1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Magnus Schmauch · SvJT 2014 s. 795–811 · 1 ställe
- Prechal, a.a., s. 82 ff. 1 3 Prechal, a.a., s. 192. 14 Lenaerts och Corthaut, “Of birds and hedges: the role of primacy in invoking norms of EU law”, ELRev [2006] 287, s. 314. 15 Lenaerts och Corthaut, a.a., s. 303 f. Eftersom artikeln skrevs 2006, hänvisar författarna till artikel 7 EKMR. Se, t.ex. de förenade målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02 Berlusconi m.fl., EU:C:2005:270. 16 Yttrande 2/13. Frågan finns publicerad i EUT 2013 C 260, s.19. 1 7 Detta är fallet i direktiv 2012/13/EU. Se nedan. 18 En liknande lösning återfinns i 2 kap. 19 § regeringsformen. 19 Mål C-399/11 Melloni, EU:C:2013:107, punkten 60. 20 Åkerberg Fransson, punkterna 20 och 22. 2 1 Melloni, punkt 60. 22 Åkerberg Fransson, punkterna 30 och 31. 23 Bergström och Hettne, Introduktion till Unionsrätten, 2014, s. 34, samt Bernitz och Kjellgren, Europarättens grunder, femte upplagan, 2014, s. 56. 24 Se prop. 2013/14:157, s. 16 ff. 2 5 SFS 2014:261 respektive SFS 2014:262. 26 SFS 2014:260. 27 SFS 2014:258. 28 SFS 2014:260. 29 SFS 2014:260. 30 SFS 2014:263 respektive SFS 2014:264. 31 SFS 2014:257. 32 SFS 2014:259. 33 Mål C-411/10, N.S., EU:C:2011:865, punkt 69. 34 Mål C-617/10, Åkerberg Fransson, EU:C:2013:105, punkt 21. 3 5 Prop. 2013/14:157, s. 17. 36 Ds 2013:18, s. 69 f. 37 I egenskap av svensk lag, får man förmoda, eftersom den får motivera att svensk rätt lever upp till detta krav. 38 Ds 2013:18, s. 70. 3 9 Skäl 30 i direktivet. 40 Ds 2013:18, s. 74 f. 41 Ds 2013:18, s. 85. 42 Ds 2013:18, s. 75. 4 3 Ds 2013:18, s. 31, med hänvisning till Bring och Diesen, Förundersökning, 2009, s. 586 och insynsutredningens slutbetänkande, s. 300. 44 Ds 2013:18, s. 31f. 45 Jämför HFD i RÅ 2001 ref. 27. 46 Ds 2013:18, s. 32. 4 7 Ds 2013:18, s. 32. 48 Mål C-399/11 Melloni, EU:C:2013:107. 49 Att EU-stadgans skydd för privatlivet kan upplevas som problematisk i förhållande till svensk rätt är känt. Se Abrahamsson och Jermsten, ”Om behovet av en ny tryck- och yttrandefrihetsrättslig regleringsmodell”, SvJT 2014 s. 201 ff. och Lambertz, “Grundbultarna kan behållas”, SvJT 2014 s. 440 ff. 50 Prop. 2013/14:157, s. 17. 5 1 Målen C-45/08 Spector Photo Group och Van Raemdonck, EU:C:2009:806, punkten 42, C-489/10 Bonda, EU:C:2012:319, punkten 37, och Åkerberg Fransson, punkten 35. 52 Särskilt Europadomstolens dom av den 27 september 2011 i mål Menarini Diagnostics mot Italien, 43509/08. 53 EUT 2010 L 280, s. 1. 54 Prop. 2012/13:132, s. 15 f. 55 Prop. 2012/13:132 s. 14 f. 56 Prop. 2013/14:157, s. 17. 5 7 Se bl.a. Bernitz, ”Rättighetsskyddets genomslag i svensk rätt — konventionsrättsligt och unionsrättsligt”, JT 2010–11 s. 821 ff. och Mörk och Hermansson, ”En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter?”, SvJT 2014 s. 507 ff. 58 Prop. 2013/14:157 s. 22 med hänvisning till Cras och de Matteis, “The Directive on the Right to Information”, artikel i EU CRIM The European criminal law association’s forum 2013/1. 59 Att det krävs lagstöd framgår bland annat av artikel 52.1 i EU-stadgan. 60 Lagrådets yttrande av den 24 januari 2014. 6 1 Åkerberg Fransson, punkten 21. 62 Wiklund, ”Om Högsta domstolens rättsskapande verksamhet — löper domstolen amok?”, SvJT 2014 s. 341. 6 3 Cameron, ”Den svenske domaren och internationella normer — några reflektioner”, i Svea hovrätt 400 år, s. 503 ff., s. 505. 64 Cameron, a.a., s. 508. 65 Åkerberg Fransson, punkt 44. Frågan om hur en allmän rättsgrundsats ska tilllämpas generellt när en del av dess tillämpning omfattas av unionsrätten är ett spännande område som förtjänas att diskuteras vidare på annan plats. En viss fingervisning kanske kan hämtas i HD:s avgörande NJA 2013 s. 502, där rättighetsskyddet enligt Europakonventionen numera motsvarar skyddet enligt EU-stadgan när det gäller ne bis in idem i skattebrott i momsfrågor, samt i HD:s domar våren 2014 om skadestånd enligt regeringsformen. Skadestånd utgick i de senare avgörandena bl.a. med hänvisning till att åsidosättande av både Europakonventionen och unionsrätten kan vara skadeståndsgrundande. Se Mörk och Hermansson, ”En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter?”, SvJT 2014 s. 507 ff. 66 NJA 2013 s. 1162. 6 7 Prop. 1986/87:89 s. 145, där det bl.a. anförs att materialet bör sovras så att handlingar som visat sig sakna betydelse inte i onödan följer med till rätten. 68 Skäl 31 i direktivet. ”Detta material kan finnas i en ärendeakt eller vara i en behörig myndighets besittning på annat lämpligt sätt, i enlighet med nationell rätt”. 69 Skäl 30 i direktivet, som innebär att den misstänkte eller tilltalade ska ha rätt att ta del av väsentlig bevisning innan ”en behörig myndighet uppmanas besluta” om anhållande eller häktning och i så god tid att rätten till försvar kan utövas effektivt, när artikel 7.1 är tillämplig. 70 Se diskussionen kring artikel 7.4 i direktivet ovan. Jfr skäl 32 i direktivet. 71 Se särskilt artikel 7.1 (jämte skäl 30) och artikel 7.3 i direktivet. 72 Se Lindström, ”JO:s tillsyn över domstolarna under åren med rättegångsbalken”, i Svea hovrätt 400 år, s. 175 ff. 73 Tidigt exempel, se Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, akademisk avhandling, 1949, s. 116. 74 Avvisningsregeln tillämpas redan i samband med preskription vid senkommen justering av gärningsbeskrivningen. Se NJA 2011 s. 611, där HD gör en milt sagt vid tolkning av Europadomstolens beslut den 5 september 2006 i målet Bäckström och Andersson mot Sverige, no 67930/01.fotnot 12 · s. 797