1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Tormod Otter Johansen · SvJT 2016 s. 191–232 · 1 ställe
- Se exempelvis prop. 2005/06:157 s. 9. 1 1 SOU 2011:42 s. 90 (kurs. här). 12 Rolf Gustavsson v. Sweden ansökan nr 23196/94 p. 45 (kurs. här). 13 Rolf Gustavsson v. Sweden p. 48. 14 NJA 2002 s. 288. 15 RÅ 2002 ref. 104. KamR hade dessförinnan kommit till samma slutsats, om än uttryckt i något mer tveksamma ordalag; enligt KamR kunde ”Resegarantinämndens sammansättning och verksamhet anses vara utformad på sådant sätt att det finns tillräckligt fog för uppfattningen att Resegarantinämnden skulle kunna anses jämställd med domstol såvitt nu är i fråga.” Kurs. här. 1 6 Mål C-407/98Abrahamsson p. 28–29 (kurs. här). 17 Abrahamsson p. 38. 18 Prop. 2005/06:157 s. 28 f. 19 RH 1999:90 och härtill Matz, Henrik, Begreppet domstol i EU-rätten: en studie av domstolsbegreppet i bestämmelserna om förhandsavgörande, Iustus, Uppsala, 2010 s. 78. 20 Se 1 § lagen med vissa bestämmelser om förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol (kurs. här). 21 Bernitz ”Anm. av Matz, Henrik, Begreppet domstol i EU-rätten: en studie av domstolsbegreppet i bestämmelserna om förhandsavgörande” i SvJT 2010 s. 883. 2 2 Bernitz i SvJT 2010 s. 883. 23 Petrén & Ragnemalm 1980 s. 36 (kurs. här). 24 Matz 2010 s. 77 f. Detta med hänvisning till målen C-341/05 Laval och C-236/98 Jämställdhetsombudsmannen (båda angående AD), samt förenade målen C-34/95, C-35/95 och C-36/95 De Agostini (angående MD). 25 Matz 2010 s. 78 not 85. 26 Sålunda anför exempelvis Matz i sin avhandling att det ”är svårt att hitta exempel på att organ, som är domstolar eller har en domstolsliknande ställning eller funktion, som faller utanför det EU-rättsliga domstolsbegreppet.” Det enda exempel som Matz lämnar är Skatterättsnämnden, som i mål C-134/97 Victoria Film inte betraktades som en domstol. Skatterättsnämnden är dock inte heller en domstol i svensk rätt, låt vara att nämnden har en domstolsliknande ställning. Se Matz 2010 s. 76. Se även Bohlin, Alf & Warnling-Nerep, Wiweka, Förvaltningsrättens grunder (2:a uppl.), Norstedts juridik, Stockholm, 2007 s. 376, som definierar problematiken på samma vis: ”För svenskt vidkommande … kan diverse problem uppkomma, bl.a. med olika överklagandenämnder, som statsrättsligt sett är förvaltningsmyndigheter.” — Att Matz inte närmare problematiserar FUD:s status har dock sina logiska förklaringar; FUD inrättades bara några månader innan Matz avhandling publicerades. I en uppföljande artikel i SvJT nyanserar också Matz bilden, under anförande av att ”EU-domstolen i vissa fall har underkänt regelrätta domstolar som domstolar enligt artikel 267”; se Matz ”Rättskipningens särdrag — några intryck från EU-rätten” i SvJT 2014 s 468 f. 27 Jfr även Bohlin & Warnling-Nerep 2007 s. 376, som förklarar att EUD ”i sin praxis [har] givit domstolsbegreppet ett relativt vidsträckt omfång”. 28 Jfr dock generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i mål C-363/11 Epitropos tou Elegktikou Synedriou sto Ipourgio Politismou kai Tourismou; enligt Scharpston (p. 32) har EUD ”styrt in på en förnuftig medelväg mellan medelhavsformalism och anglo-skandinavisk pragmatism”. Se härtill Broberg, Morten & Fenger, Niels, Prel iminary references to the European Court of Justice (2:a uppl.), Oxford University Press, Oxford, 2014 s. 60. 29 Under vilka förutsättningar ”public administrative bodies” kan begära förhandsavgörande diskuteras utförligt av Morten Broberg ”Preliminary References by Public Administrative Bodies: When Are Public Administrative Bodies Competent to Make Preliminary References to the European Court of Justice?” i EPL 1999 s. 207 ff. 30 För att citera Broberg & Fenger 2014 s. 61, med avseende på det unionsrättsliga domstolsbegreppet vid begäran om förhandsavgörande: ”[O]n the one hand, … it is not only bodies which are designated as courts or tribunals in national law that can make a reference for a preliminary ruling. On the other hand, the mere fact that a body is designated as a ’court’ or ’tribunal’ in the national legal system does not in itself mean that this body is entitled to refer a question to the [ECJ]”. Se även a.a. s. 77 (kurs. här), där förf. anför att problem ”also arise with regard to bodies which are unquestionably ’courts or tribunals’ in a national judicial system, in those situations where they perform tasks other than deciding cases.” 31 Syftet med prövningen är alltså inte att avgöra om inrättandet av FUD i formell mening ”strider mot” de rättigheter och skyldigheter som följer av europarätten Eftersom FUD inte prövar civila rättigheter eller anklagelser om brott i den mening som avses i EKMR art. 6.1 är det — från ett konventionsperspektiv — helt irrelevant om FUD är en domstol eller inte. Inte heller torde de frågor som FUD prövar omfattas av EUF-fördragets artikel 267, och huruvida FUD är en domstol eller ej är därmed irrelevant också från ett unionsrättsligt perspektiv. 32 Det ska dock noteras att även de EU-rättsliga domstolskriterierna har tilldragit sig kritik; exempelvis anförde generaladvokaten Colomer, i sitt förslag till avgörande i mål C-17/00 Coster, att EUD:s praxis ”saknar nödvändig stringens” och därmed ger upphov till ”bristande rättssäkerhet”. In extenso anförde Colomer att ”[d]e djupgående motsägelser som kan noteras mellan de lösningar som har föreslagits av generaladvokaterna i deras förslag till avgörande och de lösningar som har valts av domstolen i dess domar illustrerar avsaknaden av ’skyltar’ längs vägen, med påföljande risk för felkörningar. Det är en kasuistisk, mycket elastisk och föga vetenskaplig rättspraxis med vaga konturer, som skulle medge en tolkningsfråga väckt av Sancho Panza när han var ståthållare för ön Barataria.” Till denna ståndpunkt har också generaladvokaten Sharpston anslutit sig i sitt förslag till avgörande i mål Epitropos tou Elegktikou Synedriou sto Ipourgio Politismou kai Tourismou p. 32. 3 3 Institutet förhandsavgörande diskuteras ingående i Broberg & Fenger 2014, se särskilt s. 2 ff. Se även Matz 2010 s. 31 ff., särskilt s. 36 ff. angående institutets syfte, samt Bernitz, Ulf, Europarättens genomslag, Norstedts juridik, Stockholm, 2012 s. 82. 34 Se exempelvis Sporrong & Lönnroth ansökan nr 7151/75; 7152/71, Bodén ansökan nr 10930/84 och Pudas ansökan nr 10426/83 — alla mot Sverige. 3 5 En sådan skyldighet kan också träffa underinstanser enligt den s.k. Foto-Frostprincipen. Något förenklat innebär denna princip att en nationell domstol som har anledning att ifrågasätta giltigheten av en gemenskapsrättsakt är skyldig att hänskjuta frågan till EUD. Se mål 314/85 Firma Foto-Frost mot Hauptzollamt Lübeck samt exempelvis prop. 2005/06:157 s. 10. 36 Jfr Matz 2010 s. 35. I mål 65/81 Reina anförde således EUD följande (p. 7, kurs här): ”Enligt denna bestämmelse är det domstolens sak att, för att klargöra sin egen behörighet, undersöka om en fråga har hänskjutits till den av en domstol i en medlemsstat.” Avgörandet behandlas av Matz 2010 s. 50. 37 Det domstolsbegrepp som kommer till uttryck i EKMR är således, med Matz ord, mer ”rättighetsbaserat” — det syftar till att ”säkerställa vissa grundläggande rättigheter” — medan det domstolsbegrepp som återfinns i EUF-fördraget har utvecklats för att tillgodose syftet med institutet förhandsavgörande, och därmed är mer tekniskt till sin karaktär. Se Matz 2010 s. 22 och 337. 38 Principen om ”autonomous meaning of terms” innebär att de termer som förekommer i EKMR respektive EUF-fördraget — t.ex. termen domstol — ska tolkas konsekvent och oberoende av de nationella rättsordningarnas användning av termen. Se angående EKMR i allmänhet exempelvis Rainey, Bernadette, Wicks, Elizabeth & Ovey, Clare, Jacobs, White and Ovey: the European Convention on Human Rights (6:e uppl.), Oxford University Press, Oxford, 2014 s. 69, Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (4:e uppl.), Norstedts juridik, Stockholm, 2012 s. 51 och Letsas, George ”The Truth in Autonomous Concepts: How To Interpret the ECHR” EJIL 2004 s. 279 ff. samt, beträffande art. 6 exempelvis Mårsäter, Olle, Folkrättsligt skydd av rätten till domstolsprövning, Uppsala Universitet, Uppsala, 2005 s. 82. Angående autonom tolkning EUF-fördragets art. 267, se exempelvis Matz 2010 s. 58 ff. 3 9 Jfr Bernitz i SvJT 2010 s. 886: ”Det förefaller inte osannolikt att vi kan komma att få se en utveckling mot ett europarättsligt domstolsbegrepp med en i huvudsak enhetlig grundstruktur.” Om förhållandet mellan de unions- och konventionsrättsliga domstolsbegreppet, se vidare vid not 85 samt den skissartade jämförelsen i avsnitt 3.2.4 nedan. Att domstolsbegreppet kan anses ge uttryck för en europeisk standard — trots att det inte är direkt kopplat till medlemsstaternas definitioner — beror på att de europeiska begreppsbestämningarna inte uppstått i ett ”rättsligt vakuum” — tvärtom har både ED och EUD konsekvent låtit sig inspireras av de generella principer som återfinns i medlemsländernas rättsordningar. Sålunda konstaterar Matz, m.h.t. generaladvokatens förslag till avgörande i mål 393/92 Almeo, att de nationella rättsordningarna troligtvis har haft en påverkan på EUD:s tolkning av domstolsbegreppet (a.a. s. 61, jfr dock s. 62 in fine). I Almeo anförde exempelvis generaladvokaten, i sitt förslag till avgörande (p. 30), att domstolen ”[drew] inspiration from principles common to the laws of the member states” när den definierade domstolskriterierna. 40 En anknytande rätt till domstolsprövning finns också vid administrativa och straffrättsliga frihetsberövanden enligt art. 5.4, som stadgar följande (kurs. här): ”Var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt skall ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.” 41 Kurs. här. 42 Kurs. här. 43 Domstolen uttalade att ”the right of access constitutes an element which is inherent in the right stated by Article 6 para. 1 (art. 6-1).” Se Golder v. The United Kingdom ansökan nr 4451/70 p. 36 (kurs. här) samt exempelvis Mowbray, Alastair, Cases, materials, and commentary on the European Convention on Human Rights (3:e uppl.), Oxford University Press, Oxford, 2012 s. 383 ff. 4 4 Se Golder p. 35: ”It would be inconceivable, in the opinion of the Court, that Article 6 para. 1 (art. 6-1) should describe in detail the procedural guarantees afforded to parties in a pending lawsuit and should not first protect that which alone makes it in fact possible to benefit from such guarantees, that is, access to a court. The fair, public and expeditious characteristics of judicial proceedings are of no value at all if there are no judicial proceedings.” Jfr även Schermers i förordet till Stavros, Stephanos, The guarantees for accused persons under Article 6 of the European Convention on Human Rights: an analysis of the application of the Convention and a comparison with other instruments, Nijhoff, Dordrech, 1993 s. x: ”A fair trial presupposes that there must be access to a court.” 45 Golder p. 35. 46 Golder p. 36. 47 Denna rätt har ED bekräftat i ett flertal senare avgöranden; se för svenskt vidkommande t.ex. Mendel v. Sweden ansökan nr 28426/06. 48 Mårsäter 2005 s. 200. 49 Se exempelvis Practical Guide to Article 6, Criminal Limb § 44: ”A disciplinary or administrative body can have the characteristics of a ’tribunal’ within the autonomous meaning of Article 6, even if it is not termed a ’tribunal’ or ’court’ in the domestic system”. Se även Södergren, Patrik, Vem dömer i gråzonen? Domstolsprövning i gränslandet mellan offentlig rätt och privaträtt, Iustus, Uppsala, 2009 s. 193. 5 0 Här hänvisade ED till art. 2.1, 5.1.a, 5.1.b, 5.4 och 6.1. 51 Wilde, Ooms & Versyp v. Belgium ansökan nr 2832/66; 2835/66; 2899/66 p. 78 (kurs. här). Se även exempelvis Weeks v. The United Kingdom ansökan nr 9787/82 p. 61 (angående domstolsbegreppet i art. 5.4). 52 Den mest koncisa sammanfattningen finner man på ED:s hemsida. Se domstolens Guide on Article 6, som omfattar dels en ”Civil Limb” (http://www.echr.coe.int/Documents/Guide_Art_6_ENG.pdf), dels en ”Criminal Limb” (www.echr.coe.int/Documents/Guide_Art_6_b_ENG.pdf). Se även exempelvis Södergren 2009 s. 193 ff. och Danelius 2012 kap. 9. 53 Om denna avgränsning kan verka något godtycklig, så beror det på att det inte (vad vi här utgått från) är fråga om några civila rättigheter som en enskild kan begära domstolsprövning av. Huruvida processen inför FUD är ”rättvis” i den bemärkelse som avses i art. 6 står därför inte i fokus; som sagt försöker vi lyfta ut själva domstolsbegreppet ur EKMR. Endast om prövningen till sin utformning är så orättvis att ett organ inte kan kallas för en domstol — exempelvis därför att det inte ens är frågan om någon rättegång — blir det således relevant att diskutera de processuella kriterierna i denna kontext. 5 4 Cyprus v. Turkey ansökan nr 25781/94 p. 233 (kurs. här). Samma ståndpunkt intog domstolen Sramek v. Austria ansökan nr 8790/79 p. 36, där ED konstaterade att ett organ som inte klassificerades som domstol enligt österrikisk rätt skulle betraktas som en domstol vid tillämpningen av EKMR art. 6.1, eftersom ”its function [was] to determine matters within its competence on the basis of rules of law, following proceedings conducted in a prescribed manner.” Se även Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 72. 55 Campbell & Fell v. The United Kingdom ansökan nr 7819/77; 7878/77 p. 76 (kurs. här). 56 Albert & Le Compte v. Belgium ansökan nr 7299/75; 7496/76 p. 29, där det talas om att processen ska utmynna i ”[the] determination by a tribunal of the matters in dispute”. Se härtill Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 73. 57 Se exempelvis Benthem v. the Netherlands ansökan nr 8848/80 p. 40 och härtill Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 74 samt Warnling-Nerep 2010 s. 86. 58 I Van de Hurk v. The Netherlands ansökan nr 16034/90 förtydligade domstolen detta i följande ordalag (p. 45): ”The power to give a binding decision which may not be altered by a non-judicial authority to the detriment of an individual party is inherent in the very notion of a ’tribunal’, as is confirmed by the word ’determination’ (’qui décidera’). This power can also be seen as a component of the ’independence’ required by Article 6 para. 1 (art. 6-1).” Se även Benthem p. 40 och Findlay v. The United Kingdom ansökan nr 22107/93 p. 77, där domstolen likaså uttalade att ”[the] power of decision is inherent in the very notion of ’tribunal’”. Om organets beslut kan överprövas ställer ED:s praxis upp motsvarande kriterier för det överprövande organet, men eftersom inget överklagande är aktuellt i fallet FUD lämnar vi dessa frågor vid sidan. 5 9 Se exempelvis Brumarescu v. Romania ansökan nr 28342/95 p. 61: ”The right to a fair hearing before a tribunal as guaranteed by Article 6 § 1 of the Convention must be interpreted in the light of the Preamble to the Convention, which declares, among other things, the rule of law to be part of the common heritage of the Contracting States. One of the fundamental aspects of the rule of law is the principle of legal certainty, which requires, inter alia, that where the courts have finally determined an issue, their ruling should not be called into question.” 60 Se exempelvis Beaumartin v. France ansökan nr 15287/89 p. 38: ”Only an institution that has full jurisdiction and satisfies a number of requirements, such as independence of the executive and also of the parties, merits the designation ’tribunal’ within the meaning of Article 6 para. 1 (art. 6-1).” Se även Obermeier v. Austria ansökan nr 11761/85 p. 70, där ED konstaterade att ”a limited review cannot be considered to be an effective judicial review under Article 6 § 1”, samt Chevrol v. France ansökan nr 49636/99 p. 63, där ED konstaterade att ”[t]he principle that a court should exercise full jurisdiction require[s] it not to abandon any of the elements of its judicial function”. I vissa avgöranden har dock ED sänkt ribban något, och istället talat om “sufficient jurisdiction” eller “sufficient review”. Se exempelvis Sigma Radio Television Ltd v. Cyprus ansökan nr 32181/04; 35122/05 p. 151 med vidare hänvisningar. 61 Se exempelvis Terra Woningen B.V. v. the Netherlands ansökan nr 20641/92 p. 52: ”The Court recalls that for the determination of civil rights and obligations by a ’tribunal’ to satisfy Article 6 para. 1 (art. 6-1), it is required that the ’tribunal’ in question have jurisdiction to examine all questions of fact and law relevant to the dispute before it.” Se även exempelvis Schmautzer v. Austria ansökan nr 15523/89 p. 36, Gradinger v. Austria ansökan nr 15963/90 p. 44 och A. Menarini Diagnostics S.R.L. v. Italy ansökan nr 43509/08 p. 59. 62 Se exempelvis Obermeier p. 70 och Chevrol p. 81-82 samt Diennet v. France ansökan nr 18160/91 p. 34, Merigaud v. France ansökan nr 32976/04 p. 69 och Zumtobel v. Austria ansökan nr 12235/86 p. 29-30. 63 Le Compte, van Leuven & De Meyere v. Belgium 6878/75; 7238/75 p. 51. 64 Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 77 och Södergren 2009 s. 196 6 5 H. v. Belgium ansökan nr 8950/80 p. 50 (kurs. här). 66 Jorgic v. Germany ansökan nr 74613/01 p. 64, Richert v. Poland ansökan nr 54809/07 p. 41, Lavents v. Latvia ansökan nr 58442/00 p. 114, Gorgiladze v. Georgia ansökan nr 4313/04 p. 67, Kontalexis v. Greece ansökan nr 59000/08 p. 38. Se även Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 118 respektive Criminal Limb § 47 samt Södergren 2009 s. 195. 67 Se exempelvis Lavents p. 114, Richert p. 41, Jorgic p. 64, Gorgiladze p. 68 och Kontalexis p. 42 samt Sokurenko & Strygun v. Ukraine ansökan nr 29458/04; 29465/04 p. 24, Buscarini v. San Marino ansökan nr 24645/94 p. 2, Oleksandr Volkov v. Ukraine ansökan nr 21722/11 p. 151, 154 och 156, Pandjikidze & Others v. Georgia ansökan nr 30323/02 p. 104, Posokhov v. Russia ansökan nr 63486/00 p. 39 och Fatullayev v. Azerbaijan ansökan nr 40984/07 p. 144. Se även Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 119 respektive Criminal Limb § 48. 68 Se exempelvis Kleyn p. 192 och Findlay p. 73. 69 Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 125. 70 Se exempelvis Beaumartin p. 38. 71 Se exempelvis Sramek p. 42 och vidare Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 130–137 respektive Criminal Limb § 66–76. 72 Se exempelvis Findlay p. 73 och Lithgow & Others v. The United Kingdom ansökan nr 9006/80; 9262/81; 9263/81; 9265/81; 9266/81; 9313/81; 9405/81 p. 201–202. Se vidare Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 138–144 och Criminal Limb § 57–65. 73 Warnling-Nerep, Wiweka, Förvaltningsbeslut: överklagande, rättsprövning och annan domstolsprövning, Studentlitteratur, Lund, 2011 s. 86. Något ovillkorligt krav på endast lagfarna domare ska tjänstgöra vid domstolen finns dock inte, se exempelvis Le Compte, van Leuven & De Meyere p. 57. I detta avgörande var domstolen till hälften sammansatt av medicinskt sakkunniga och till hälften av lagfarna domare, ordföranden var lagfaren och hade utslagsröst. En sådan sammansättning accepterades av ED. Se även Pabla Ky v. Finland ansökan nr 47221/99 p. 32, där ED konstaterade att ”[t]here is no objection per se to expert lay members participating in the decision-making in a court” samt att det i medlemsstaterna finns många exempel på ”tribunals in which professional judges sit alongside specialists in a particular sphere whose knowledge is desirable and even essential in settling the disputes”. 74 Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 146. 75 Vernes v. France ansökan nr 30183/06 p. 44. Avgörandet kommenteras i Danelius 2012 s. 202. 7 6 Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 216. 77 Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 219. 78 Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 222–223. 79 Mellan dessa olika principer, som alla utgör centrala delar i vad som kännetecknar en rättvis domstolsprövning, föreligger en betydande överlappning, se exempelvis Danelius 2012 s. 247. 80 Denna princip formulerade ED i avgörandet Dombo Beheer v. The Netherlands ansökan nr 14448/88, där domstolen anförde att, såvitt avser ”litigation involving opposing private interests, ’equality of arms’ implies that each party must be afforded a reasonable opportunity to present his case — including his evidence — under conditions that do not place him at a substantial disadvantage vis-à-vis his opponent.” Se Dombo Beheer p. 33 (kurs. här) och härtill Rainey, Wicks & Ovey 2014 s. 263. En tid senare kom domstolen — med hänvisning till sitt tidigare avgörande i Dombo Beheer — att använda i princip samma formulering i ett brottmål: ”[E]ach party must be afforded a reasonable opportunity to present his case under conditions that do not place him at a disadvantage vis-à-vis his opponent.” Se Bulut v. Austria ansökan nr 17358/90 p. 47. Beträffande processuell balans i brottmål, se Stavros 1993 s. 43 och Trechsel, Stefan & Summers, Sarah, Human rights in criminal proceedings, Oxford University Press, Oxford, 2005 s. 94 ff. Angående motsvarande krav vid administrativa frihetsberövanden enligt art. 5.4, se exempelvis Gustafsson, Ewa, Missbrukare i rättsstaten: en rättsvetenskaplig studie om lagstiftningen rörande tvångsvård av vuxna missbrukare, Norstedts juridik, Stockholm, 2001 s. 103. Att principen om processuell balans utgör en del av rätten till en rättvis rättegång enligt art. 6.1 slog domstolen fast i avgörandet Neumeister v. Austria ansökan nr 1936/63, se p. 22. 81 Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 247: “The public hearing protects litigants against the administration of justice in secret with no public scrutiny. Rendering the administration of justice visible contributes to the achievement of the aim of Article 6 § 1, namely a fair trial …” Det finns dock möjlighet till inskränkning eller undantag från rätten till offentlig förhandling, exempelvis när inga fakta bestrids, endast rättsfrågor ska bedömas eller när utgången i målet är avhängig tekniska frågor som bäst lämpar sig för ett skriftligt förfarande. Motsatsvis är det nödvändigt med muntlig förhandling när bedömningar av både rättsfrågor och viktiga omständigheter/fakta krävs. Se Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 254–256. 8 2 Practical Guide to Article 6, Civil Limb § 263–264. 83 Kurs. här. 84 Rolf Gustavsson p. 46–48 (kurs. här). Angående möjligheten att överklaga konstaterade domstolen att ”the decisions reached by the Board were final and not subject to appeal either to a higher administrative authority or to a court of law”. Detta till trots kom domstolen till slutsatsen att ”the Board complied for the purposes at hand with the requirements which Article 6 para. 1 (art. 6-1) prescribes in respect of a tribunal” eftersom ”Article (art. 6-1) does not guarantee a right of appeal”. 8 5 Av utrymmesskäl kommer vi här endast att undersöka det domstolsbegrepp som förekommer i EUF-fördraget art. 267. Detta domstolsbegrepp har utförligt analyserats av Matz dennes avhandling Begreppet domstol i EU-rätten, och detta avsnitt bygger huvudsakligen på Matz framställning. Se även densamme i SvJT 2014 s. 464 ff. samt Bernitz anm. av Matz avhandling i SvJT 2010 s. 882 ff. En översiktlig redogörelse över domstolsbegreppet i art. 267 finns även i Broberg i EPL 2009 s. 207 ff. — Begreppet domstol förekommer dock i en rad andra unionsrättsliga rättsakter; se exempelvis Europaparlamentets och Rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls, som bl.a. innefattar en rätt till ”domstolsprövning” (art. 9 i direktivet). Beträffande denna rättighet konstaterade EUD i mål C-506/04 Wilson p. 47, att domstolsbegreppet i direktivet skulle ”motsvaras av begreppet domstol enligt den definition som gjorts i gemenskapsrätten”, varvid EUD uteslutande hänvisade till EUF-fördragets art. 267 och den praxis som utvecklats i anslutning till artikeln. Av denna skrivning kan man lätt bibringas uppfattningen att art. 267 ger uttryck för just en enhetlig gemenskapsrättslig domstolsdefinition. Sedan antagandet av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2010/C 83/02) (Rättighetsstadgan) kan man dock fråga sig om så är fallet. Rättighetsstadgans art. 47 innefattar nämligen ett domstolsbegrepp som snarare för tanken till EKMR art. 6.1, och mellan EUF-fördragets art. 267 respektive EKMR art. 6.1 finns vissa (om än små) skillnader. Som Bernitz antyder befinner vi oss dock mitt i en pågående utveckling; antagandet av Rättighetsstadgan och EU:s eventuella anslutning till Europakonventionen kommer sannolikt att på sikt generera ”ett europarättsligt domstolsbegrepp med en i huvudsak enhetlig grundstruktur.” Se Bernitz i SvJT 2010 s. 886. Vår ambition med denna artikel är inte att göra en djuplodande jämförelse mellan de unionsrättsliga respektive konventionsrättsliga domstolsbegreppen, utan snarare att urskilja de mest grundläggande komponenterna i de två rättsakterna. En ytlig jämförelse lämnas dock avslutningsvis. 86 Kring institutet förhandsavgörande i allmänhet finns åtskilligt skrivet; se exempelvis Broberg & Fenger 2014 som under rubriken ”Which Bodies May Refer?” också behandlar domstolsbegreppet (s. 60 ff.). Även mer allmänna framställningar på området behandlar förstås systemet med förhandsavgörande och därmed domstolsbegreppet; se exempelvis Woods, Lorna, Watson, Philippa & Steiner, Josephine, Steiner & Woods EU law (12:e uppl.), Oxford Univ. Press, Oxford, 2014 s. 222 ff. och särskilt s. 225 ff., där förf. diskuterar ”the generous approach of the Court to Article 267 references”. 8 7 Kurs. här. 88 Kurs. här. Se Matz (2010) s. 66 angående skillnaden mellan den engelska språkversionens ”court or tribunal” och den franska versionens ”juridiction”. 89 http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=URISERV:l14552 (besökt den 6 september 2015). Institutet förhandsavgörande har beskrivits som ett ”samarbetsförfarande” mellan nationella domstolar och EUD (”judiciellt samarbete”); se Matz (2010) s. 46 och densamme i SvJT 2014 s. 468 f. 90 I det följande bortses från de regler och förutsättningar som rör förhandsavgöranden i övrigt, dvs. de aspekter som inte rör själva domstolsbegreppet. 91 Att domstolsbegreppet är ett unionsrättsligt begrepp konstaterade EUD i mål C-24/92 Corbiao p. 15. Numera anförs regelmässigt att det ”är en gemenskapsrättslig fråga” huruvida ett visst organ är en domstol i den mening som avses i EUFfördraget, se exempelvis det ovan citerade avgörandet Abrahamsson p. 28–29. Angående domstolsbegreppet som ett autonomt begrepp, se vidare Matz 2010 s. 58 ff. och Woods, Watson & Steiner 2014 s. 225, som förklarar att ”[n]ational-law classifications are not determinative”. Däremot menar Broberg & Fenger 2014 s. 73, att EUD ”seems to work on the assumption that a referring body will be a ’court or tribunal’ as long as it is part of the Member State’s ordinary court system”, under förutsättning att begäran om förhandsavgörande lämnas inom ramen för domstolens dömande funktion. Om så ej är fallet görs en mer noggrann prövning av de strukturella och funktionella kriterierna. Se även Broberg EPL 2009 s. 215. 92 Mål 61/65 Vaassen. Se till det sagda Matz 2010 s. 66 ff. 93 Almeo p. 21. 94 Jfr Woods, Watson & Steiner 2014 s. 225 f. 9 5 Prop. 2005/06:157 s. 9 (kurs. här). Detta med hänvisning till de förenade målen C-110-147/98 Gabalfrisa SL m.fl. mot AEAT, där EUD gjorde följande uttalande (p. 33): ”För att bedöma om det hänskjutande organet är en domstol i den mening som avses i artikel 177 i fördraget, vilket är en rent gemenskapsrättslig fråga, skall EG-domstolen beakta ett antal omständigheter, nämligen om organet är upprättat enligt lag, om det är av stadigvarande karaktär, om dess jurisdiktion är av tvingande art, om förfarandet är kontradiktoriskt, om organet tillämpar rättsregler samt om det har en oberoende ställning.” Jfr Bohlin & Warnling-Nerep 2007, som ger följande definition (s. 376): ”Med domstol avses ett organ som är upprättat enligt lag, har en permanent existens, utövar bindande rättskipning, är bunden av regler om ett kontradiktoriskt förfarande samt, slutligen, tillämpar rättsregler.” 96 Mål 43/71 Politi p. 5 (kurs. här): ”It is sufficient to note that the President of the Tribunale di Torino is performing a judicial function within the meaning of Article [267] … ” 97 Matz 2010 s. 67 f. 9 8 Mål C-54/96 Dorsch p. 37 (kurs. här). 99 Däremot är det alltjämt oklart hur kriterierna ska viktas, liksom om listan är uttömmande eller endast exemplifierande såtillvida, att ytterligare kriterier kan tillkomma. Se Broberg & Fenger 2014 s. 73. 100 Mål C-440/98 Radiotelevisione p. 11–13 (kurs. här). Se även mål C-195/98 Österreichischer Gewerkschaftsbund p. 24–25 och härtill Matz 2010 s. 68 f. Enligt Matz (a. st.) ger denna formel — som formulerades i Radiotelevisione och bekräftades i Österreichischer Gewerkschaftsbund samt ett antal efterföljande avgöranden — uttryck för ”fast rättspraxis”. 101 Matz 2010 s. 69 och 72, som anför att begreppet domstol ”består av två delar, det strukturella domstolsbegreppet, varmed avses de sex kriterierna, och det funktionella domstolsbegreppet, varmed avses kravet på en rättskipande funktion.” Jfr dock Broberg, som gör åtskillnad mellan ”organizational and functional criteria”. Se Broberg i EPL 2009 s. 208 och vidare Broberg & Fenger 2014 s. 61. 102 Jfr Matz 2010 s. 68, som anför att den ”strukturella sidan” av domstolsbegreppet avser organisation, förfarande och ställning. Organets ställning betraktar vi som ett organisatoriskt kriterium. 1 03 I Wilson konstaterade exempelvis EUD (p. 49), att ”[b]egreppet oberoende ställning … inte kan skiljas från den dömande uppgiften”. 104 Jfr Matz 2010 s. 204 och vidare på s. 253 ff. 105 Matz 2010 s. 208. 106 Matz 2010 s. 73. 107 Matz 2010 s. 255 och 270. 108 Matz 2010 s. 253. 109 Enligt Matz är det således inte uppenbart vari den funktionella aspekten består och hur den skiljer sig från de strukturella kriterier som vi kommer att redogöra för nedan. 110 Matz 2010 s. 69 f. och 254. Se även Broberg & Fenger 2014 s. 74. 111 Se exempelvis Broberg & Fenger 2014 s. 77 (kurs. här): ”This purely organizational approach has … been abandoned. According to the more recent practice of [ECJ], only questions related to truly judicial activities can be refered.” 1 12 Österreichischer Gewerkschaftsbund p. 25 (kurs. här). 113 Matz 2010 s. 254 114 Se exempelvis de förenade målen C-69/96-C-79/96 Garofalo samt Matz (2010) s. 139 ff. angående kravet på bindande avgöranden. 115 Mål C-111/94 Job Centre Coop p. 9 (kurs. här). Se härtill exempelvis Broberg & Fenger (2014) s. 77 f. 116 Job Centre Coop p. 11–12 (kurs. här). Till samma slutsats kom EUD i exempelvis mål C-138/80 Jules Borker p. 4: ”Av [artikel 267] framgår att tolkningsfrågor … kan föras vidare till EG-domstolen endast av en domstol som skall meddela avgörande inom ramen för ett förfarande som är avsett att leda till ett avgörande av rättskipningskaraktär. Det förhåller sig inte på det sättet i föreliggande fall där Conseil de l’ordre inte förelagts en tvist som det enligt lag har i uppdrag att avgöra, utan en ansökan som går ut på att erhålla en förklaring i en meningsskiljaktighet mellan en advokat och domstolarna i en annan medlemsstat.” 1 17 Se mål C-134/97 Victoria Film p. 13, där det vidare anfördes att ”den skattskyldige inte skulle ha något behov av att erhålla ett förhandsbesked om han och skatteförvaltningen hade samma uppfattning i den aktuella skattefrågan.” 118 Victoria Film p. 16–18 (kurs. här). 119 Detta klargjorde EUD uttryckligen i både Job Centre Coop och Victoria Film. I det tidigare fallet förklarade domstolen (p. 11) att det är först när ”den person som genom den nationella lagen är behörig att begära fastställande väcker talan mot ett beslut om avslag på begäran om fastställande och påföljande registrering, som den domstol där talan har väckts kan anses utöva en dömande verksamhet … i den me ning som avses i artikel [267]”. I det senare avgörandet förklarade EUD (p. 18) att ”endast för det fall att den skattskyldige eller Riksskatteverket överklagar ett förhandsbesked som den domstol vid vilken målet på så sätt anhängiggörs kan anses utöva dömande verksamhet i den mening som avses i artikel [267] i fördraget.” Först om Skatterättsnämndens beslut överklagas till HFD, kan således HFD begära ett förhandsavgörande, vilket också följer av målen C-200/98 X AB and Y AB samt C-436/00 X and Y. Detsamma gäller dock om ett administrativt beslut kan ”överklagas” internt inom en domstol, exempelvis från en viss befattningshavare till domstolen i dess egenskap av domstol, se mål C-14/08 Roda Golf & Beach Resort. Avgörande i båda fallen är förekomsten av en ”tvist”. Se till det sagda Matz 2010 s. 276 och densamme i SvJT 2014 s. 470. 120 Matz 2010 s. 272. Denna slutsats bekräftas bl.a. i mål C-86/00 HSB-Wohnbau. I detta avgörande hade ett bolag begärt en viss inskrivning i handelsregistret hos en tysk domstol, som anförtrotts hanteringen av registret. I denna egenskap betraktade dock EUD inte den tyska domstolen som en domstol; eftersom den inte förelåg någon tvist inför domstolen ägnade den sig inte åt rättskipning. I sina beslutsskäl fäste EUD (p. 15, kurs. här) vikt vid att den nationella domstolen var ”den första myndigheten som får HSB-Wohnbaus begäran om inskrivning”. Se härtill Matz 2010 s. 276. 121 Om det, med Matz ord, ”har en grundläggande förvaltningskaraktär”. Se Matz i SvJT 2014 s. 470 122 I sådana situationer fungerar domstolen som en förvaltningsmyndighet i första instans, och ”[o]m det inte är rättskipning när frågan prövas i en förvaltningsmyndighet, blir det inte heller rättsskipning om frågan i stället prövas av en nationell domstol” som Matz formulerar det, se SvJT 2014 s. 470. 123 Om detta krav; se Matz 2010 s. 86 ff., Broberg & Fenger 2014 s. 61 f. samt Broberg i EPL 2009 s. 208 f. 124 Som framgått ovan är ett strukturellt kriterium att domstolar ska tillämpa rättsregler. Det råder dock viss oklarhet om det är detta krav (snarare än det här diskuterade lagkravet) som innebär att förfarandet inför en domstol (och eventuellt dess sammansättning) bör/ska vara reglerat i lag. Se exempelvis Matz 2010 s. 153. I må l C-258/97 Hospital Ingenieure betraktade generaladvokaten det så kallade ”rättsregelkriteriet” som uppfyllt, m.h.t. att såväl organets sammansättning som dess process reglerades i lag. Se p. 13 i generaladvokatens förslag till avgörande samt Broberg & Fenger 2014 s. 68 och Broberg EPL 2009 s. 212. EUD berörde dock inte detta kriterium. Generaladvokatens resonemang kritiseras av Matz (a. st.). Med hänvisning till de förenade målen Gabalfrisa konstaterar dock Matz (a.a. s. 154) att med ”rättsregler menas antagligen inte bara sådana regler som aktualiseras vid ställningstagandet till huvudsaken i målet, utan även de processuella regler som aktualiseras i samband med handläggningen.” 125 Jfr Matz 2010 s. 96 ff. med rikliga hänvisningar till praxis. Vilken vikt som EUD har tillmätt domstolens sammansättning är dock oklart. I vissa avgöranden har domstolen förvisso hänvisat till att domarna har juridisk kompetens, men utan att klargöra vilken betydelse detta har. Matz tycks dra slutsatsen (s. 99) att den omständigheten att ett organ är bemannat av lagfarna domare, eller att domstolens ordförande åtminstone är lagfaren, kan tala för att organet är en domstol. Att ett organ helt har bemannats av lekmannadomare diskvalificerar dock inte per se organet från att vara en domstol. Samma uppfattning finns hos Broberg & Fenger 2014 s. 71. Se även Broberg i EPL 2009 s. 213. 126 Om detta krav, se Matz 2010 s. 208 ff., Broberg & Fenger 2014 s. 63 ff. och Broberg i EPL 2009 s. 209 f. 127 Mats 2010 s. 208 ff. och densamme i SvJT 2014 s. 464. Se även Broberg & Fenger 2014 s. 65 f. angående domarnas ställning. 128 Matz 2010 s. 109. Att avgörandet således ska vara bindande utvecklas vidare i a.a. s. 139 ff. Jfr dock Broberg & Fenger 2014 s. 66, samt Broberg i EPL 2009 s. 211, som fyller den tvingande jurisdiktionen med ett delvis annorlunda innehåll. 129 Om detta krav, som hos Matz benämns ”varaktighetsrekvisitet”; se Matz 2010 s. 102 ff., Broberg & Fenger 2014 s. 62 f. samt Broberg i EPL 2009 s. 209. 130 Jfr Broberg & Fenger 2014 s. 63. 131 I att en domstol är inrättad enligt lag — vilket är ett explicit krav enligt EKMR art. 6.1 — anses följa en presumtion för att den är varaktigt inrättad. Se Matz 2010 s. 103 med hänvisningar. 1 32 Kravet på kontradiktion tycks dock Matz 2010 koppla samman med andra processuella krav, exempelvis på muntlig förhandling; enligt Matz (s. 190) är muntlig förhandling inte ett krav för att inter partes-kriteriet ska vara uppfyllt, men väl ”en positiv indikator”. Matz konstaterar dock samtidigt (s. 205) att det aktuella kriteriet ”inte fyller någon funktion för något slags minimistandard … på samma sätt som artikel 6 i Europakonventionen, som garanterar rätten till en rättssäker process.” 133 Matz 2010 s. 188 ff., med rikliga hänvisningar till EUD:s praxis. Något formellt tvåpartsförhållande tycks dock inte krävas, vilket kan illustreras av Abrahamsson, där Överklagandenämnden för högskolan betraktades som en domstol. I detta avgörande konstaterade EUD (p. 35) att ”förfarandet vid nämnden är kontradiktoriskt, även om detta inte uttryckligen anges i förvaltningslagen”. 134 Matz 2010 s. 195 ff., Broberg & Fenger 2014 s. 67 samt Broberg i EPL 2009 s. 212. 135 Se exempelvis Politi p. 5 och härtill Matz 2010 s. 198 (där Matz anför att det nationella organets ”grundläggande funktion” ska vara att skipa rätt) samt s. 204 (där Matz anför att organet organets ”i grunden [skall ha] en rättskipande funktion”). Se även Matz SvJT 2014 s. 472, där Matz betonar ”som ovillkorligt att organets grundläggande funktion är att skipa rätt i oberoende former”. Följaktligen har förfaranden som inte är fullt kontradiktoriska, såsom interimsbeslut, summariska förfaranden och andra förfaranden där parten/motparten ännu inte hörts, exempelvis vid beslut om inhibition, emellanåt godtagits i EUD:s praxis. Se Matz 2010 s. 196 med referens till målen 29/69 Stauder, 33/70 SACE och 18/71 Eunomia. 136 Matz 2010 s. 198, med rikliga hänvisningar till efterföljande praxis. 137 Matz 2010 s. 203 och 205 f. 1 38 Matz SvJT 2014 s. 472 f. 139 Att det ska föreligga en ”tvist” som är avgörande för en persons civila rättigheter anses följa av den franska språkversionens ”contestation”. I Ringeisen v. Austria ansökan nr 2614/65 uttalade således ED (p. 94) att ”the French expression ’contestations sur (des) droits et obligations de caractère civil’ covers all proceedings the result of which is decisive for private rights and obligations” samt att ”[t]he English text ’determination of ... civil rights and obligations’, confirms this interpretation.” I avgörandet Le Compte, van Leuven & De Meyere formulerade domstolen detta krav (p. 45) som förekomsten av ”two conflicting claims or applications” eller ”the existence of a disagreement” och anförde vidare att ”the spirit of the Convention requires that this word should not be construed too technically and that it should be given a substantive rather than a formal meaning”. Föreligger en sådan tvist aktualiseras den andra frågan, dvs. om denna tvist är avgörande för en civil rättighet (p. 46): ”In addition, it must be shown that the ’contestation’ (dispute) related to ’civil rights and obligations’, in other words that the ’result of the proceedings’ was ’decisive" for such a right”. Se till det sagda exempelvis Harris, David, O’Boyle, M. & Warbrick, Colin (red.), Harris, O'Boyle & Warbrick: law of the European Convention on Human Rights (3:e uppl.), Oxford University Press, Oxford, 2014 s. 390: ”For article 6 to apply there must be a ’dispute’ at the national level … the outcome of which is determinative of the applicant’s civil rights and obligations.” 1 40 De organisatoriska och processuella kriterierna betecknas tillsammans ”strukturella” i EUD:s praxis. 141 Jfr Matz 2010 s. 187. 142 Dessa trender utvecklar vi i del I, avsnitt 2.2, 2.3 och 2.5. 1 43 Denna distinktion diskuterar vi i del I, se särskilt avsnitt 2.1 och 2.4. Se även Matz 2010 s. 170. 144 Mål C-182/00 Lutz & Others p. 14. 145 Matz 2010 s. 265 f 146 Se avsnitt 2.2.1 ovan. 147 Se även HSB-Wohnbau där EUD fäste vikt (p. 15) vid att organet ”således var den första myndigheten som får HSB-Wohnbaus begäran om inskrivning i handelsregistret”, vilket medförde (p. 16) att domstolen ”inte agera[de] i egenskap av rättskipande myndighet”. 148 Matz 2010 s. 269 f. 1 49 Se Lutz & Others p. 15 samt mål C-178/99 Salzmann p. 16. 150 Terra Woningen B.V. p. 52. Se även exempelvis Beumartin p. 38 (”Only an institution that has full jurisdiction and satisfies a number of requirements, such as independence of the executive and also of the parties, merits the designation ’tribunal’ within the meaning of Article 6 para. 1”) samt Chevrol p. 63 (”The principle that a court should exercise full jurisdiction require[s] it not to abandon any of the elements of its judicial function”). 151 Se exempelvis Le Compte, van Leuven & De Meyere p. 51, Obermeier p. 70, Diennet p. 34, Merigaud p. 69, Zumtobel p. 29–30 och Chevrol p. 81–82. 152 Prop. 2008/09:201 s. 58. 153 Av 5 § LSF framgår att ett tillstånd ska lämnas om (1) uppdraget är förenligt med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet och denna lag; (2) syftet med inhämtningen inte kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt; (3) uppdraget beräknas ge information vars värde är klart större än det integritetsintrång som inhämtning i enlighet med ansökan kan innebära; (4) de sökbegrepp eller kategorier av sökbegrepp som är avsedda att användas är förenliga med 3 § samma lag; samt (5) ansökan inte avser endast en viss fysisk person. 1 54 Prop. 2008/09:201 s. 57. 155 Naarttijärvi, Markus, För din och andras säkerhet: konstitutionella proportionalitetskrav och Säkerhetspolisens preventiva tvångsmedel, Iustus, Uppsala, 2013 s. 345. 156 Tillståndsprövningens utformning kom också att kritiseras vid remissbehandlingen, bland annat av Uppsala universitet som helt ifrågasatte FUD:s möjligheter att ”i realiteten kunna pröva en ansökan om tillstånd på ett rimligt sätt”. Istället för att i sak besvara kritiken valde regeringen — talande nog — att tona ner hela behovet av en förhandsprövning, för att istället betona värdet av en efterhandskontroll: ”Mot bakgrund av att verksamhetens karaktär inte möjliggör en förhandsprövning som i alltför hög grad kringskär signalspaningens förutsättningar att tillgodose skiftande underrättelsebehov är det viktigt att framhålla att förhandsprövningen endast kan utgöra en del av integritetsskyddet. I regelverket har, som universitetet är inne på, efterhandskontrollen också en mycket viktig funktion att fylla för att skydda integritetsintressena.” Se prop. 2008/09:201 s. 58 (kurs. här). 1 57 SOU 2009:66 s. 136 (kurs. här). Detta och delvis anknytande problem med specialdomstolar diskuterar vi i del I, avsnitt 2.5. 158 SOU 2009:66 s. 136 f. (kurs. här). 159 Se avsnitt 2.1.2 ovan. 160 Matz 2010 s. 187. Se även Ekelöf, Per Olof & Edelstam, Henrik, Rättegång — Första häftet (8:e uppl.), Norstedts juridik, Stockholm, 2002 s. 70 samt Westberg, Peter, Domstols officialprövning: en civilprocessuell studie i anslutning till RB 17:3 p. 1, Juristförl., Lund, 1988 s. 29 not 33 1 61 Annorlunda uttryckt: Eftersom det inte är frågan om någon rättegång går det inte att diskutera om denna är rättvis. Med SÄPO-kommitténs ord rör det sig snarare om en ”skenprocess”. Se SOU 1990:51 s. 176 samt vad som anförs i del I, avsnitt 3.2.2 i denna artikelserie. 162 Joseph Devlin, How to Speak and Write Correctly (1910). 1 63 Detta givetvis under förutsättning att de uppfyller de organisatioriska och processuella domstolskriterierna. Se om ”administrative appeal boards” hos Broberg & Fenger 2014 s. 91 f. och Broberg i EPL 2009 s. 217 f. 164 Se exempelvis mål 14/86 Pretore di Salò. I detta mål upptog EUD en begäran om förhandsavgörande till sakprövning med hänvisning (p. 7) till att det hänskjutande org anet var en domstol, ”även om vissa av de funktioner som det ankommer på denna domstol att fullgöra i det förfarande som föranlett begäran om förhandsavgörande inte är typiska för domstolar.” 165 Broberg & Fenger 2014 s. 77. Se även s. 82. 166 Om domstolars status när de utövar frivillig rättsvård; se Matz i SvJT 2014 s. 470 ff. och Broberg & Fenger 2014 s. 78 ff., med rikliga hänvisningar till praxis. 167 Broberg & Fenger 2014 s. 82 f. 168 JK:s remissyttrande, dnr 8408-08-80 s. 4 (kurs. här). 1 69 Prop. 2008/09:201 s. 155 (kurs. här). 170 Man kan i sammanhanget notera att Lagrådets uppgift är att granska hur ett lagförslag förhåller sig till ”rättsordningen i övrigt” och till ”rättssäkerhetens krav”. Se 8 kap. 22 § RF. 171 Dir. 1982:101. 172 Ottensten, Fredrik ”En ros är en ros är en ros. Rättssäkerhetsbegreppet, den ackusatoriska processen och brottmålstaxan”, examensuppsats, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, 2015 s. 36 ff. 173 Se SOU 1984:15 s. 128 ff. under rubriken ”Särskilt om rättssäkerhetsproblemet”. 174 SOU 1984:15 s. 130. 1 75 SOU 1984:15 s. 130. 176 SOU 1984:15 s. 130. 177 Eller med Beyers ord: ”Eftersom man inte kunde säga sig vara motståndare till rättssäkerhet, ville man istället omdefiniera ordet.” Se Beyer, Claes ”Rättssäkerhet — en formsak?” i JT 1990–91 s. 391. 178 SOU 1984:15 s. 131 (kurs. här). 179 Se härtill exempelvis Zila, Josef ”Om rättssäkerhet” i SvJT 1990 s. 285 ff. 180 Prop. 1984/85:32 s. 36. 181 Prop. 1984/85:32 s. 24. 1 82 Bet. 1984/85:JuU28. 183 Se vidare JK:s rapport Felaktigt dömda 2006 s. 23 ff. samt Axberger i Rättssäkerheten i brottmål: ifrågasatt av Justitiekanslern, Lunds domarakademi, Lund, 2007 s. 21. 184 Prop. 2008/09:201 s. 78 (kurs. här). 1 85 Se del I, avsnitt 3.1, i denna artikelserie. 186 Här är vi eniga med Stockholms tingsrätt, som i sitt remissyttrande anförde att inrättandet av FUD var ägnat att motverka ”promemorians uttalade syfte att skapa förtroende för en oberoende prövning av förutsättningarna för signalspaning.” Se Stockholms tingsrätts remissyttrande, dnr 2008/0560, s. 2 ff. 187 Jfr SOU 2009:66 s. 137 (kurs. här): ”Avsikten med de förslag som lagts fram i propositionen är att stärka allmänhetens förtroende för att rättssäkerhet och skydd för personlig integritet beaktas när frågor om tillstånd till signalspaning prövas. Det är därför angeläget att prövningen görs av en instans som kan stå oberoende från såväl statsmakterna som de myndigheter som har intresse av signalspaningen. Det vore olyckligt om prövningsinstansen får en utformning som inte kommer att kunna få allmänhetens förtroende.” 188 Jfr Stockholms tingsrätts remissyttrande, dnr 2008/0560, där det anfördes (s. 2 f.) att ”[i]nrättandet av en specialdomstol, som så klart avviker från de krav som kan ställas på en oberoende domstol, kan … få konsekvenser för förtroendet för domstolarna i stort.” 189 Axberger 2007 s. 22. 1 90 Hur denna avvägning lämpligen bör utformas återstår att diskutera. Vi betraktar alltså del III av denna artikelserie som oskriven, och välkomnar den som känner sig manad att ta sig an den uppgiften. 191 Utredningen föreslog att prövningen kunde ankomma på Förvaltningsrätten i Stockholm, med möjlighet till överprövning hos Kammarrätten i Stockholm.fotnot 10 · s. 193