Rättsfall

NJA 2021 s. 983

Citera

NJA 2021 s. 983

BibTeX

@misc{nja-2021-s-983,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2021 s. 983}},
  year         = {2021},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

6 hänvisningar i 4 artiklar · 6 stycken/fotnoter

Entreprenörens omsorgsplikt och bevisbördan för påståenden om brister i denna m.m.1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2025 s. 672–690 · 1 ställe

Westberg 1 s. 550. 1 7 Jfr det anförda Westberg 1 s. 550. 18 Jfr 47 § köplagen och Frank s. 199 med hänvisning till bl.a. Svea hovrätts dom den 19 juni 2024 i mål nr T 1290-23 (jfr även Frank s. 212 f.). 19 Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno Version 3B, kommentaren till 45 §. 20 Detta instämmer även Westberg i på s. 542. Hans inställning är dock inte konsekvent. På s. 540 anförs att det vid första påseende skulle förefalla som om regleringen i 45 § köplagen och AB 04 kap. 6 § 10 handlar om samma sak, ”nämligen att bestämma vilket pris som ska gälla då parternas avtal inte ger besked om priset”. Bestämmelserna ger dock inte uttryck för det ens vid första påseende. Den ena bestämmelsen (45 § köplagen) stadgar uttryckligen att den för sin tillämpning fodrar att det inte är möjligt att bestämma priset med stöd av avtalet. Den andra bestämmelsen gör det oerhört tydlig vilka faktorer som är relevanta att beakta för justering av priset efter att ha fastställt den grundläggande ersättningsrätten (9 §, nedlagda kostnader), nämligen de som har att göra med hur entreprenören agerat under entreprenaden och om han har uppfyllt eller underlåtit sin uppgift enligt 10 §. På s. 558 anförs vidare att 45 § köplagen och AB 04 kap. 6 § 10 skulle ha samma bakomliggande syfte. Inte heller detta är korrekt. Se avsnitt 2.5 in fine nedan. 2 1 Se även not 35 samt texten i anslutning till not 45 nedan. 22 Om sedvanlig avtalstolkning tillämpas såvitt avser AB 04 kap. 6 §§ 9–10 går det således att avgöra vilket bestämt pris som beställaren ska betala till entreprenören: entreprenören har rätt till ersättning för sina faktiska kostnader jämte avtalat arvode, utan annan inskränkning än den som kan följa av att entreprenören icke på vederbörligt sätt iakttagit beställarens intressen, dvs. åsidosatt sin omsorgsplikt. Se vidare Frank s. 195 f. 23 Myrdal har såväl i ett rättsutlåtande för beställarens räkning i en återkravstvist som i en artikel argumenterat för att föregångarna till motsvarigheten till dagens omsorgspliktsbestämmelse i AB 04 skulle bygga på bevisprincipen i 5 § i 1905 års köplag samt gjort gällande att, i ljuset av att bevisbördeprincipen i nu gällande köplag 45 § ser annorlunda ut, bevisbördan för prisrelevanta faktorer enligt AB 04 kap. 6 § 10 borde ligga på entreprenören (Myrdal, Tolkning av entreprenadsektorns AB – HD:s ”modell” i NJA 2015 s. 862, not 38). Det är svårt att gå mer fel i frågan. Det finns inget stöd överhuvudtaget för att föregångarna till kap. 6 § 10 utformades utifrån innehållet i 5 § gamla köplagen. Tvärtom följer det av kommentarerna till föregångarna att omsorgsplikten är tänkt att förstås som en kontraktsbrottsreglering och inte som en allmän skälighetsreglering (Motiv AB 72 s. 185 och Motiv AB 65 s. 157). Till detta kommer att även om man tar Myrdals antagande för gott (trots att det är uppenbart felaktigt), kvarstår det faktum att AB 04, som infördes efter den nya köplagen, har identisk lydelse som sina föregångare. Skulle föregångarna ha byggt på 1905 års köplag (där bevisbördan för oskälighet låg på köparen), skulle även AB 04 bygga på samma tanke. 2 4 Westberg s. 550 f. 25 Frank s. 191 med vidare hänvisning till bl.a. Gentele, Entreprenörens rätt till ersättning för bevisade självkostnader enligt AB 04, JT 2020–21 s. 613, på s. 620 f. (”Gentele”). Genteles redogörelse innehåller följande vidlyftiga hänvisningar till stöd för att brott mot omsorgsförpliktelser förutsätter culpa; Adestam och Niklas Arvidsson, Lag (1936:81) om skuldebrev 6 §, Lexino 2014-01-04, avsnitt 2.2.2.1, Andersson, Omsorgsplikt och god sed i avtal om shipmanagement, s. 212, Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 2 u., s. 179, Dryselius, Avtalsviten, s. 114 f., Heidbrink, Logistikavtalet, s. 176, Johansson, Kommissionslagen, JUNO Version: 1a, avsnitt 35.3.1, Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, s. 140, Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 11 u., s. 262, Rodhe, Obligationsrätt, s. 20 f. och 182 ff. samt Sandström, Mönster i förmögenhetsrätten, s. 76. 26 Härmed följer även en reklamationsskyldighet (Frank s. 212). Att det finns en allmän reklamationsplikt vid avtalsbrott med rättsföljden preklusion följer bl.a. av ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 217 (bl.a. p. 31; varför skulle en sådan princip finnas för en konsument vid kontraktsbrottet försening men inte för en kommersiell aktör vid kontraktsbrottet fel?) och ”Svartöns pris” NJA 2022 s. 3 (p. 10). HD kan dock i ”Kylbaffeln” NJA 2024 s. 657 (hänsyn måste tas till vilket rättsområde som det är fråga om) och ”Brf Ida” (mål nr T 9030-23) anses ha ”luckrat upp” huvudregeln lite grand (framförallt i det senare målet). ”Brf Ida” gällde tolkning av ett standardavtalsvillkor med reklamationsskyldighet utan uttrycklig påföljd. Finns en allmän princip om reklamation med följden preklusion vid avtalsbrott för den aktuella avtalstypen är det emellertid ganska givet att tidsfristen bör förstås som en precisering av vad som är skälig tid medan rättsföljden blir densamma som skulle ha gällt om avtalet överhuvud inte hade innehållit någon tidsfrist (jfr skiljaktige Malmberg). Majoritetens resonemang om att försiktighet är påkallad i fråga om att tolka in en rättighetsavskärande rättsföljd vid tolkning av standardavtal som föreskriver att krav ska framställas senast inom en viss tid framstår som märklig, när HD tidigare slagit fast att en sådan rättighetsavskärande verkan som huvudregel följer av dispositiv rätt vid bristande reklamation (även vid konsumentfall). Att regelsystemet ifråga skulle vara heltäckande och ”slutet” (ett synsätt som framskymtar både i "Brf Ida" och "Kylbaffeln" och som förmodligen hämtat stöd i Lindskogs tillägg i NJA 2008 s. 243) och att det därför skulle finnas anledning att visa större försiktighet med att supplera detsamma med allmänna principer framstår inte heller som ett bärande argument — ska de som tagit fram ett visst regelsystem (oavsett om det är lagstiftaren eller avtalsförfattare) antas vara rationella har de ju att förhålla sig till vilka principer som gäller enligt utfyllande rätt. Vill man avvika från dessa bör upphovsmannen/männen till regelsystemet aktivt föreskriva undantag från annars gängse och utfyllande principer; är man tyst gäller de allmänna principerna. 27 Heuman, L., Bevisbörda och beviskrav i dispositiva tvistemål, 2 u. (2022), s. 400 ff. 28 Frank s. 191 f., jfr Johansson, Konsumenttjänstlagen, En kommentar (Juno version 2a), kommentaren till 4 §, avsnitt 4.7.1: ”Utgångspunkten är att den som gör gällande att någon brustit i omsorg, vilket det i grunden är fråga om i 4 §, också har att bevisa detta”. Detta är närmast är ett utflöde av principen att den som påstår ett avtalsbrott som huvudregel har att bevisa detta. Om olika variationer i nyare doktrin av denna utgångspunkt, se Frank 192 f. med hänvisning till Ingvarsson & Utterström, Självkostnadsprincipen enligt AB 04 och ABT 06, SvJT 2018 s. 557 och Gentele s. 612, med utveckling på s. 624 ff. 29 Westberg 1 s. 555 ff. 30 Westberg 1 s. 560 f. 31 Westberg s. 561 f. 3 2 Westberg 1 s. 561. 33 Ibid. 34 Ibid. 35 Westberg s. 564. 36 Westberg 1 s. 563. 37 Westberg nämner förvisso även intresset av att den materiella rätten får genomslag (s. 558) men utgår relativt okritiskt från att syftet bakom AB 04 kap. 6 § 10 skulle vara detsamma som syftet bakom 45 § köplagen (s. 558 f.). Detta kommenteras längre ned. Se även not 23. 3 8 Inte nog med det. Beställaren förmår heller inte att förklara på vilket sätt det lösa ”antagandet” — dvs. att differensen mellan nyckeltal och slutkostnad skulle bero på entreprenörens ”icke fackmässiga agerande” — är träffsäkert och tillförlitligt. Således presenteras exempelvis inga bevis eller utredningar till styrkande av att ”antagandet” har en objektiv förankring och speglar hur det i allmänhet förhåller sig i entreprenadprojekt. Sådana utredningar torde vara svåra att finna. Det är välkänt i utländska entreprenadstudier att störda entreprenader vanligen har flera orsaker där en svag majoritet i regel kan hänföras till beställaren själv. 39 Svea hovrätts dom i mål nr T 10408-14. 40 Se t.ex. Stockholms tingsrätts dom i mål nr T 1147-20 och samma tingsrätts domar i mål nr T 6919-20 och T 16932-21 (se även Norrtälje tingsrätts dom i mål nr T 886-18). 4 1 Så även i flertalet avgöranden nämnda i föregående not. 42 Det handlar alltså om något ytterligare och mer än den materiella editionsrätt för beställaren som redan följer av AB 04 kap. 6 § 10 p. 4. 43 Westberg 1 s. 555 not 74. 4 4 Se t.ex. ”Bilbranden i Sollentuna” NJA 2021 s. 983 p. 8. 45 Westberg 1 s. 558. 46 Westberg 1 s. 558 f. 47 Westberg 1 s. 547 not 38. 4 8 Motiv AB 72 s. 185, citerat i not 12 ovan. 49 I vilken utsträckning entreprenören kan få vissa indirekta kostnader till följd av ÄTA-arbeten ersatta inom ramen för ÄTA-arbetet är en omstridd fråga. 50 Ibid s. 315 f. 5 1 Ibid s. 312–314. Berättigade invändningar mot Westbergs förda argumentation har framställs av Edling & Karlbom, Ett processrättsligt hopkok? En replik på Peter Westbergs artikel i JT 2018–19 s. 305, JT 2018–19 s. 993 ff. 52 Även om det finns fler uppfattningar än Ekelöfs om rättsskipningens funktion bör det vara oomstritt att processrättsliga regler helst inte bör utformas på ett sätt som hindrar att materiella regler får genomslagskraft (Ekelöf m.fl., Rättegång — första häftet (Juno version 9) s. 13 ff.; se även not 42 ovan. I remissversionerna av nya AB 04 och ABT 06 (AB 25 resp. ABPU 25) klargörs att entreprenören har rätt till kostnader för ändringar och avvikande förhållanden även om kostnaderna endast kan härledas till den samlade effekten av ändringar och avvikande förhållanden (kap. 5 § 10). 5 3 Jfr även vad som sagts i not 18 och 35 vad gäller vanskligheterna med att åberopa kalkyler och nyckeltal som ett slags ”jämförelseunderlag”. Beställaren förväxlar genom sådana åberopanden vad entreprenaden ”borde ha kostat” med vad entreprenaden kunde ha kostat. Vad entreprenaden kunde ha kostat är givetvis irrelevant. Om beställaren menar att entreprenaden ”borde ha kostat” något annat än det entreprenaden kostade, och att anledningen till att entreprenaden inte kostade vad den ”borde” ha kostat är att entreprenören brustit i fackmässighet, kan beställaren naturligtvis inte inkomma med jämförelsetal, luta sig tillbaka och tro att hans talan därmed ska bifallas. 5 4 Westberg 2 s. 315 (förf. kursivering). 55 Westberg 2 s. 315. Kärnan i processföringsmetoden global claim är att entreprenören utformar sin talan som att flera händelser har fått en sammantagen effekt och då under påståendet att det inte skulle vara möjligt att bryta ned denna sammanfattade effekt (totalkostnaden) i sina beståndsdelar. Det skulle därför inte heller vara möjligt att härleda varje enskild effekt till varje enskild händelse. Detta sätt att utforma sin talan kan illustreras med situationen att den anspråksdrivande entreprenören har räknat fram sitt krav på ersättning genom att jämföra sin kostnadskalkyl med ett påstått verkligt utfall. Mellanskillnaden mellan kalkylen och det påstått verkliga utfallet beskrivs därvid som en sammantagen ekonomisk effekt av vad som hävdas vara en väsentlig rubbning. Med en så utformad talan blir det inte möjligt att avgöra vilken händelse som skulle ha föranlett en viss effekt. Lika litet blir det möjligt att förstå vari varje konkret orsakssamband skulle bestå och vilken omfattning varje enskild effekt skulle ha fått.57 5 6 Westberg 2 s. 313 f. Huruvida ett krav på ersättning för kostnader vid väsentlig rubbning utgör ett ”skadeståndskrav” eller ett ersättningskrav för utfört arbete råder det delade meningar om. 57 Westberg 2 s. 325. 58 Westberg 2 s. 314. 5 9 Om avvisandefrågan, se Lindskog, Skiljeförfarande (Juno version 3), Kommentaren till 23 §, avsnitt 4.1.2.fotnot 16 · s. 675

Den reklamationspliktigas (faktiska) insikt om avtalsbrottet — bevisfrågor och innebörd1 hänvisning

Jakob Andersson · SvJT 2024 s. 113–123 · 1 ställe

Målet innehåller också intressanta överväganden rörande privatpersonernas rätt till prisavdrag. Den delen av tvisten ligger dock utanför den här artikelns ämne. 1 0 Lars Heuman analyserar begreppet i Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, uppl. 2, s. 544 f. 11 Lars Heuman, a.a., p. 5.3.1. 12 NJA 2006 s. 367, ”Gripenhus” NJA 2016 s. 1011 p. 15, ”Multitotal” NJA 2017 s. 9 p. 54, ”Mösseberg II” Högsta domstolens mål T 2755-22 p. 28–29. Se även Fitger m.fl., kommentar till 35 kap. 1 § rättegångsbalken, Junoversion 94, under rubriken ”Bevisbördan”. Jfr även Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.8. 1 3 Se Konrad Lundberg, Avtalets innebörd. Inkorporering — tolkning — utfyllning, s. 430. 14 Jfr även Konrad Lundberg, a.a., s. 397 f. 15 Lars Heuman, a.a., s. 546. 16 Lars Heuman, a.a., s. 546. 17 Lars Heuman, a.a., s. 546 och p. 8.6.9.11. 18 Se NJA 2001 s. 177 och NJA 2006 s. 120. Se även Fitgers m.fl. kommentar till 35 kap. 1 § rättegångsbalken, Junoversion 93, under rubriken ”Bevisbördan”. Se även Svea hovrätts dom den 12 september 2012 i mål T 10645-11 och Göta hovrätts dom den 21 december 2012 i mål T 2308-12. 19 Se Lars Heuman, a.a., s. 349. Jfr även lagstiftarens uttalande rörande närståendes kännedom av återvinning av otillbörlig rättshandling enligt 4 kap. 5 § konkurslagen (1987:672) i prop. 1986/87:90 s. 130, som ansåg att det vore ”utomordentligt svårt” att visa icke-insikt om ett visst förhållande. 20 Lars Heuman, a.a., s. 554 f. 21 NJA 2006 s. 120, NJA 2010 s. 48 p. 8. Se bl.a. p. 18, ”Bilbranden i Sollentuna” NJA 2021 s. 983, ”Hoppgropen” NJA 2021 s. 1050 p. 18, Jfr även Lars Heuman, a.a., p. 8. 22 NJA 1960 s. 247, ”Landskronabranden” NJA 2013 s. 145 p. 52–61, ”Kezban” NJA 2013 s. 842 p. 38, ”De enstegstätade fasaderna II” NJA 2015 s. 1040 p. 26, Lars Heuman, a.a., s. 386 ff. 23 P-O Ekelöf m.fl., Rättegång. Fjärde häftet, uppl. 7, s. 82, Bengt Lindell, Civilprocessen, uppl. 5, s. 630. Lars Heuman ansåg i första upplagan av anfört verk (s. 413) att ”beläggen är så omfattande at det nu finns skäl att ifrågasätta principen om ett normalbeviskrav som bekräftades av HD så sent som 1993.” Numera synes han dock ha ändrat uppfattning, se a.a., p. 5.3.1. 24 Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.10. 25 Se t.ex. 4 § 2 st., 6 § 2 st., och 9 § avtalslagen. Att ”måste ha insett” implicerar ett lägre beviskrav än bara ”insett” framgår också av Lars Heuman, a.a., s. 553 vid not 2132 26 P-O Ekelöf m.fl., a.a., s. 83. 27 Se Johannes Marszalek, a.a., s. 889 och 892. 2 8 Jfr NJA 1973 s. 328, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 p. 17, prop. 2003/04:150 s. 184, Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, uppl. 5, kommentar till 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen. 29 Se prop. 1990/91:63 s. 131, prop. 2010/11:15 s. 63, SOU 2005:120 s. 311, SOU 2008:6 s. 249. Jfr NJA 1995 s. 337. 30 Jfr Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.8. 31 I prop. 1989/90:89 s. 114 uttalades att skyldighet att reklamera inte nödvändigtvis inträder ”redan då t.ex. de funktionsstörningar som felet orsakar först kunde konstateras, utan det bör dessutom förutsättas att köparen borde ha insett att störningarna kan bero på fel i varan och inte något annat, såsom felaktig användning e.d.” (understrykning tillagd). Ett motsvarande uttalande gjordes i prop. 1988/89:76 s. 123. Jfr Torgny Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 7 u., s. 105. Jfr RH 91:81 som handlade om en hyresvärds avhysningsbegäran p.g.a. olovlig andrahandsuthyrning. Hyresgästen invände att hyresvärden känt till den olovliga andrahandsuthyrningen under längre tid eftersom han innehaft hyreskontrakt på två till hyresvärden tillhöriga lägenheter samtidigt, och genom sin passivitet godtagit andrahandsuthyrningen. Hyresvärden fick dock gehör för sin invändning att den hade cirka 35 000 hyresgäster samtidigt och därför omöjligen kunnat sluta sig till att det var samma person som innehade hyreskontrakten. Se också Bertil Bengtsson, a.a., kommentar till 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, som rör försäkringsbolagens reklamationslikt vid åsidosatta biförpliktelser. Enligt denna bestämmelse börjar reklamationsfristen löpa då bolaget får kännedom om förhållandet som ska reklameras. Bengtsson kommenterar bestämmelsen enligt följande: ”Naturligtvis måste bolaget också ha vetskap om att förhållandet har betydelse för en gällande försäkring” (min kursivering). Jfr även Johannes Marszalek, a.a., s. 890. Jfr dock SOU 1986:56 s. 592 f. där en motsvarande bestämmelse till nuvarande 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen diskuterades. Där ansåg kommittén att försäkringsbolaget fick stå risken för att det inte uppmärksammade betydelsen av det reklamationspliktiga förhållandet. Enligt kommittén var det tillräckligt att bolaget fick kännedom om själva förhållandet ifråga. Samma tankegång uttrycks i förslaget till skadeförsäkringslag, SOU 1989:88, s. 316. Även i SOU 2005:120 s. 312 framförs liknande tankegångar beträffande kommittentens avvisningsrätt enligt 44 § 2 st. kommissionslagen, som stadgar att reklamation ska ske ”efter det att kommittenten insåg eller borde ha insett de omständigheter som ligger till grund för avvisningen.” I betänkandet anges följande: ”Med de omständigheter som grundar avvisningsrätten åsyftas att reklamationsplikten uppkommer först när kommittenten insåg eller borde ha insett nämnda omständigheter men oberoende av om han också förstod att det förelåg en avvisningsrätt.” (min kursivering). Uttalandet återkommer i annan form i propositionen, se prop. 2008/09:88 s. 163. 32 Jfr även prop. 2010/11:15 s. 63. 3 3 Jfr ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 237 p. 33 och prop. 1988/89:76 s. 121. 34 Se Jakob Andersson, Reklamationsfristens längd i teori och praktik, avsnitt 2.5 och Johan Bärlund, Reklamation i konsumentavtal. En kontraktsrättslig studie av konsumentens reklamation som en förutsättning för att konsumenten skall kunna åberopa näringsidkarens avtalsbrott, s. 185. 35 Jfr Jakob Andersson 2021, avsnitt 2. Angående frågan om kontraktsbrytandens försök att dölja/bagatellisera avtalsbrottet och utredningsåtgärder, se även Johannes Marszalek, a.a., s. 891 respektive 892. 36 NJA 2008 s. 1158 och RH 1996:130. 37 Jfr även ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303 p. 20, NJA 2018 s. 127, p. 37, Jam Ramberg m.fl., a.a., p. 8.4.2. Se även prop. 1988/89:76 s. 124 där lagstiftaren anför att, då den reklamationspliktiga är näringsidkare och ”felet har observerats”, reklamation i regel bör göras någon eller några dagar efteråt. Se även Svea hovrätts dom 4 december 2018 i mål T 6560-16, som hänvisar till detta uttalande. Jfr även lagstiftarens uttalande i författningskommentaren till 4 kap. 2 § paketreselagen, där reklamationsfristen börjar löpa först då den reklamationspliktiga fått faktisk kännedom om felet. Enligt lagstiftaren bör den reklamationspliktiga under dessa förhållanden reklamera ”så fort som möjligt” (prop. 2017/18:225 s. 134). 38 Se t.ex. 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, 12 kap. 43 § 3 st. JB, 29 § och 59 § 2 st. köplagen. Se även t.ex. 4 § 2 st. och 6 § 2 st. avtalslagen. 39 Se fotnot 8 ovan. 40 Se t.ex. ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195. Jag har berört detta passivitetsinstitut i Jakob Andersson, Mindre reklamationsplikt — mer ”allmän passivitetsverkan”?, SvJT 2022 s. 386.fotnot 9 · s. 115

Svensk rättspraxis i försäkringsrätt 2016–20223 hänvisningar

Marcus Radetzki · SvJT 2023 s. 225–261 · 3 ställen

Bevisfrågor i tvister om obehörig användning av e-legitimation1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2023 s. 470–498 · 1 ställe

Ordet ”sammantaget” används också ofta. Se t.ex. ”Advokaten och arvodesdebiteringen” Mål Ö 2239-22 p. 7. — Ackumulerat resultat kan betyda en över tid hopsamlad mängd. I denna betydelse ligger något mer än en helhet, nämligen den hopsamling av olika företeelser som leder fram till helheten. Därmed är inte sagt att denna alltid ska betraktas som något statiskt oföränderligt. 1 2 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 50 och 251. 13 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 51. 14 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 252 med rättsfall angivna i not 785. 1 5 Føllesdal, Walløe och Elster, Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi, Thales 2009, s. 109 ff. 1 6 Se till det anförda Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 270 ff. 17 Se om delresonemang Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 42 ff. och JT 2020–21 s. 25 ff. 18 Dir 2022:7 s. 13 ff. Se om rättshjälp NJA 1999 s. 465. 19 Se härtill lag (2011:1211) om Konsumentombudsmannens medverkan i vissa tvister. 2 0 Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts Juridik 2007, s. 164 f. och Heuman Bevisbördan, s. 269 om läkares dokumentation. 21 INFR(2018)0099, C(2021)7160 final och prop. 2021/22:202 s. 6. Se vidare Heuman, Bevisbördan, s. 42 ff. Jfr häremot följande uttalanden i Marknadsdomstolen 2009:11: ”I motiven till KL anges att en avsikt med konkurrenslagstiftningen är att den så långt möjligt uppnår materiell rättslikhet med EG:s konkurrensregler (prop. 1992/93:56 s. 21). Vid tillämpningen av 6 § KL ska således EG-rätten vara vägledande. I förarbetena till den nya KL framhålls att den vägledning som EGrätten kan ge i första hand rör tolkningen av de materiella bestämmelserna under det att EG-domstolens och kommissionens uttalanden har mindre betydelse när det gäller frågor om förfarandet. Här får i stället vägledning främst hämtas i svenska förarbeten, praxis och doktrin (prop. 2007/08:135 s. 77 f.). Vad gäller frågor om beviskrav och bevisbörda är det således i första hand nationella regler som ska tillämpas. Enligt Marknadsdomstolens mening hindrar dock detta inte att det vid tillämpningen av nationella regler kan hämtas viss vägledning från EG-rätten i frågor som beviskrav och bevisbörda.” 22 C 460/20 p. 68, 71 och 72. 2 3 Betaltjänstlagen 5 kap. 3 §. Se närmare om detta fall Rødvei Aagard, JT 2022–23 s. 63 ff. 24 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843, Änr 2021-12666, Änr 2022-04140, Änr 2022-03987 och Änr 2022-02184. 25 Se om det sammanvägda bevisvärdet av flera bevisfakta Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts Juridik 2009, s. 201 ff. 26 Heuman, Bevisbördan, s. 135 f. 2 7 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 96. 28 HD p. 26. 29 HD p. 26. 30 Detta andra fall kan uppfattas så att en tillräcklig betingelse består av två nödvändiga betingelser. 31 HD p. 27. 32 Det rör sig om ett viktigt argument, dvs en faktor av betydelse för ansvarsbedömningen, men inte om ett rekvisit när HD uttalar att det ”vid denna bedömning får särskild betydelse till vem han eller hon uppfattade att den personliga behörighetsfunktionen lämnades ut.” HD p. 27. Rekvisit uttrycks med HD:s ord att konsumenten ska ansvara eller att särskilt klandervärt agerande föreligger. HD p. 26 och 27. 33 HD p. 28. 34 HD p. 29. 35 HD p. 34. 36 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 240. 37 Heuman, JT 2015–16 s. 760 ff. 3 8 ARN Änr 2922-01950 s. 3, Änr 2021-19593 s. 3, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339 s. 3, Änr 2021-16843 s. 3, Änr 2021-12666 s. 3 f., Änr 2022-04140 s. 3, Änr 2022-03987 s. 3 och Änr 2022-02184. 39 Betaltjänstlagen 5 a kap. 1 §. 1 st. 40 Prop. 2009/10:122 s. 11 och 24. 41 Betaltjänstdirektivet artikel 60 och prop. 2009/10:122 s. 23. 42 Heuman, Bevisbördan, s. 364. 43 Betaltjänstlagen 5 a kap. 1 §. 4 4 Heuman, Bevisbördan, s. 396 ff. 45 Betaltjänstlagen 5 kap. 3 § 2 st. och prop. 2021/22:202 s. 4 och 8. Se även det andra betaltjänstdirektivet artikel 59. 46 INFR(2018)0099, C(2021) 7160 final s. 3 f. De sägs också att de personer som berörs ska, av rättssäkerhetsskäl, ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna. 47 Prop. 2017/18:77 s. 166. 48 Heuman, Bevisbördan, s. 105 f. 4 9 NJA 1975 s. 577, s. 582 och Heuman Bevisbördan, s. 61, 289, 605 och 619. Se härtill ”Smyckesköpet” NJA 2019 s. 617 p. 23 50 Prop. 2021/22:202 s. 4 f., 8 f. och 14. 51 Betaltjänstlagen 5 a kap. 3 §. 52 ”BankID-bedrägeriet” p. 13 och 15. 53 Prop. 2009/10:122 s. 28 och ”BankID-bedrägeriet” p. 29. 5 4 HD p. 21. 55 HD p. 22 och 25. 56 HD p. 27. 5 7 HD p. 27. 58 HD p. 29. 59 I avsiktsfall som berörs av HD under p. 26 räcker det för att en kontohavare ska vara ansvarig att denne haft anledning misstänka att det förelåg risk att kontohavarens handlande kunde medföra förlust. 60 I fallet ARN Änr 2022-02184 antyds att om det är utrett att kontohavaren uppfattade att det fanns en risk är det något annat än att kontohavaren faktiskt förstod att så var fallet. Det förklaras inte varför en persons bevisade riskuppfattning är något annat än en persons bevisade faktiska riskförståelse. — I rättsfallet ”BDO” anges att den faktiska tilliten ska bevisas men att den kan presumeras. Av detta fall om revisorsansvar kan inte dras bevismässiga slutsatser om vad som ska gälla för betaltjänsttvister. NJA 2014 s. 272 p. 28 61 Heuman, Bevisbördan, s. 537 ff. 62 HD p. 28. 63 Adlercreutz, Gorton och Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, Fjortonde upplagan, Juristförlaget i Lund 2016, s. 47. 64 Asp, Ulväng och Jareborg, Kriminalrättens grunder, Andra upplagan, Iustus förlag 2013, s. 293 och NJA 2016 s. 723 p. 18 (likgiltighet som avser andra brottsförutsättningar än en effekt). 6 5 NJA 2016 s. 763 p. 13, 16 och 21. 6 6 Se ”BankID-bedrägeriet” p. 26 med hänvisning till p. 20 och upplysningen om att dansk rätt bygger på ett ansvar för vad kontohavaren insåg eller borde ha insett. 67 ARN Änr 2022-03987 s. 4 och Änr 2022-04140 s. 4. 68 Det behöver inte bevisas av leverantören att kontohavaren faktiskt var medveten om att det fanns en stor sannolikhet för att de utlämnade uppgifterna skulle komma att missbrukas. 6 9 ARN Änr 2022-01950 s. 4, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843 samt Änr 2021-12666. 70 ARN Änr 2022-02184. Se även det likartade fallet ARN Änr 2022-04140 (76 år gammal, flera strokes och funktionsnedsättningar.) 71 Kontohavarens vägran och hennes ålder och sjukdom kan anses utgöra relevanta bevisfakta för väsentligen samma bevistema, nämligen riskinsikt och likgiltighet. 7 2 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843, Änr 2021-12666. 73 ARN Änr 2022-03987 s. 6. 7 4 Se även ARN Änr 2022-0410 s. 4. 75 ”BankID-bedrägeriet” p. 27. 76 ARN Änr 2022-04140 och Änr 2022-0389. 7 7 Betaltjänstlagen 5 a kap. 3 § st. 1 och 2. 78 HD p. 23. 79 HD p. 24. 8 0 NJA 1992 s.130, s. 137 f. och prop. 2009/10:122 s. 30 (bevisning om faktisk vetskap om en obehörig transaktion). 81 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, Elfte upplagan, Norstedts juridik 2021, s. 146 f. 82 NJA 1996 s. 118, s. 127. 83 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843, Änr 2022-12666 och Änr 2022-02184. Se även Änr 2022-03828 (konsumenten lämnade tillåtelse till fjärrstyrning och motargumentet pressande förhållanden). 8 4 Heuman, Bevisbördan, s. 360. 85 Det andra betaltjänstdirektivet artikel 72. 86 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-16843, Änr 2021-12666 och Änr 2022-04140. Se även Änr 2022-03828 där det inte rörde sig om kodutlämnande utan tillåtelse till fjärrstyrning. Se även det likartade fallet Änr 2022-03339. 87 ARN Änr 2021-19593. Se även det likartade fallet Änr 2022-02184. 88 ”BankID-bedrägeriet” p. 23 och 24. 89 SOU 2007:26 s. 211 och SOU 2014:47 s. 322 samt Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, s. 21 och 571 ff. 90 ARN Änr 2022-04140 och Änr 2022-02184. 9 1 NJA 1991 s. 217 och Heuman, Bevisbördan, s. 571 f. 92 Betaltjänstlagen 5 kap. 47 §. 93 Andra betaltjänstdirektivet artikel 72.1 första stycket samt prop. 2021/22:202 s. 14 och prop. 2017/18:77 s. 165. 94 ”Låneavtalet med 4Finance” NJA 2017 s. 1105 p. 16. 95 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, artikel 1. 9 6 Prop. 2015/16:72 s. 36. 97 Se härtill Förordningen preambel (18). 98 Lag (2016:561) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om elektronisk identifiering. Ingen av de åtta paragraferna innehåller någon bevisbörderegel. 99 HD p. 15. 1 00 Prop. 2017/18:77 s. 165 f. 101 Prop. 2021/22:202 s. 4 ff. 102 Europaparlamentets och Rådets förordning EU nr 910/2014 artikel 13 om skadeståndsansvar och bevisbördan för avsikt och oaktsamhet hos en icke kvalificerad tillhandahållare avser inte tvister om obehörig användning av en elektronisk underskrift. 103 Heuman, Bevisbörda, s. 84 ff., s. 234 och 695 samt NJA 2021 s. 983 ”Bilbranden i Sollentuna”. 104 HD p. 19. 1 05 Heuman, Bevisbördan, s. 410 ff. 106 Heuman, Bevisbördan, s. 398 ff. 107 HD p. 16. 108 HD p. 16. 1 09 HD p. 19. 110 HD p. 23. 111 HD p. 19. Se härtill Heuman, Bevisbördan, s. 362, 548 och 639 om det aktiebolagsrättsliga fallet NJA 1995 s. 437. 112 HD p. 20 och 9 samt NJA 1992 s. 263. 113 Se härtill Rødvei Aagard, JT 2022–23 s. 77 med not 36.fotnot 11 · s. 472