Rättsfall

NJA 2020 s. 807

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2020 s. 807

BibTeX

@misc{nja-2020-s-807,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2020 s. 807}},
  year         = {2020},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

4 hänvisningar i 2 artiklar · 4 stycken/fotnoter

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor3 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 3 ställen

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2019–20211 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2022 s. 1045–1055 · 1 ställe

I NJA 2020 s. 807 (Den skadliga elen) hade skadlig el från innehavaren av en starkströmsanläggning (E.ON) överförts till en annan starkströmsanläggning i en verkstadsfastighet, med påföljd att brand uppstod i denna anläggning och stora skador uppkom bl.a. i verkstadsbyggnaderna — alltså inte på konsumentegendom. Försäkringsbolagen som ersatt skadan förde regresstalan mot E.ON. HD fann, efter en utförlig genomgång av lagstiftningens motiv, att det strikta produktansvaret enligt 29 § inte uteslöt ett ansvar enligt 28 § för produktskada genom inverkan av el. Med anledning av en invändning från E.ON att 28 § inte omfattade brand som uppstod i en annan elanläggning fann HD att detta saknade betydelse; en skadeståndsregel ska läsas mot bakgrund av dess syfte att — förutom att ge skydd åt den skadelidande — placera ansvaret hos den som kan påverka risken för en skadegörande händelse, och ellagens förarbeten gav inte stöd för annat. Skadeståndstalan bifölls. — Uttalandena om ansvarets placering bör kunna få betydelse vid tolkning av andra lagregler om strikt ansvar. 1.5 Grannförhållanden NJA 2021 s.475 (Grannhusets vattenskada) hade skada genom vatten från en trasig dagvattenanläggning i en föreningsfastighet uppkommit på grannfastigheten. HD tog upp vissa fall där strikt ansvar ålagts för skada uppkommen genom utströmmande vatten från en verksamhet som innebar risker för grannfastighet men fann att de inte innebar något generellt strikt ansvar för fastighetsägare på grund av ledningsbrott och ledningsstopp. Inte heller motiverade grannelagsrättsliga regler något sådant ansvar för innehavaren av en sedvanlig anläggning för markavvattning på en enstaka fastighet. Däremot kunde denne bli ansvarig för oaktsam underlåtenhet att vidtaga skäliga åtgärder för kontroll och avhjälpande av brister. Föreningen ansågs ha haft att räkna med att anläggningen, som var 70 år gammal när föreningen förvärvade fastigheten, var i dåligt skick och därför borde inspekteras. Att föreningen underlät detta var inte förenligt med skyldigheten att visa hänsyn i grannförhållanden. Skadestånd utdömdes. — HD:s inställning i målet verkar välmotiverad. Att märka är att i de fall där strikt ansvar ålagts för vattenutströmning HD inte åberopat grannförhållande som skäl för ansvaret; det är fortfarande osäkert i vad mån ansvar oberoende av vållande kan motiveras på detta sätt (frånsett när 32 kap. MB tillämpas). Att grannförhållandet i allmänhet skärper en fastighetsägares skyldigheter är emellertid klart (jfr 3 kap. 1 § JB). 1.6 Ren förmögenhetsskada Huvudregeln beträffande utomobligatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada är som bekant att ansvaret förutsätter brottslig gärning; i rättspraxis förekommer emellertid åtskilliga undantag från denna regel. Ett sådant är NJA 2019 s. 94 (Gamla vägen). Företrädare för en bostadsrättsförening lämnade en förvärvare av bostadsrätt felaktiga uppgifter om en pantsättning av bostadsrätten i ett utdrag av lägenhetsförteckningen, vilket medförde skada för förvärvaren. HD:s majoritet utdömde skadestånd. De felaktiga uppgifterna kunde presumeras bero på vårdslöshet på föreningens sida, och förvärvaren hade med fog förlitat sig på uppgifterna, som utgjort adekvat orsak till skadan. Ett skiljaktigt justitieråd ogillade talan på den grund att vårdslöshet vid utlämnandet av uppgifterna inte kunde anses föreligga hos föreningen. — Ansvaret byggde på ett liknande resonemang som det ledande rättsfallet NJA 1987 s. 892 (Kone-fallet), där den oaktsamme utfärdaren av ett värderingsintyg blev ansvarig mot tredje man, som med fog satt sin tillit till intyget. — Av intresse är att föreningen i detta utomobligatoriska förhållande ansågs ansvarig också för vållande hos självständig uppdragstagare, med hänsyn till att föreningen hade det yttersta ansvaret för att utdraget ur förteckningen var korrekt och uppgiften typiskt sett var av stor betydelse för tredje man. Utvidgningen av ansvaret stämmer med vad som gäller när annars en uppdragsgivare har en förpliktelse att vidta åtgärder till skydd för utomståendes säkerhet (något som dock inte kunde sägas stå på spel i detta fall).Förutsättningar för skadeståndsansvar · p. 8 · s. 1049