1.Korta referat av rättsfallen finns samanställda i anslutning till denna artikel. Allmänt om domarna Av HD:s domar, både de som meddelats före den 1 januari 1999 och de som meddelats efter detta datum och alltså med tillämpning av de nya reglerna, torde man kunna dra slutsatsen att det är möjligt att döma till samhällstjänst i rätt stor utsträckning även för brott som är av sådan art att starka skäl talar för fängelse. Hur långt man kan sträcka sig blir beroende av, förutom vilket brott (brottstyp) det rör sig om, vilket straffvärde brottsligheten har och om det är fråga om återfall eller inte. Beträffande de olika rättsfall där HD efter den 1 januari 1999 har haft att ta ställning till möjligheten att undvika fängelse genom att besluta om samhällstjänst kan följande sägas. NJA 1999 s. 561 (menedsfallet) Det torde vara en allmän uppfattning att mened är ett brott av sådan art att det finns ytterligt små möjligheter att undvika fängelse. Att det förhåller sig så bekräftas av rättsstatistiken. Här kan också hänvisas till rättsfallet NJA 1996 s. 757 där en sjuttonåring som begått mened dömdes till fängelse.s. 427
2.Den inledande prövningen i det nu aktuella rättsfallet, dvs. prövningen av om en tillämpning av föreskriften i 30 kap. 4 § BrB ledde till att det förelåg skäl för fängelse, utföll också så att det fanns skäl för fängelse. Nästa fråga var om fängelsestraffet kunde ersättas av villkorlig dom eller skyddstillsyn om det i samband med en sådan påföljd förordnades om samhällstjänst. HD fann att så var möjligt. Utan tvekan var omständigheterna speciella, bl.a. genom att det rörde sig om unga lagöverträdare och dessutom föreskriften i 29 kap. 5 § BrB var tillämplig. Att dra slutsatsen att det är fritt fram att döma till samhällstjänst vid mened är därmed inte möjligt. Utgångspunkten torde få vara att skälen för fängelse med hänsyn till brottets art i stort sett undantagslöst är så starka vid menedsbrott att det bör krävas alldeles speciella skäl, i vart fall om lagöverträdaren fyllt 21 år, för att rätten skall kunna dömas till samhällstjänst för sådant brott. Det kan tilläggas att även om straffvärdet av menedsbrott mycket sällan är så högt att det av detta skäl inte är möjligt att välja annan påföljd än fängelse det inte saknar betydelse att straffvärdet ofta ligger en bra bit över allmänna fängelseminimum (genomsnittlig strafftid är mellan fyra och fem månader).s. 428
3.Det intressanta i HD:s dom är således knappast att påföljden beträffande de båda lagöverträdarna bestämdes till samhällstjänst utan i stället det principiella resonemang som HD för inledningsvis i sina domskäl. Här slås två viktiga förhållanden fast. Det ena är att det avgörande för om ett brott är av den arten att skäl talar för fängelse inte är vilken brottstyp det är frågan om. Även om exempelvis brott som faller under föreskriften i 3 kap. 5 § BrB, dvs. misshandel, inte sällan leder till att det vid en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB anses finnas skäl för fängelse, kan det mycket väl vara så att det för misshandelsbrottet i det enskilda fallet är möjligt att döma till villkorlig dom jämte böter eller till en ”vanlig” skyddstillsyn. Brottsrubriceringen är alltså inte avgörande. Detta hindrar naturligtvis inte att det beträffande gärningar som faller under vissa straffbestämmelser oftare än vid gärningar som skall bedömas enligt andra straffbestämmelser finns skäl att åberopa brottets art vid påföljdsvalet.s. 428
4.Den andra slutsatsen som man kan dra av HD:s domskäl är att den styrka med vilken brottslighetens art typiskt sett talar för fängelse varierar från brott till brott. Vid vissa brott är om man så vill ”artvärdet” rätt lågt. Så är ofta förhållandet vid bokföringsbrott. Vid andra brott är det högre utan att för den skull grunda en direkt presumtion för fängelse. Misshandel kan anföras som exempel på sådana brott. Sedan finns det då också brott där det med hänsyn till brottets art råder en stark presumtion för fängelse. Här kan pekas på grovt rattfylleri och, kanske i än högre grad, på mened.s. 428
5.Uppgiften för domstolarna är alltså att göra en individualiserad bedömning av i vilken utsträckning som brottslighetens art talar för fängelse, sammanväga brottslighetens art med straffvärdet och verkan av eventuell tidigare brottslighet och sedan, efter beaktande av andra omständigheter som inverkar på påföljdsvalet, bestämma först om det finns skäl för fängelse vid en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB och sedan om fängelsestraffet kan ersättas av villkorlig dom med samhällstjänst eller skyddstillsyn med samhällstjänst. Fallen med bokföringsbrott, skattebedrägeri och skattebrott Rättsfallet NJA 1999 s. 769 Domskälen i domen, som avser grovt bokföringsbrott samt skattebedrägeri, är mera knapphändiga än de är i menedsdomen. Efter konstaterandet att straffvärdet, som motsvarade fängelse tio månader, inte innebar något hinder mot att välja en icke frihetsberövande påföljd kommer HD in på frågan om verkan av brottets art. Visserligen kan sägas att HD:s uttalande om att det var ”fråga om artbrottslighet och då finns ... en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse” inte stämmer så bra med vad som sades i menedsfallet och inte heller med vad vi tidigare anfört. Men när HD i nästa mening säger ”att vid artbrottslighet frångå presumtionen för fängelse och döma till villkorlig dom med samhällstjänst när straffvärdet är så högt som fängelse i tio månader måste kräva alldeles särskilda skäl” stämmer det bättre med den syn på problematiken som har förespråkats i det föregående. Skillnaden är bara att HD inte förefaller göra någon skillnad mellan olika brott när det gäller styrkan av skälen för fängelse med hänsyn till brottets art. Att en sådan skillnad bör göras framgår emellertid av menedsfallet. Domen avseende endast bokföringsbrott (HD:s dom 2000-04-19 i mål B 5400-99) I domen förklarar HD att man tidigare uttalat att bokföringsbrott är ett ”artbrott”, vilket sägs innebära att allmänpreventiva skäl normalt leder till att brottet förskyller fängelse. Därefter lägger HD till att ”det alltså finns en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse vid artbrott”. Men man tillfogar direkt att denna presumtion inte är lika stark vid alla slags brott som har karaktär av ”artbrott”. När det gäller styrkan av presumtionen vid bokföringsbrott så uttrycker HD denna så att fängelse ”i många fall” bör följa på dessa brott. Enligt HD ”tyder” formuleringen på att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid bokföringsbrott som vid vissa andra ”artbrott”, t.ex. mened. Dessa skrivningar är försiktiga och något svårtolkade. Man kan t.ex. fråga sig både om HD med uttalandet att det råder en presumtion för fängelse menar att det alltid bör krävas att det föreligger något särskilt skäl mot fängelse för att sådant straff skall kunna underlåtas och om detta i så fall stämmer med rättsfallet NJA 1998 s. 300 som ger uttryck för att bokföringsbrott ofta kan leda till annan påföljd än fängelse även utan att det föreligger några särskilda skäl enligt exempelvis 29 kap. 5 § BrB. Enligt vår uppfattning finns det emellertid anledning att ta fasta på vad HD uttalar om att presumtionen för fängelse med hänsyn till brottets art varierar från brottstyp till brottstyp.s. 429
6.När det sedan gäller HD:s slutsats i just detta fall finns det dock skäl att vara mera kritisk. HD godtog bedömningen att brottets straffvärde motsvarade fängelse sex månader som hovrätten kommit fram till. (Både tingsrätten och Riksåklagaren menade att straffvärdet motsvarade fängelse i tio månader.) Härefter konstaterade HD att även med den utgångspunkten är straffvärdet så högt att villkorlig dom med samhällstjänst inte duger. Som förklaring härtill angavs att ”vid artbrott som har ett straffvärde om fängelse sex månader måste det [således] krävas alldeles särskilda skäl för att gå ifrån presumtionen för fängelse och i stället döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst”. Här tycks HD alldeles ha bortsett från att man just förklarat att det råder en skillnad mellan ”artbrott” och ”artbrott”. Med den rättstillämpning som allmänt förekommer och som innebär att påföljden ofta stannar vid villkorlig dom och böter för inte alltför allvarliga bokföringsbrott — vilket innebär att ”artvärdet” vid bokföringsbrott ofta inte är särskilt högt — borde man, som vi ser det, även vid straffvärden motsvarande sex månaders fängelse ha kunnat tillämpa villkorlig dom med samhällstjänst. Domen avseende skattebedrägeri och skattebrott (HD:s dom 2000-0419 i mål B 93-00) Straffvärdet motsvarade i detta fall fängelse tre månader. Även här är HD inne på att den styrka med vilken brottets art talar för fängelse kan variera från fall till fall. På annat sätt kan man knappast förstå uttalandet att det vid bedömningen av om det vid ”artbrott” föreligger särskilda skäl för en icke frihetsberövande påföljd bör vägas in, utöver straffvärdet och gärningsmannens personliga förhållanden, den brottsliga gärningens grovhet och särskilda art samt mot vilket intresse den varit riktad.s. 430
7.I fallet konstaterar HD att straffvärdet inte är så högt att det bör krävas ”alldeles särskilda skäl” för att välja villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd. Med uttrycket ”alldeles särskilda skäl” hänsyftas på vad HD uttalade i NJA 1999 s. 769 om att sådana starka skäl bör krävas för att det skall vara möjligt att döma till villkorlig dom och samhällstjänst för grovt bokföringsbrott och skattebedrägeri. Påföljden blev därmed villkorlig dom med samhällstjänst. Detta är kanske inte det intressantaste med domen, även om den således innebär att gränsen för möjligheten att tillämpa villkorlig dom med samhällstjänst vid skattebrottslighet normalt går någonstans mellan tre och möjligen tio månaders straffvärde, utan vad som är mer anmärkningsvärt är dels att antalet timmar samhällstjänst bestämdes till 100 ”med hänsyn till att villkorlig dom är mera ingripande än skyddstillsyn”, dels att HD underlät att samtidigt döma till dagsböter med motiveringen bl.a. att den tilltalade påförts skattetillägg.s. 430
8.Att böter inte dömdes ut med hänvisning till skattetillägget skulle kunna tydas så att HD menar att det annars kunde finnas skäl för böter. Enligt vår uppfattning, som vi återkommer till, finns det emellertid skäl att vara försiktig med att dra en sådan slutsats.s. 431
9.Att antalet timmar samhällstjänst blev 100 vid ett alternativstraff om tre månaders fängelse får sägas avvika från den bedömning som gjordes i det tidigare rättsfallet avseende varusmuggling (HD:s dom 200002-08 i mål B 1668-99; mera om detta i det följande). Misshandelsfallen Domen avseende Roger N (HD:s dom 2000-01-05 i mål B 1330-99) Även i detta rättsfall tar HD upp frågan om hur man bör se på kriteriet brottets art. Man uttalar, som flera gånger tidigare, att utgångspunkten vid valet av påföljd för misshandelsbrott som inte är ringa är att sådan brottslighet medför fängelse. Det bör naturligtvis då observeras att vad som syftas på måste vara den prövning enligt 30 kap. 4 § BrB som alltid skall göras först, dvs. innan frågan, om det trots allt inte föreligger särskilda skäl att ändå välja någon annan påföljd, skall besvaras. Av intresse att notera är att HD använder uttrycket ”utgångspunkten är” och inte som i rattfyllerifallen att det föreligger ”en presumtion för” fängelse. En fråga som man kan ställa sig är om detta är ett sätt att beskriva att brottets art vid misshandel, om vi talar i generella termer, inte lika entydigt talar för fängelse som vid grovt rattfylleri. Möjligen är detta en alltför långtgående tolkning av HD:s domskäl. Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att brottsstatistiken (fram till den senaste reformen) visar att domstolarna väljer ”ren” villkorlig dom, dvs. villkorlig dom med eller utan böter, eller ”ren” skyddstillsyn, dvs. skyddstillsyn med eller utan böter, vid normalgraden av misshandel i ungefär hälften av fallen. Bara varannan gång blir det alltså fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn jämte samhällstjänst eller skyddstillsyn jämte kontraktsvård eller fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. Vid grovt rattfylleri dömer domstolarna till strängare påföljd än ”ren” villkorlig dom eller ”ren” skyddstillsyn i ca tre fjärdedelar av fallen.s. 431
10.HD fortsätter med att, i likhet med vad man gjorde i menedsfallet, tala om behovet av en individualiserad bedömning av i vilken grad brottets art talar för fängelse. HD anser att vid misshandel som har riktat sig mot en gärningsmannen närstående kvinna talar starkare skäl för fängelse än vid annan misshandel. Om kvinnomisshandel alldeles skall jämställas med den typ av misshandel där det får sägas råda en klar presumtion för fängelse, nämligen oprovocerad gatumisshandel, är väl kanske inte helt klart. Men att brottets art vid kvinnomisshandel regelmässigt talar starkare för fängelse än den gör vid s.k. dansbaneslagsmål mellan två berusade kavaljerer är tydligt.s. 431
11.En brist i HD:s resonemang kan sägas vara att man inledningsvis endast talar om utrymmet för en inte frihetsberövande påföljd. Vad det i stället bör vara frågan om är om en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB leder till att fängelse skall ådömas eller inte. Detta kan tyckas inte utgöra någon avgörande skillnad. Den viktiga frågan vid påföljdsvalet är ju om domstolen måste döma till frihetsberövande påföljd eller om ett lindrigare alternativ kan väljas. Men HD:s resonemang döljer den också betydelsefulla frågan, om en ”ren” villkorlig dom eller skyddstillsyn kan väljas, eller om det måste krävas särskilda skäl, t.ex. att samhällstjänst går att döma ut, för att fängelse skall kunna undvikas. Saken får betydelse om den tilltalade inte samtycker till samhällstjänst eller inte bedöms lämplig härför. Med HD:s sätt att resonera riskerar man att samhällstjänst inte ersätter fängelse utan i stället blir ett sätt att mera allmänt höja ingripandegraden vid villkorlig dom och skyddstillsyn, något som inte varit avsikten med lagstiftningen.s. 432
12.När HD sedan gör bedömningen av om samhällstjänst i just det aktuella fallet kan ersätta fängelse framhåller man sådana, som vi förstår det, mildrande faktorer som att misshandeln begicks i ett upprört tillstånd, att skadorna blev måttliga och att misshandeln över huvud taget inte varit av alltför allvarlig beskaffenhet. Mot detta ställs, möjligen, att gärningen skett i den gemensamma bostaden. Slutsatsen blir att det är möjligt att döma till villkorlig dom med samhällstjänst.s. 432
13.En intressant fråga är om de omständigheter som HD pekar på är sådana som är av betydelse för bedömningen av brottets art. Enligt vår uppfattning förefaller det närmast röra sig om straffvärdefaktorer. Visserligen har straffvärdefaktorer också betydelse för bedömningen av om det är möjligt att välja samhällstjänst i stället för fängelse. Men att HD inte har gjort någon mera tydlig skillnad mellan straffvärdefaktorer och ”artvärdefaktorer” underlättar knappast förståelsen av påföljdsbestämningssystemet.s. 432
14.HD bestämde antalet timmar samhällstjänst till 50 och alternativstraffet till fängelse en månad. Skälet för att bestämma ett större antal timmar samhällstjänst än som följer av huvudregeln om 40 timmar vid en månads alternativstraff och härutöver 20 timmar för varje ytterligare månads alternativstraff är att villkorlig dom är en mindre ingripande påföljd än skyddstillsyn. Synsättet överensstämmer med det som redovisas i propositionen (s. 90) och i HD:s domar 2000-01-05 i mål B 2286-99, 2000-03-01 i mål B 2393-99 och 2000-04-19 i mål B 93-00. Vi återkommer i det följande till denna särskilda problematik.s. 432
15.HD valde att inte jämte den villkorliga domen med samhällstjänst döma till böter. Vi återkommer också till denna fråga. Rättsfallet NJA 1999 s. 269 I detta rättsfall, som är något äldre än det föregående, kompliceras bilden, liksom i menedsfallet, av att gärningsmannen inte hade fyllt 21 år vid brottet; han var bara 19 år. Enligt HD talar emellertid brottslighetens art, trots detta, för fängelse. HD:s uttryckssätt bör förstås så att det krävs mera av brottets art för att påföljden skall bestämmas till fängelse när gärningsmannen är under 21 år än när han är fullt straffmyndig.s. 432
16.Efter konstaterandet att det vid en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB föreligger skäl för fängelse innehåller HD:s dom en intressant formulering. HD uttalar först att omständigheterna inte är sådana att det kan anses att villkorlig dom, enbart eller i förening med böter, skulle vara en tillräckligt ingripande påföljd. Sedan säger man att ”eftersom det saknas förutsättningar att döma Joakim P till skyddstillsyn, är frågan då om de regler om möjlighet att döma till villkorlig dom med samhällstjänst, som trädde i kraft den 1 januari 1999, bör tillämpas i hans fall”. Läser man HD:s domskäl bokstavligt skulle HD här ha tagit ställning inte bara för att påföljdsbestämningssystemet skall förstås så att villkorlig dom som inte förenas med böter är mindre ingripande än skyddstillsyn, vilket får sägas komma till uttryck i regeln i 30 kap. 8 § BrB, utan även att villkorlig dom som förenas med böter är det. Innebörden av HD:s tankegång förefaller ju vara den att om förutsättningar för skyddstillsyn hade förelegat så hade man inte behövt fundera på samhällstjänst, vilket man var tvungen till eftersom alternativet var endast villkorlig dom jämte böter. Drar man konsekvenserna av en tolkning av detta slag av HD:s domskäl beskriver påföljderna en ”trappa” med villkorlig dom i botten, skyddstillsyn på trappsteget ovanför, därefter samhällstjänst som tillägg till villkorlig dom eller skyddstillsyn och sedan fängelse. En sådan modell stämmer emellertid inte med föreskriften i 30 kap. 1 § BrB, där villkorlig dom och skyddstillsyn jämställs med varandra. Det troliga är därför att vad det närmast är frågan om är en något mindre lyckad formulering av HD, som man kanske skall vara försiktig med att ta efter.s. 433
17.Något som man slås av när man läser HD:s motivering är att HD lägger tyngdpunkten på ett syfte som man hade med samhällstjänsten när den först infördes på försök, nämligen att särskilt motverka att yngre lagöverträdare, upp till 25 år ålder, skulle dömas till fängelse. Det är då viktigt att framhålla att det numera inte finns någon ens underförstådd åldersbegränsning när det gäller tillämpningen av samhällstjänst. En annan sak är att föreskriften i 30 kap. 5 § BrB leder till att samhällstjänst i vissa fall kan tillämpas för brott begånget av någon under 21 år där sådan påföljd inte hade gått att tillämpa om gärningsmannen hade fyllt 21 år. Men då bör det också sägas att det lika ofta bör kunna inträffa att frågan, om samhällstjänst bör dömas ut, över huvud taget inte aktualiseras beträffande den som är under 21 år eftersom en tillämpning av föreskrifterna i 30 kap. 4 och 5 §§ BrB leder till att det inte finns skäl för fängelse, vilket ju är den grundläggande förutsättningen för att det skall vara aktuellt att fundera över att förordna om samhällstjänst.s. 433
18.Som ytterligare skäl för ett mildare påföljdsval anför HD att Joakim P har betalat skadeståndet. Här bekräftas betydelsen av billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB vid påföljdsvalet (se hänvisningen i 30 kap. 4 § 1 st. 2 p. BrB).s. 434
19.Det alternativa fängelsestraffet bestäms till två månader och antalet timmar samhällstjänst till 60, vilket innebär att huvudregeln följs i det här fallet. Vid straffmätningen torde främst 29 kap. 7 § BrB ha tillämpats. Det bör observeras att HD också här avstått från att dessutom döma till böter. Domen avseende våld och hot mot tjänsteman (HD:s dom 2000-03-01 i mål B 2393-99 I det här fallet uttalar HD som ett sorts avstamp för det fortsatta resonemanget att våld eller hot mot tjänsteman är brott av sådan art att det föreligger en ”stark presumtion” för att påföljden skall bestämmas till fängelse. I jämförelse med uttrycken i misshandelsdomarna och i rattfylleridomarna (se om dessa vad som sägs i det följande) skulle man kunna dra slutsatsen att HD menar att våld eller hot mot tjänsteman normalt har ett ”artvärde” som är högre än det i allmänhet är vid dessa brott. I förhållande till normalgraden av misshandel finns det inget att invända häremot. Men i relation till grovt rattfylleri kan det diskuteras om det finns en sådan skillnad. I vart fall torde en sådan inte kunna utläsas av underrättspraxis.s. 434
20.Omedelbart härefter konstaterar HD att det vid straffmätningen är försvårande om våldet eller hotet uppenbart står i samband med fullgörandet av allmänna viktiga funktioner. Om detta är det inte svårt att hålla med. Straffskalan vid våld eller hot mot tjänsteman är för övrigt, när det gäller brott av normalgraden, klart strängare än den är vid misshandel av motsvarande grad.s. 434
21.Uppenbarligen anser HD att omständigheterna är sådana att en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB utfaller så att påföljden bör bestämmas till fängelse. När det så gäller frågan, om fängelse kan ersättas med villkorlig dom med samhällstjänst, anför HD som skäl härför bl.a. att hotet uttalades i ett upprört tillstånd, att våldet inte var av alltför allvarlig beskaffenhet och att skadan blev förhållandevis måttlig. Vidare nämner HD att gärningen förövats av Mats I ”i samband med att han på grund av berusning blev avförd från en tunnelbanevagn under omständigheter som för honom kan ha framstått som överraskande och skrämmande”. Det får emellertid betraktas som osäkert vilken betydelse den sistnämnda omständigheten haft. Att generellt dra slutsatsen att någon som blir föremål för ingripande från ordningsmaktens sida på grund av sin berusning skulle vara i ett bättre läge vid bedömningen av våld eller hot som han kan ha tillgripit än en nykter person är nog inte möjligt. I stället ligger, som vi förstår det, tyngdpunkten i HD:s resonemang på att en persons handlande vid ett plötsligt och överraskande ingripande i någon mån bör kunna ursäktas.s. 434
22.Alternativstraffet sätts till fängelse en månad i enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagades till hovrätten av åklagaren. Antalet timmar samhällstjänst blir liksom i misshandelsfallet 50, dvs. HD avviker från tumregeln i motiven. Rattfylleridomarna Domen avseende Fernando R (HD:s dom 2000-01-05 i mål B 2286-99) HD börjar med att konstatera att grovt rattfylleri utgör brottslighet av sådan art att det föreligger ”en presumtion” för att påföljden skall bestämmas till fängelse och att det krävs särskilda skäl för att bryta presumtionen. Vilka dessa skäl är enligt HD:s uppfattning framgår inte. I första hand bör det emellertid röra sig om sådana skäl som anges i 30 kap. 7 § 2 st. och 9 § 2 st. BrB. Men även föreskrifterna i 29 kap. 5 § och 30 kap. 5 § BrB bör naturligtvis observeras i sammanhanget. Eftersom det enligt HD skall göras en individualiserad bedömning av frågan, om det är möjligt att välja samhällstjänst i stället för fängelse, därvid bl.a. omständigheterna vid brottet skall vara avgörande, bör emellertid även brottsanknutna omständigheter i vissa fall kunna bryta presumtionen. Detta är också vad HD säger i nästa stycke i domskälen. Presumtionen för fängelse med hänsyn till brottets art kan alltså vara olika stark i olika fall.s. 435
23.De omständigheter som enligt HD kan föranleda tillämpning av villkorlig dom med samhällstjänst i stället för fängelse är framför allt att alkoholkoncentrationen i blodet eller i utandningsluften varit förhållandevis låg och att körningen skett under förhållanden som medfört ringa eller ingen trafikfara. Det bör observeras att det inte sägs klart att om det brister i något av dessa hänseenden så är förutsättningarna för samhällstjänst inte uppfyllda. Det är alltså inte otänkbart att det måste brista i bägge. Mera härom i det följande.s. 435
24.I Fernando R:s fall var alkoholhalten i utandningsluften 0,62 milligram per liter och Fernando R:s avsikt var att köra bara en kort sträcka. Därmed var båda kraven för villkorlig dom och samhällstjänst uppfyllda vad gällde brottet. Och då förutsättningar härför förelåg på det personliga planet blev påföljden villkorlig dom med samhällstjänst. Antalet timmar samhällstjänst blev 50, dvs. avsteg gjordes liksom i en del andra fall från huvudregeln. Böter ådömdes inte, men någon motivering härtill lämnades inte. Domen avseende Patrick E (HD:s dom 2000-01-05 i mål B 2973-99) Till skillnad från förhållandena i domen avseende Fernando R hade Patrick E en relativt hög blodalkoholhalt, 2,21 promille. Körningen var också sådan att den enligt HD ”även oberoende” av den höga alkoholhalten hade inneburit påtagliga risker för trafiksäkerheten. Förutsättningarna för villkorlig dom med samhällstjänst var därmed inte för handen. Vad innebär dessa domar? Här kan man naturligtvis ställa sig en rad frågor. En är vad som avses med ”en relativt låg alkoholkoncentration”. Att 0,62 milligram per liter utandningsluft, vilket motsvarar 1,24 promille i blodet, är en låg halt är klart liksom att 2,21 promille är en hög halt. Med hänsyn till HD:s annars, som det förefaller, onödiga uttalande om att alkoholhalten i Patrick E:s blod ”varit över två promille” kan det möjligen finnas skäl att dra gränsen där. Detta skulle då innebära att om föraren inte har en blodalkoholhalt som överstiger 2,0 promille så skulle en av förutsättningarna för samhällstjänst vara uppfylld när det gäller brottet eller, annorlunda uttryckt, skulle alkoholhalten inte hindra att det blev samhällstjänst.s. 435
25.En annan fråga är, när det gäller trafikfaran, om utgångspunkten skall vara att denna måste ha varit ”ringa” för att det skall vara möjligt att döma till samhällstjänst eller om det i stället är så att den inte får ha varit ”påtaglig”. Här kan också ställas den intressanta frågan, om trafikfaran på en skala från ingen fara alls till överhängande eller mycket allvarlig fara går direkt över från ”ringa” till ”påtaglig” eller om det, enligt HD:s sätt att se saken, finns något område däremellan som skulle kunna beskrivas som ”visserligen inte ringa men ej heller påtaglig”, dvs. ett läge där trafikfaran har varit som den är som mest (eventuellt med tillägget: när en bil förs av en någon med alkoholhalt i blodet om minst 1,0 promille). Frågan blir alltså om samhällstjänst kan ådömas i normala fall och det bör krävas något extra när det gäller trafikfaran för att samhällstjänst skall vara uteslutet eller om samhällstjänst är uteslutet redan i normalfallet och det bör krävas att man kan peka på att det rörde sig om ringa trafikfara i den meningen att den var mindre än vanligt. Detta får betraktas som en öppen fråga, vilket därmed innebär att avgörandena från HD inte i nämnvärd utsträckning har löst problematiken.s. 436
26.Att notera i HD:s dom avseende Patrick E är skrivningen att körningen ”även oberoende” av alkoholhalten inneburit påtagliga risker. Vi har i det föregående pekat på att HD inte säger klart om det räcker med att ett av de av HD uttryckta kriterierna för när villkorlig dom med samhällstjänst inte skulle duga som påföljd är uppfyllt eller om det krävs att båda är det för att samhällstjänst skall vara uteslutet. Bruket av ordet ”oberoende” kan tala för att det krävs att båda kriterierna skall vara uppfyllda för att det inte skall gå att döma till villkorlig dom med samhällstjänst, men det kan också hävdas att HD:s uttryckssätt inte medger någon sådan slutsats. Uppenbarligen är det möjligt att läsa HD:s domskäl så att det räcker med ett av kriterierna för att villkorlig dom med samhällstjänst skall vara uteslutet.s. 436
27.Normalt föreligger det naturligtvis ett samband mellan blodalkoholhalten och berusningsgraden och därmed mellan blodalkoholhalten och trafikfaran. Möjligen ville HD med sin skrivning uppmärksamma domstolarna på detta förhållande. I så fall skulle man kunna utläsa att vad HD menar är att det beträffande dem som har en alkoholkoncentration som inte överstiger 2,0 promille bör krävas att trafikfaran är större än vad den normalt är när föraren har så hög promille. Trafikfaran konstitueras då främst av sådana faktorer som inte har något direkt samband med berusningsgraden, såsom om det rörde sig om en ansvarsfull föraruppgift, en lång körsträcka, hög trafikintensitet osv. En sådan tolkning kan enligt vår uppfattning ha goda skäl för sig. Varusmugglingsdomen (HD:s dom 2000-02-08 i mål B 1668-99) Av domen kan man utläsa att varusmuggling av alkohol är ett brott av sådan art att det föreligger en presumtion för fängelse. Denna presumtion är emellertid olika stark i olika fall beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Att det varit fråga om en avsevärd mängd spritdrycker, att smugglingen varit ett led i organiserad brottslighet eller att den varit särskilt noggrant planlagd är sådana omständigheter som typiskt sett stärker presumtionen för fängelse. Det bör observeras att den nu nämnda typen av omständigheter snarare påverkar brottslighetens straffvärde än dess ”artvärde”.s. 437
28.I det aktuella fallet gjordes inte gällande att brottsligheten varit organiserad eller att den varit särskilt noggrant planlagd. I sådana fall är alltså möjligt att döma till villkorlig dom med samhällstjänst i vart fall när det inte rört sig om mer än ca 150 liter sprit.s. 437
29.Av intresse i sammanhanget är att HD inte säger något om behovet av att samtidigt döma till böter. I hovrättens dom hade emellertid denna fråga avfärdats med ett kort konstaterande att det inte fanns anledning att döma till böter. Uppenbarligen delade HD denna uppfattning.s. 437
30.Mera intressant är emellertid att HD följde den i förarbetena angivna tumregeln för bestämmandet av antalet timmar samhällstjänst. Det alternativa fängelsestraffet var två månader och samhällstjänsten bestämdes till 60 timmar. Domen är den tredje senaste på samhällstjänstområdet från HD och belyser därmed den intressanta frågan, i vilka fall man skall avvika från tumregeln när man dömer till villkorlig dom jämte samhällstjänst.s. 437