1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Michael Bogdan · SvJT 2010 s. 33–77 · 1 ställe
- EG-domstolens förhandsavgörande i saken Agip v. Capitaneria (mål C-456/04), som avgjordes den 6 april 2006, avsåg tolkning av artikel 3(3) i EG-förordningen nr 3577/92 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage). Denna bestämmelse föreskriver ett undantag från huvudregeln om att alla frågor rörande bemanning för fartyg som utför öcabotage regleras av lagen i den stat där fartyget utför en sjötransporttjänst. Enligt undantaget i artikel 3(3) gäller denna huvudregel inte fraktfartyg över 650 bruttoton ”när resan i fråga följer efter eller föregår en resa till eller från en annan stat”, i vilket fall man i stället skall tillämpa bestämmelserna i flaggstaten. Agip har chartrat ett grekiskflaggat fartyg för att transportera en last mellan två italienska hamnar. Agip menade att grekiska bemanningsregler var tillämpliga eftersom fartyget direkt efteråt skulle utföra en resa till utlandet utan last ombord. EG-domstolen ställdes med anledning därav inför frågan om huruvida en dylik s.k. ballastresa skall beaktas vid tillämpningen av artikel 3(3). Enligt EG-domstolen omfattar begreppet ”resan som följer efter eller föregår” en cabotageresa visserligen i princip alla resor från eller till en annan stat, oavsett om fartyget har last ombord eller inte, men det kan inte tillåtas att resor utan last missbrukas för att kringgå bestämmelserna i förordningen, när det av samtliga objektiva omständigheter framgår att syftet med ballastresan är att komma i åtnjutande av undantaget i artikel 3(3). — Domen överensstämmer med EG-domstolens praxis rörande t.ex. skatterätten, där tillämpningen av EG-rättsliga bestämmelser inte ansågs skydda handlingar som inte genomförts i samband med normala affärstransaktioner utan endast i syfte att genom missbruk kringgå gemenskapslagstiftningen (se t.ex. Halifax v. Commissioners for Customs & Excise, mål C-255/02). I vad mån denna princip helt allmänt kan anses gälla i de centrala delarna av EG:s internationella privat- och processrätt är dock ingalunda klart, bl.a. därför att det som vid första påseende kan framstå som missbruk och kringgående ibland av EG-domstolen kvalificeras som legitimt bruk av den fria rörligheten inom den inre marknaden (jfr t.ex. den mycket omdiskuterade domen i saken Centros v. Erhvervs- og Selskabsstyrelsen, mål C-212/97; Bogdan, SvJT 2001 s. 342– 346 och i Ny Juridik 2004:1 s. 7–20). 2.4 Icke erkända stater och regeringar I RÅ 2007 ref. 11 fastställde Regeringsrätten utan egen motivering Skatterättsnämndens förhandsbesked rörande frågan huruvida Palestina, som inte utgör en av Sverige erkänd stat, skall anses som ”land” vid tillämpningen av 3 kap. 9 § andra stycket inkomstskattelagen (1999:1229). Enligt Skatterättsnämnden kan ”land” och ”stat” användas som synonymer, men det förra begreppet har allmänt en mer vidsträckt betydelse som närmast syftar till att ange ett geografiskt område. Lagrummet ansågs bl.a. därför tillämpligt i förhållande till Palestina. — Trots att avgörandet inte handlar om internationell privatoch processrätt synes det överensstämma med den rådande uppfattningen att de svenska kollisionsreglernas hänvisning till främmande lag inte förutsätter att det främmande laglandet är en av Sverige folkrättsligt erkänd statsbildning (se Bogdan, Svensk internationell privatoch processrätt, 7 uppl., 2008, s. 100–101 med vidare hänvisningar). Flertalet svenska kollisionsregler talar om främmande ”land”, men hänvisningar till främmande ”stat” förekommer också, se t.ex. lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Någon skillnad mellan ”stat” och ”land” anses heller inte föreligga i internationellt privat- och processrättsliga sammanhang.Allmänna frågor · p. 8 · s. 38