svensk rätt som klausulerna innehöll. — För kommentarer till rättsfallet se Heuman i JT 1997–98 s. 533–559 och Jarvin i Arbitration Yearbook 1997 s. 65–72.s. 802
34.NJA 2000 s. 538 rörde ett låneavtal mellan en österrikisk och en bulgarisk bank. I avtalet ingick en klausul av innebörd att tvister med anledning av avtalet skulle avgöras av en skiljenämnd enligt Arbitration Rules of the United Nations Economic Commission for Europe (ECE) och att skiljeförfarandet skulle äga rum i Stockholm. En med stöd av denna bestämmelse meddelad svensk skiljedom klandrades av den bulgariska parten på den grunden att det inte förelegat något giltigt skiljeavtal. I låneavtalet föreskrevs visserligen att avtalet skulle regleras enligt lagen i Österrike, men det fanns inte någon särskild bestämmelse om tillämplig lag för själva skiljeavtalet. Under sådana förhållanden fann HD att frågan om skiljeavtalets giltighet skulle bedömas enligt lagen i det land där skiljeförfarandet ägt rum, dvs. svensk rätt. — Jfr 1 och 2 §§ LUSK, som visserligen har upphört att gälla men som fortfarande var tillämplig i målet. Se numera 48 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande. — Den sakliga tvistefrågan i målet ligger utanför ramen för denna framställning. 5.5.2 Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar I ND 1996 s. 1 (HovRVSv) hade ett svenskt aktiebolag (T) försatts i konkurs. T var då svarande i ett skiljeförfarande i England. Konkursboet beslöt att inte inträda i processen, som därefter fortsatte och utmynnade i en skiljedom, genom vilken T förpliktades utge ett belopp till käranden (E). När skiljedomen meddelades var T:s konkurs redan avslutad utan överskott och T i följd därav enligt svensk rätt att anse som upplöst, se 13 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975:1385). I det aktuella målet var skiljedomens giltighet av betydelse prejudiciellt för prövningen av en av E mot T:s försäkringsgivare (S) förd talan. S hävdade att skiljedomen var ogiltig enligt engelsk rätt och därför ej heller gällde i Sverige dels på den grunden att T saknat rättskapacitet när skiljedomen meddelades, dels därför att kommunikation i skiljetvisten inte hade skett med rätt ställföreträdare för T. Båda dessa frågor befanns enligt engelsk liksom enligt svensk internationell privaträtt vara att bedöma enligt bolagets personalstatut, dvs. för T:s del svensk rätt.s. 802
35.Vid prövningen enligt svensk rätt fann HovR att T i och med upplösningen förlorat sin rättskapacitet och därför inte kunnat uppträda som part i skiljeförfarandet, jfr NJA 1987 s. 552. Omständigheterna var enligt HovR:s mening inte sådana att något avsteg från denna regel kunde göras. Vidare hade konkursförvaltaren, sedan hon avstått från att inträda i skiljeförfarandet, inte varit behörig att ta emot delgivning rörande frågor som uppkom i skiljetvisten. Av båda dessa skäl var skiljedomen ogiltig enligt engelsk rätt och kunde följaktligen inte läggas till grund för bedömningen av den förevarande tvisten.s. 802
36.HovR:s avgörande skiljer sig från TR:s dom, vilken finns refererad i ND 1991 s. 20 och har kommenterats i SvJT 1996 s. 617 och 631, endast såvitt avser innehållet i svensk materiell rätt, inte i internationellt privaträttsligt hänseende.s. 803
37.För notisfall där utländska skiljedomar har förklarats verkställbara med stöd av bestämmelserna i LUSK se NJA 1996 C 21 och 1998 C 14. Som redan nämnts har LUSK numera upphört att gälla och ersatts av bestämmelser i lagen (1999:116) om skiljeförfarande. 5.6 Konkurs 5.6.1 Obeståndsfrågan: betydelsen av utländska tillgångar I brottmålet NJA 1998 s. 767 stod en konkursgäldenär (P) åtalad för oredlighet mot borgenärer. Brottet påstods bestå i att P, då konkurs var förestående, ur Sverige bortfört tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, se 11 kap. 1 § 3 st. brottsbalken.s. 803
38.P hade hemvist utomlands. Hans konkurs handlades därför som en särkonkurs vilken inte omfattade hans tillgångar utomlands. Trots detta fick förekomsten av sådana tillgångar betydelse i målet. HD:s majoritet fann sig nämligen böra godta P:s uppgift att han, vid den tidpunkt då han agerat för att föra bort en tillgång ur Sverige, disponerat över likvida tillgångar i Schweiz som mer än väl förslog till betalning av de skulder som förföll till betalning under den närmaste framtiden och att han därför inte varit på obestånd vid den tiden. Mot bakgrund härav kunde konkurs inte anses ha varit förestående vid nämnda tidpunkt. Åtalet kunde därför inte bifallas på här berörd grund. HD:s minoritet ville däremot bifalla åtalet då P, enligt vad som ansågs utrett, inte varit villig att utnyttja sina tillgångar i Schweiz för att betala sina skulder.s. 803
39.Om betydelsen av utländska tillgångar vid insolvensprövningen se Bogdan 1997 s. 45–47 med vidare hänvisningar. 5.6.2 Lönegarantifrågor NJA 1996 C 49 och RH 1997:84 (SkHovR) gällde betalning enligt lönegarantilagen (1992:497) av en arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som försatts i konkurs här i landet. Frågan var om anställningen kunde anses ha övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Det problemet är inte längre aktuellt såvitt avser svenska konkurser, se den ändring av 2 § lönegarantilagen som har gjorts genom lag 1997:204.s. 803