- Fastställelse av hemvist är av central betydelse inom den svenska internationella familjerätten, exempelvis i tvister rörande vårdnad om och överflyttning av barn (se i 3.4.2 nedan om NJA 2001 s. 572, NJA 2002 s. 390, RÅ 2001 ref. 53 och RÅ 2003 not 181) och makars förmögenhetsförhållanden (se i 3.3 nedan om RH 2005:66). 3.2 Äktenskaps upplösning I NJA 2004 N 5 ansökte en make hos Svea hovrätt att en av High Court of Namibia meddelad äktenskapsskillnad skulle förklaras gälla i Sverige (uppenbarligen enligt 3 kap. 8 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap). Ansökan avslogs, eftersom den ingivna kopian av dokumentet inte var bestyrkt och eftersom det inte heller framgick huruvida avgörandet vunnit laga kraft. HD delade hovrättens bedömning och fastställde avslaget. 3.3 Äktenskaps rättsverkningar Efter att ha kvalificerat islamisk brudpenning (mahr) som ett rättsinstitut hänförligt till makars förmögenhetsförhållanden (se 2.7 ovan) fastställde domstolarna i RH 2005:66 tillämplig rättsordning med hjälp av lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Eftersom de aktuella makarna inte hade ingått avtal om tillämplig rättsordning, skulle man enligt lagens 4 § 1 st. använda sig av lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Hemvist definieras i 1990 års lag som en bosättning som med hänsyn till sin varaktighet och övriga omständigheter får anses stadigvarande (se numera lagens 19 §). Till saken hör att äktenskapet ingicks i juli 1998 i Iran, där hustrun då hade hemvist, varvid mannen, som sedan många år varit stadigvarande bosatt i Sverige, medverkade genom ombud. Hustrun kom till Sverige den 17 februari 1999 med ett uppehållstillstånd gällande fram till den 3 juni samma år, men mannen meddelade henne redan den 20 februari att han ville skiljas. Det var dock hustrun som den 14 maj väckte talan om äktenskapsskillnad, varvid hon också yrkade att mannen skulle förpliktas att till henne utbetala 250 000 SEK i mahr i enlighet med parternas äktenskapskontrakt. Mannen medgav yrkandet om äktenskapsskillnad men bestred betalningskravet. Halmstads tingsrätt meddelade den 13 augusti 1999 deldom på äktenskapsskillnad. Hustruns uppehållstillstånd blev inte förnyat och hon vistades vid tiden för prövningen illegalt i Sverige. Enligt tingsrättens bedömning hade hustrun aldrig blivit stadigvarande bosatt i Sverige och makarna har således aldrig under äktenskapet haft hemvist i samma stat. Detta medförde enligt tingsrätten att kollisionsregeln i lagens 4 § 1 st. inte kunde användas. Lagen tillhandahåller ingen lösning för sådana fall, men propositionen uttalar att tillämplig lag då får bestämmas med hänsyn till vilken stat som makarna har starkast anknytning till, varvid även makarnas medborgarskap kan få betydelse (se prop. 1989/90:87 s. 43–44). Tingsrätten kom vid en samlad bedömning fram till att starkast anknytning förelåg till Iran, vars lag således skulle tillämpas på frågan om mahr. Även hovrätten kom fram till att iransk rätt skulle tilllämpas, men med en något annorlunda motivering. Man avstod från att försöka fastställa vilken lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden och koncentrerade sig i stället direkt på frågan om tillämplig lag avseende rättshandlingar mellan makar. Enligt 5 § i 1990 års lag skall en sådan rättshandling visserligen i princip bedömas enligt den rättsordning som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden, men 5 § skall enligt ett uttalande i propositionen inte motsatsvis tolkas på det sättet att en rättshandling måste anses ogiltig, om den inte står i överensstämmelse med reglerna i den för rättshandlingen tillämpliga lagen. Huvudregeln bör visserligen vara att makarna skall hålla sig till de regler som den tillämpliga lagen innehåller, men man bör samtidigt vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makarna med visst fog utgått från skall gälla (se prop. 1989/90:87 s. 46). Med stöd i dessa propositionsuttalanden fann hovrätten att iransk rätt skulle tillämpas i fråga om mahr i målet, huvudsakligen med hänsyn till parternas anknytning till Iran, där båda parterna hade medborgarskap, och hur äktenskapet ingåtts.
- Barnets hemvist omedelbart före bortförandet resp. kvarhållandet är av central betydelse också för möjligheterna att få barnet återlämnat enligt 11 § verkställighetslagen, bl.a. eftersom det är detta hemvistlands rättsuppfattning som enligt Haagkonventionen och 11 § verkställighetslagen avgör om bortförandet eller kvarhållandet var olovligt. Detta kan illustreras med RÅ 2001 ref. 53, där modern, som var brittisk medborgare med hemvist i England, ansökte om överflyttning i enlighet med verkställighetslagen av ett barn, fött 1995 och stående under båda föräldrarnas vårdnad. Barnet hade enligt modern olovligt kvarhållits i Sverige av fadern. Barnet var fött i Sverige, där föräldrarna då bodde, och hade under sina första levnadsår hemvist här. I april 1999 tog modern utan faderns samtycke barnet med sig när hon flyttade till England. Barnet fick dock besöka fadern i Sverige och i augusti 2000 kvarhölls det här. Modern utverkade att en engelsk domstol i september 2000 förklarade att kvarhållandet var olovligt i den mening som stipuleras i den Haagkonvention som ligger bakom 11 § verkställighetslagen och att fadern var skyldig att återlämna barnet. Länsrätten fann att barnet vid tidpunkten för kvarhållandet hade en mer stadigvarande anknytning till England än till Sverige och ansåg också att skäl saknades att frånkänna det engelska avgörandet ”rättslig verkan” här i riket. Fadern förelades därför vid vite att återlämna barnet. Kammarrätten i Stockholm kom emellertid till den motsatta slutsatsen och lämnade moderns ansökan om överflyttning utan bifall. Kammarrätten ansåg att barnet vid tiden för kvarhållandet fortfarande hade hemvist i Sverige och att kvarhållandet därför inte var olovligt enligt verkställighetslagen. Att barnet enligt kammarrätten aldrig förvärvat hemvist i England berodde dels på att fadern inte samtyckt till att modern tog barnet med sig när hon 1999 flyttade till England, dels på den korta tid som vistelsen i England kom att vara. Regeringsrätten påpekade att begreppet hemvist inte närmare bestäms i verkställighetslagen, men att förarbetena hänvisar till de uttalanden som gjordes i samband med att en hemvistdefinition infördes i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (se prop. 1973:158 s. 78 ff.). Vid tolkningen av hemvistbegreppet i verkställighetslagen bör emellertid enligt Regeringsrätten särskilt beaktas att lagen tillhör den s.k. traktatstyrda lagstiftningen och att särskild hänsyn därför måste tas till Haagkonventionens terminologi och syfte. Haagkonventionens begrepp ”habitual residence” är dock inte heller definierat, men det blir enligt Regeringsrätten i första hand fråga om en helhetsbedömning av sådana objektivt konstaterbara förhållanden som en vistelses längd, föreliggande sociala bindningar och andra förhållanden av personlig eller yrkesmässig karaktär som kan peka på en mera stadigvarande anknytning till det ena eller andra landet. När det gäller ett litet barn får vårdnadshavarens hemvist och de familjemässiga och sociala förhållandena i övrigt avgörande betydelse. Regeringsrätten fann mot denna bakgrund att barnet inte kunde anses ha fått sådan anknytning till England att det därigenom skulle anses ha förvärvat hemvist där i stället för i Sverige. Den omständigheten att fadern efter moderns och barnets flyttning till England inte hade begärt överflyttning av barnet saknade betydelse enligt Regeringsrätten, som följaktligen kom fram till att faderns kvarhållande av barnet i Sverige inte varit olovligt enligt verkställighetslagen. Moderns överklagande av kammarrättens dom avslogs därför. Regeringsrådet Wennerström var dock av skiljaktig mening och fann att barnet någon gång före kvarhållandet hade erhållit hemvist tillsammans med sin mor i England, vilket gjorde kvarhållandet olovligt enligt verkställighetslagen. — Detta avgörande illustrerar hur svårt det ibland kan vara att fastställa hemvistet. Det visar också att det ur den berövade förälderns synvinkel mest effektiva sättet att värja sig mot en barnkidnappning tyvärr ibland är att återta den faktiska ”besittningen” av barnet, snarare än att förlita sig på konventionerna och verkställighetslagen.
Rättsfall
RÅ 2001 ref. 53
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
RÅ 2001 ref. 53
BibTeX
@misc{ra-2001-ref-53,
author = {{Regeringsrätten}},
title = {{RÅ 2001 ref. 53}},
year = {2001},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
2 hänvisningar i 1 artiklar · 2 stycken/fotnoter