1.Även detta mål gällde tolkningen av bestämmelserna om undantag från mervärdesskatteplikt i det så kallade sjätte momsdirektivet (se referat nr 1 ovan), och närmare bestämt artikel 13 B a som medger undantag för ”Försäkrings- och återförsäkringstransaktioner, däribland närstående tjänster som utförs av försäkringsmäklare och försäkringsagenter”.s. 688
2.Skandia hade år 1996 fått besked från Skatterättsnämnden att ett inom koncernen diskuterat samarbete mellan Skandia och ett helägt livbolag inte omfattas av det i 3 kap. 10 § mervärdesskattelagen angivna undantaget från mervärdesskatteplikt för omsättning av försäkringstjänster. Samarbetet skulle ha inneburit att livbolagets personal och funktioner överförts till Skandia, varigenom hela livbolagets verksamhet i praktiken skulle ha kommit att bedrivas av Skandia, oavsett om det rörde sig om försäljning av försäkringsavtal, skadereglering, aktuariella prognoser eller kapitalförvaltning. Som vederlag för de tillhandahållna tjänsterna skulle Skandia från livbolaget ha erhållit marknadsmässig ersättning. Skandia skulle inte ha övertagit någon risk i försäkringsverksamheten, utan livbolaget skulle ha stått för alla risker och fortsatt att vara försäkringsgivare.s. 689
3.Skatterättsnämnden ansåg att det diskuterade åtagandet av Skandia inte utgjorde en försäkringstjänst utan i stället skulle bedömas som en tjänst åt livbolaget avseende administration och drift. Regeringsrätten fastställde i dom den 16 juni 1997 detta för Skandia negativa förhandsbesked. Den 26 juni 1997 ansökte Skandia om resning under åberopande av EG-domstolens dom den 5 juni 1997 i mål C-2/95, SDC. Skandia hade av den domen dragit slutsatsen att det generellt sett inte är nödvändigt att en tjänst direkt tillhandahålls en slutlig kund för att tjänsten skall vara undantagen från mervärdesskatteplikt enligt artikel 13 B i sjätte momsdirektivet. Regeringsrätten hänsköt frågan till EG-domstolen, eftersom rätten inte ansåg sig kunna med stöd av EG-domstolens rättspraxis säkert fastställa huruvida det ifrågavarande åtagandet från Skandia utgjorde en försäkringstransaktion eller inte i direktivets mening.s. 689
4.EG-domstolen konstaterade att begreppet försäkringstransaktioner inte definieras i direktivet och att enligt fast rättspraxis de undantag som anges i artikel 13 skall tolkas strikt, eftersom dessa undantag innebär avsteg från den allmänna principen enligt vilken mervärdesskatt skall uttas för varje tillhandahållande av tjänster som utförs av en skattskyldig person mot vederlag. Domstolen erinrade om att den tidigare i mål C-349/96, CPP, fastslagit att det för definitionen av den tjänst som avses i artikel 13 B a är av betydelse vem som är mottagare av tjänsten och att en försäkringstransaktion till sin natur innefattar ett avtalsförhållande mellan den som tillhandahåller försäkringstjänsten och den person, nämligen den försäkrade, vars risk täcks av försäkringen. Domstolen tog vidare fasta på att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen upptog inte bara försäkringstransaktioner utan även närstående tjänster som utförs av försäkringsmäklare och försäkringsagenter. Detta förhållande gav enligt domstolen stöd åt bedömningen att begreppet försäkringstransaktion inte, som Skandia påstod, skall anses omfatta alla de tjänster som försäkringsbolag tillhandahåller varandra. Om begreppet skulle ges en så extensiv tolkning skulle även de närstående tjänsterna omfattas av begreppet, vilket skulle innebära att den specificering av undantag som gjorts i artikel 13 B a skulle vara helt onödig. EG-domstolen besvarade därför Regeringsrättens fråga med att ett försäkringsbolags åtagande att, mot ett vederlag som utgör en marknadsmässig ersättning, bedriva ett annat helägt försäkringsbolags verksamhet, vilket fortsätter att ingå försäkringsavtal i eget namn, inte utgör en försäkringstransaktion i den mening som avses i sjätte momsdirektivet.s. 689
5.Det avgörande från EG-domstolen som föranledde Skandias ansökan om resning hade i det här aktuella fallet meddelats i tiden före Regeringsrättens dom och hade alltså i princip kunnat beaktas av Regeringsrätten. Målet väcker emellertid frågan om vilka överväganden Högsta domstolen och Regeringsrätten bör göra när senare rättspraxis från EG-domstolen tyder på att den svenska domstolen i ett visst avgörande förbisett eller feltolkat EG-rätten och detta förhållande åberopas som grund för resning. En sådan ansökan synes i varje fall inte böra avslås med hänvisning till förbudet mot retroaktiv rättstillämpning, eftersom EG-domstolen i princip endast klargör hur EG:s rättsakter skulle ha tolkats redan från deras tillblivelse. Högsta domstolens avgörande i NJA 1996 s. 668, Data Delecta, utgör ett exempel på en sådan situation. Till sin ledning hade Högsta domstolen i det fallet ett förhandsavgörande från EG-domstolen men fattade trots detta ett beslut som kom att stå i direkt strid mot ett av EG-domstolen strax härefter meddelat förhandsavgörande i ett annat mål (Saldanha, C-122/96, se SvJT 1998 s. 349 f. och 1999 s. 844 f.).s. 690