Närliggande

3.Över huvud taget verkar det tveksamt, om man skall dra några paralleller från beviskravet rörande sådana rättigheter som äganderätt och servitutsrätt när man prövar bevisningen om en sameby under årens lopp då och då använt ett visst område för renbete. Det rör sig här om ett bruk som naturligen sker med vissa uppehåll, beroende på väderlek, snöförhållanden och liknande, och aldrig kan få samma stabilitet som annan markanvändning; något regelbundet bruk har inte krävts. Ännu en invändning är att beträffande samerna, med deras utpräglat muntliga kultur, det måste te sig omotiverat att lägga tonvikten vid skriftliga bevis om äldre förhållanden. Beviskravet måste rimligen, liksom i andra fall, anpassas bl.a. till möjligheten att förebringa bevisning, och här har samerna särskilda svårigheter. Och som förut framhållits (3 ovan) blir resonemangen över huvud taget annorlunda, när det gäller mark som samerna ostridigt en gång i tiden har brukat. Då har förvärvet redan skett, och sedan är det snarare motpartens sak att visa, att samerna visat sådan passivitet att de får anses ha gett upp sin rätt. Det krävs åtskilligt för att man skall anta något sådant — något som också HD varit inne på i skattefjällsdomen. Om t.ex. vissa skogsägare moderniserat sina brukningsmetoder inom den ram skogsvårdslagen gett, med påföljd att samerna föredragit att förlägga renbetet på andra håll, behöver det inte innebära att den urminnes hävden på detta vis upphört att gälla på området eller att samernas rätt i vart fall anpassats till de ändrade förhållandena — inte ens om det skett utan särskilda protester från deras sida. Det kan ligga annorlunda till om bruket i dessa områden helt enkelt visat sig ekonomiskt olönsamt och samerna av sådana orsaker lägger om sin renskötsel. Men också då bör man vara försiktig med att anse samerna ha definitivt gett upp bruket; förhållandena kan ändras igen.s. 44