Närliggande

4.En mer lyckad mellandom meddelades i NJA 1997 s. 97, där en man som fallit ner från en stege krävde försäkringsbolaget på invaliditetsersättning. Bolaget invände bl.a. att preskription inträtt. TR meddelade mellandom och fann, liksom både HovR och HD, att anspråket var preskriberat. Genom mellandomen slapp domstolarna befatta sig med den säkert mycket omfattande bevisningen om skadans storlek och villkoren i försäkringsavtalet. Även om slutresultatet ur processekonomisk synvinkel blev betydligt bättre i NJA 1997 s. 97 än i NJA 1992 s. 16 och NJA 1999 s. 52, var utgångspunkten paradoxalt nog den motsatta. Förutsättningarna för en mellandom i 1992 års fall var bättre, eftersom prövningen gällde en rättsfråga och utredningskostnaderna därmed var begränsade. I 1997 års fall var rättsfrågan ostridig; istället gällde prövningen om förutsättningarna för preskription var uppfyllda. Denna fråga krävde såväl skriftlig bevisning som partsförhör. Jämförelsen mellan förutsättningarna och utgångarna i de båda tvisterna visar hur vansklig lämplighetsbedömningen kan vara vid mellandomsbeslut.s. 512