Stycket

1.Om kunden på goda grunder har uppfattat sin motpart som rådgivare och denne bort förstå detta och inte markerat någon annan mening föreligger ett rådgivningsförhållande. Den utgångspunkten för när någon skall anses vara rådgivare har HD valt i NJA 1992 s. 243. Ett rådgivningsförhållande, bestämt enligt denna princip, torde föreligga i många av de situationer där bankers kunder vänder sig till sin bank för att få råd — men långtifrån i alla situationer. I några av de fall från Allmänna reklamationsnämnden som Pålsson och Samuelsson refererar till i Banks ansvar har det förelegat en utpräglad rådgivningssituation. Kunden har haft kontinuerlig kontakt med en tjänsteman på bankens avdelning för fondkommission, ingått skriftligt avtal om förvaltning m.m. I detta sammanhang bör man dock beakta att fall där kunden och banken har haft motsatta uppfattningar om vilka kontakter m.m. som förevarit och vad som har sagts eller gjorts — dvs. huruvida en rådgivningssituation har förelegat och vilka råd som har lämnats — som regel avvisas av nämnden eftersom utredningen i sådana fall kräver muntlig bevisning.s. 508