Rättsfall

NJA 2021 s. 1050

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2021 s. 1050

BibTeX

@misc{nja-2021-s-1050,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2021 s. 1050}},
  year         = {2021},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 3 artiklar · 3 stycken/fotnoter

Den reklamationspliktigas (faktiska) insikt om avtalsbrottet — bevisfrågor och innebörd1 hänvisning

Jakob Andersson · SvJT 2024 s. 113–123 · 1 ställe

Målet innehåller också intressanta överväganden rörande privatpersonernas rätt till prisavdrag. Den delen av tvisten ligger dock utanför den här artikelns ämne. 1 0 Lars Heuman analyserar begreppet i Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, uppl. 2, s. 544 f. 11 Lars Heuman, a.a., p. 5.3.1. 12 NJA 2006 s. 367, ”Gripenhus” NJA 2016 s. 1011 p. 15, ”Multitotal” NJA 2017 s. 9 p. 54, ”Mösseberg II” Högsta domstolens mål T 2755-22 p. 28–29. Se även Fitger m.fl., kommentar till 35 kap. 1 § rättegångsbalken, Junoversion 94, under rubriken ”Bevisbördan”. Jfr även Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.8. 1 3 Se Konrad Lundberg, Avtalets innebörd. Inkorporering — tolkning — utfyllning, s. 430. 14 Jfr även Konrad Lundberg, a.a., s. 397 f. 15 Lars Heuman, a.a., s. 546. 16 Lars Heuman, a.a., s. 546. 17 Lars Heuman, a.a., s. 546 och p. 8.6.9.11. 18 Se NJA 2001 s. 177 och NJA 2006 s. 120. Se även Fitgers m.fl. kommentar till 35 kap. 1 § rättegångsbalken, Junoversion 93, under rubriken ”Bevisbördan”. Se även Svea hovrätts dom den 12 september 2012 i mål T 10645-11 och Göta hovrätts dom den 21 december 2012 i mål T 2308-12. 19 Se Lars Heuman, a.a., s. 349. Jfr även lagstiftarens uttalande rörande närståendes kännedom av återvinning av otillbörlig rättshandling enligt 4 kap. 5 § konkurslagen (1987:672) i prop. 1986/87:90 s. 130, som ansåg att det vore ”utomordentligt svårt” att visa icke-insikt om ett visst förhållande. 20 Lars Heuman, a.a., s. 554 f. 21 NJA 2006 s. 120, NJA 2010 s. 48 p. 8. Se bl.a. p. 18, ”Bilbranden i Sollentuna” NJA 2021 s. 983, ”Hoppgropen” NJA 2021 s. 1050 p. 18, Jfr även Lars Heuman, a.a., p. 8. 22 NJA 1960 s. 247, ”Landskronabranden” NJA 2013 s. 145 p. 52–61, ”Kezban” NJA 2013 s. 842 p. 38, ”De enstegstätade fasaderna II” NJA 2015 s. 1040 p. 26, Lars Heuman, a.a., s. 386 ff. 23 P-O Ekelöf m.fl., Rättegång. Fjärde häftet, uppl. 7, s. 82, Bengt Lindell, Civilprocessen, uppl. 5, s. 630. Lars Heuman ansåg i första upplagan av anfört verk (s. 413) att ”beläggen är så omfattande at det nu finns skäl att ifrågasätta principen om ett normalbeviskrav som bekräftades av HD så sent som 1993.” Numera synes han dock ha ändrat uppfattning, se a.a., p. 5.3.1. 24 Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.10. 25 Se t.ex. 4 § 2 st., 6 § 2 st., och 9 § avtalslagen. Att ”måste ha insett” implicerar ett lägre beviskrav än bara ”insett” framgår också av Lars Heuman, a.a., s. 553 vid not 2132 26 P-O Ekelöf m.fl., a.a., s. 83. 27 Se Johannes Marszalek, a.a., s. 889 och 892. 2 8 Jfr NJA 1973 s. 328, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 p. 17, prop. 2003/04:150 s. 184, Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, uppl. 5, kommentar till 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen. 29 Se prop. 1990/91:63 s. 131, prop. 2010/11:15 s. 63, SOU 2005:120 s. 311, SOU 2008:6 s. 249. Jfr NJA 1995 s. 337. 30 Jfr Lars Heuman, a.a., p. 8.6.9.8. 31 I prop. 1989/90:89 s. 114 uttalades att skyldighet att reklamera inte nödvändigtvis inträder ”redan då t.ex. de funktionsstörningar som felet orsakar först kunde konstateras, utan det bör dessutom förutsättas att köparen borde ha insett att störningarna kan bero på fel i varan och inte något annat, såsom felaktig användning e.d.” (understrykning tillagd). Ett motsvarande uttalande gjordes i prop. 1988/89:76 s. 123. Jfr Torgny Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 7 u., s. 105. Jfr RH 91:81 som handlade om en hyresvärds avhysningsbegäran p.g.a. olovlig andrahandsuthyrning. Hyresgästen invände att hyresvärden känt till den olovliga andrahandsuthyrningen under längre tid eftersom han innehaft hyreskontrakt på två till hyresvärden tillhöriga lägenheter samtidigt, och genom sin passivitet godtagit andrahandsuthyrningen. Hyresvärden fick dock gehör för sin invändning att den hade cirka 35 000 hyresgäster samtidigt och därför omöjligen kunnat sluta sig till att det var samma person som innehade hyreskontrakten. Se också Bertil Bengtsson, a.a., kommentar till 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, som rör försäkringsbolagens reklamationslikt vid åsidosatta biförpliktelser. Enligt denna bestämmelse börjar reklamationsfristen löpa då bolaget får kännedom om förhållandet som ska reklameras. Bengtsson kommenterar bestämmelsen enligt följande: ”Naturligtvis måste bolaget också ha vetskap om att förhållandet har betydelse för en gällande försäkring” (min kursivering). Jfr även Johannes Marszalek, a.a., s. 890. Jfr dock SOU 1986:56 s. 592 f. där en motsvarande bestämmelse till nuvarande 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen diskuterades. Där ansåg kommittén att försäkringsbolaget fick stå risken för att det inte uppmärksammade betydelsen av det reklamationspliktiga förhållandet. Enligt kommittén var det tillräckligt att bolaget fick kännedom om själva förhållandet ifråga. Samma tankegång uttrycks i förslaget till skadeförsäkringslag, SOU 1989:88, s. 316. Även i SOU 2005:120 s. 312 framförs liknande tankegångar beträffande kommittentens avvisningsrätt enligt 44 § 2 st. kommissionslagen, som stadgar att reklamation ska ske ”efter det att kommittenten insåg eller borde ha insett de omständigheter som ligger till grund för avvisningen.” I betänkandet anges följande: ”Med de omständigheter som grundar avvisningsrätten åsyftas att reklamationsplikten uppkommer först när kommittenten insåg eller borde ha insett nämnda omständigheter men oberoende av om han också förstod att det förelåg en avvisningsrätt.” (min kursivering). Uttalandet återkommer i annan form i propositionen, se prop. 2008/09:88 s. 163. 32 Jfr även prop. 2010/11:15 s. 63. 3 3 Jfr ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 237 p. 33 och prop. 1988/89:76 s. 121. 34 Se Jakob Andersson, Reklamationsfristens längd i teori och praktik, avsnitt 2.5 och Johan Bärlund, Reklamation i konsumentavtal. En kontraktsrättslig studie av konsumentens reklamation som en förutsättning för att konsumenten skall kunna åberopa näringsidkarens avtalsbrott, s. 185. 35 Jfr Jakob Andersson 2021, avsnitt 2. Angående frågan om kontraktsbrytandens försök att dölja/bagatellisera avtalsbrottet och utredningsåtgärder, se även Johannes Marszalek, a.a., s. 891 respektive 892. 36 NJA 2008 s. 1158 och RH 1996:130. 37 Jfr även ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303 p. 20, NJA 2018 s. 127, p. 37, Jam Ramberg m.fl., a.a., p. 8.4.2. Se även prop. 1988/89:76 s. 124 där lagstiftaren anför att, då den reklamationspliktiga är näringsidkare och ”felet har observerats”, reklamation i regel bör göras någon eller några dagar efteråt. Se även Svea hovrätts dom 4 december 2018 i mål T 6560-16, som hänvisar till detta uttalande. Jfr även lagstiftarens uttalande i författningskommentaren till 4 kap. 2 § paketreselagen, där reklamationsfristen börjar löpa först då den reklamationspliktiga fått faktisk kännedom om felet. Enligt lagstiftaren bör den reklamationspliktiga under dessa förhållanden reklamera ”så fort som möjligt” (prop. 2017/18:225 s. 134). 38 Se t.ex. 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, 12 kap. 43 § 3 st. JB, 29 § och 59 § 2 st. köplagen. Se även t.ex. 4 § 2 st. och 6 § 2 st. avtalslagen. 39 Se fotnot 8 ovan. 40 Se t.ex. ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195. Jag har berört detta passivitetsinstitut i Jakob Andersson, Mindre reklamationsplikt — mer ”allmän passivitetsverkan”?, SvJT 2022 s. 386.fotnot 9 · s. 115

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor1 hänvisning

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 1 ställe

NJA 2021 s. 1050 (Hoppgropen) 277Högsta domstolen · p. 54 · s. 440

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2019–20211 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2022 s. 1045–1055 · 1 ställe

1.1 Bristfälliga anordningar Beträffande tillämpningen av den vanliga culparegeln kan här bara nämnas ett avgörande, NJA 2021 s. 1050 (Hoppgropen). En kvinna skadade sin fotled när hon vid besök i ett s.k. aktivitetscenter hoppade i en hoppgrop med en luftkuddekonstruktion. Hon krävde skadestånd av det bolag som drev centret, på den grund att bolaget brustit i tillsyn och underhåll av hoppgropen. Efter en allmän redogörelse för aktsamhetsplikten särskilt vid underlåtenhet och vissa bevisfrågor konstaterade HD rörande det aktuella fallet, att det inte var något fel på själva hoppgropen; skadan hade i stället samband med hur hoppet genomförts — den skadelidande hade i strid med givna instruktioner landat i gropen med fötterna först. HD framhöll att det med hänsyn till de skaderisker som aktiviteterna i centret medförde fanns anledning att ställa höga krav på skadeförebyggande åtgärder. Emellertid fick bolaget genom övervakning, instruktioner och kontroll av gropen anses ha vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skada vid användning av hoppgropen; det kunde inte krävas att bolaget skulle gett anställda i uppgift att hjälpa till vid hoppningen på ett mera aktivt sätt. Någon oaktsamhet ansågs därför inte ha förekommit från bolagets sida, och skadeståndstalan ogillades. — HD:s allmänna utläggningar om rättsläget har naturligtvis intresse som en erinran om domstolens inställning men innehåller inte så mycket nytt. I varje fall bör den balanserade culpabedömningen framhållas; bara måttliga krav har ställts på bolagets försiktighetsmått. Bedömningen kan antas påverkad av att skadan hängde samman med att den skadelidande avvek från givna instruktioner — detta i motsats till en del andra liknande fall där skadestånd utdömts. 1.2 Kränkning m.m. Frågan om kränkningsersättning skulle utgå prövades i NJA 2019 s. 607 (Takläggaren). En person dömdes för bedrägeri, bestående i att han förmått eller försökt förmå ett antal personer i åldrarna 78–91 år att betala för takreparationer som han aldrig haft för avsikt att utföra. HD framhöll att förmögenhetsbrott normalt inte kunde utgöra grund för kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL, såvida inte den brottsliga gärningen innefattat ett integritetskränkande angrepp mot person, frihet, frid eller ära, såsom vid vissa bostadsinbrott (jfr NJA 2011 s. 3). Trots att den drabbade ofta kunde uppleva obehag även vid bedrägeri var skyddsintresset förmögenhetsöverföringen; vilseledandet i sig innefattade normalt inget sådant angrepp. Gärningsmannen hade i det aktuella fallet visserligen visat förslagenhet men uppträtt korrekt och förtroendeingivande. Förutsättningar för kränkningsersättning förelåg inte, och målsägandenas talan ogillades. Bedömningen synes rimlig, trots att den nog kunnat verka stötande från pensionärssynpunkt; det kan tyckas anmärkningsvärt att ett förtroendegivande uppträdande åberopats till förmån för en bedragare. I varje fall visar avgörandet att vissa gränser får sättas för benägenheten att i alla möjliga fall konstatera kränkningar av ideella intressen.Förutsättningar för skadeståndsansvar · p. 1 · s. 1045