1.1. Pisksnärtskada definieras i Svenska Akademiens ordlista över svenska språket som en ”olycksfallsskada i nacken.” I svenskt språkbruk kallas den ofta med en engelsk term whiplashskada. Det är särskilt i trafiken som en sådan skada uppkommer. Den bereder skadelidande och försäkringsbolag stora bekymmer. Pisksnärtskadan ger sig nämligen ibland till känna i lindrig form, kanske bara som ömhet, för att sedan, ofta flera år senare, utmynna i smärtor och invaliditet. Från rättslig synpunkt är problemet att den skadelidande kan luras av sin egen optimism när symptomen avtar och att rätten till ersättning därför kan bli preskriberad. Och finns det något mer obevekligt än preskription? Omöjligt, sade Napoleon, är inget franskt ord. Men i fråga om preskription hade han fel. Även i Frankrike är preskription oblidkelig. Och alla kan drabbas, även den som vet att fatta tiden vid de flygande lockarna.s. 441
2.2. 28 § 1 st. trafikskadelagen (1975:1410; TSL) lyder: ”Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt denna lag eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.” Det är fråga om specialpreskription. Bestämmelsen överensstämmer, brukar man säga, med motsvarande regel i 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Båda stadgandena täcker krav på såväl ersättning från försäkringsbolaget som fordringar av detta mot den försäkrade. Den fortsatta framställningen tar dock endast sikte på ersättningen från försäkringsgivaren.s. 441
3.3. Pisksnärtskadan med alla de konsekvenser den kan föra med sig från ersättningsrättslig synpunkt är bara toppen på isberget. Under vattenytan döljer sig ett större rättspolitiskt problem, nämligen det som är förknippat med fördröjda eller sena skador. Dessa kom att ge upphov till en av de mest uppmärksammade för att inte säga spektakulära frågeställningarna i 1900-talets internationella skadeståndsrätt. Skadorna gjorde sig vid sidan om trafikskador särskilt gällande inom produkt- och miljöansvarets områden. Ett läkemedel, intaget av kanske så mycket som bortemot tre miljoner kvinnor i USA, visade sig exempelvis kunna ge upphov till cancer hos deras döttrar i mogen ålder. Hur skulle man principiellt ställa sig till de sena skadorna från ersättningsrättslig synpunkt? Fortsätta förlita sig till de skadeståndsrättsliga reglerna eller i stället övergå till försäkrings- eller fondsystem?s. 442
4.4. Det är naturligtvis angeläget att en domstol som behandlar frågan om ersättning för en pisksnärtskada i trafiken kan sätta in spörsmålet i ett större rättspolitiskt sammanhang. Men möjligheterna härtill är begränsade. Processmaterialet ger normalt inte utrymme för funderingar av detta slag. Frågeställningen är inte sällan begränsad till vad som skall gälla i preskriptionshänseende. Detta blev också fallet i NJA 2000 s. 285 (se E nedan), ett principiellt betydelsefullt rättsfall angående den treåriga preskriptionsfristen och på vilket den fortsatta framställningen väsentligen tar sikte. Detta rättsfall föregicks av ett likartat: NJA 1997 s. 97 (se D nedan). Innan dessa båda rättsfall behandlas skall den rättsliga ramen för dem redovisas. Först preciseras närmare den treåriga tidsfristens kännetecken (se B nedan) sedan denna tidsfrists början (se C nedan).s. 442