Stycket

17.En omständighet som talar för att plikten att informera om riskerna med handeln numera skall anses gälla all handel med optioner, är de nu gällande föreskrifterna från Finansinspektionen som ålägger banken att skriftligen informera om riskerna inför handel med derivatinstrument. Föreskrifterna är, till skillnad från de i NJA 1995 s. 693 citerade allmänna råden, bindande för banken. Bankernas verksamhet är i högre grad än andra verksamheter reglerad i lagar och föreskrifter och bankerna står under kontinuerlig tillsyn av Finansinspektionen. Detta förhållande är en förutsättning för att kunderna med förtroende skall kunna vända sig till bankerna och är samtidigt en mer sannolik förklaring till kundernas förtroende än att bankerna, som Pålsson & Samuelsson påstår, skulle lida av ett ”förtroendeöverskott”. Kunder som vänder sig till banken bör alltså kunna utgå från att banken följer de regler som är en förutsättning för att banken får bedriva sin verksamhet. Man skulle därför kunna hävda att ett brott mot dessa regler i den mån de drabbar kunden alltid borde leda till skadeståndsansvar för banken. Så enkelt är det dock inte. Om banken t.ex. lämnat kredit i strid med 2 kap. 13 § bankrörelselagen (1987:617) har detta i vissa fall lett till skadeståndsskyldighet mot en drabbad borgensman, jfr NJA 1993 s. 163 m.fl. I andra fall har banken undgått skadeståndsskyldighet, se NJA 1996 s. 19. Inte ens om banken brutit mot bestämmelser i konsumentkreditlagen (1992:830) innebär det med nödvändighet att banken är skadeståndsskyldig mot den drabbade kunden, jfr NJA 1996 s. 3 och NJA 1999 s. 304. En skadeståndssanktionerad informationsplikt vid all handel med derivatinstrument kan således inte heller anses följa av att en underlåtenhet att lämna informationen strider mot Finansinspektionens föreskrifter.s. 514