Se t.ex. NJA 1999 s. 304 och 1999 s. 408.
Hänvisas från p. 4 (s. 307)
4.Det kan vara skäl att överväga om man inte borde kunna tillmäta generalklausulen i 36 § avtalslagen och de marknadsrättsliga avtalsvillkorslagarna en mera central roll än hittills. Dessa kan många gånger vara lämpliga instrument att korrigera konkreta problem som har avseende på oskäliga avtalsvillkor, särskilt i standardavtal, och därigenom minska trycket på införande av detaljerad lagstiftning. Detta gäller inte bara vid konsumentavtal utan även i avtalsförhållanden som rör småföretagare. I en nyligen publicerad doktorsavhandling har Claes-Robert von Post studerat rättsutvecklingen under 25 år på basen av 36 § avtalslagen med inriktning främst på avtal mellan näringsidkare. Den bild som framträder är att HD valt att inta en påtagligt försiktig hållning och framför allt har föredragit en individualiserad bedömning, nära knuten till omständigheterna i det enskilda fallet, framför en klausulinriktad bedömning. Detta framgår bland annat av HD:s ställningstaganden i krediträttsliga mål med bakgrund i finanskrisen under början av 1990-talet. Det är egentligen endast i fråga om skiljeklausuler i konsumentavtal som HD har utvecklat en klausulinriktad bedömning. Skillnaden är markant jämfört med den omfattande praxis angående oskäliga klausuler som utvecklats av tyska Bundesgerichtshof och andra tyska domstolar med stöd av AGBGesetz.s. 307