Sveriges internationella avtal och dessas genomförande i svensk lagstiftning — några reflexioner

Abstract

Sverige tillhör alltjämt de stater som tillämpar ett dualistiskt synsätt på ingångna traktatförpliktelser innebärande att lagstiftning krävs för att traktaten ska få tydligt genomslag i svensk rätt. De praktiska skillnaderna och konsekvenserna av att tillämpa en monistisk eller dualistisk modell ska emellertid inte överdrivas. Det väsentliga är hur traktatförpliktelserna hanteras i rättstillämpningen. I regel är transformering att föredra framför inkorporering som lagstiftningsmetod. Då ses tydligare de områden där problem kan förväntas uppkomma i rättstillämpningen och nödvändiga anpassningar i lagstiftningen kan göras. Det är viktigt att skilja på folkrättsligt bindande konventionstolkningar som görs av internationella domstolar i domar och beslut och tolkningar som görs i form av inte bindande rekommendationer av andra organ med uppgift att tolka och övervaka efterlevnaden av en konvention. De nationella domstolarna får en ökad betydelse i att säkerställa att ingångna konventionsåtaganden respekteras.