Se t.ex. NJA 1989 s. 428, NJA 1992 s. 16, NJA 1994 s. 598, NJA 1995 s. 693, NJA 1996 s. 3, NJA 1999 s. 52, NJA 1999 s. 304, RH 1995:136, m.fl.
Hänvisas från p. 1 (s. 507)
1.De senaste åren har en mängd rättsfall rörande rådgivar- eller professionsansvar tillförts den svenska rättsordningen och mycket har skrivits på området. I många av rättsfallen är det bankerna och värdepappersinstituten som är föremål för prövning av rådgivaransvaret. I Pålssons & Samuelssons artiklar Banks ansvar för ekonomisk rådgivning, SvJT 1999 s. 529, (i det följande kallad Banks ansvar) och Tvister på de finansiella marknaderna, JT 1998–99, s. 99, är bankernas rådgivning föremål för kritik. Pålsson och Samuelsson menar också att bankernas skadeståndsansvar i praktiken avviker, till bankernas förmån, från det rådgivaransvar som enligt praxis gäller på andra rådgivningsfält. Vidare har Konsumentpolitiska kommittén 2000 i sitt slutbetänkande ”Starka konsumenter i en gränslös värld” föreslagit ett utvidgat ansvar för bankernas rådgivning.s. 507
2.Frågan är om bankernas rådgivaransvar verkligen avviker från vad som generellt gäller rådgivare. I ett försök att besvara den frågan har jag delat upp rådgivaransvaret i dels ett ansvar för information om risker, dels i ett metodansvar. Metodansvaret definieras här som ett ansvar för att råden grundar sig på sådana undersökningar som man skäligen kan kräva av en yrkesutövare av det aktuella slaget. Som kommer att framgå är praxis och doktrin vad gäller informationsansvaret betydligt mer omfattande än vad gäller metodansvaret. Avsaknaden av praxis på metodansvarets område gäller dock generellt och är inte begränsat till frågor om just bankers ansvar.s. 507
3.Jag kommer i huvudsak att behandla bankers rådgivning vid kunders placeringar i finansiella instrument. Många av de exempel på bristfällig rådgivning eller presumtivt skadeståndsgrundande beteende från bankernas sida som beskrivs i Banks ansvar har jag valt att inte behandla. Detta för att det i många fall inte torde råda någon tvekan om hur dessa bör betraktas ur obligations- eller straffrättslig synpunkt. Om t.ex. banken lämnat en bindande utfästelse eller garanti om ett visst utfall, jfr s. 538 i Banks ansvar, har banken naturligtvis ett strikt ansvar att i enlighet med garantin kompensera kunden. Ett annat exempel på dålig rådgivning som beskrivs i Banks ansvar, s. 535 not 10, är att en bank som garanterat en emission råder sina kunder att köpa aktierna i avsikt att hålla kursen uppe. Även om det skadeståndsrättsliga ansvaret måhända är oklart bör straffbestämmelsen avseende otillbörlig kurspåverkan, 7 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, i någon mån utgöra ett incitament mot banktjänstemäns medverkan till ett sådant förfarande. Motsvarande förfarande beskrivs i förarbetena till straffbestämmelsen som exempel på otillbörlig kurspåverkan som skall anses utgöra grovt brott.s. 507