Besluten runt prejudikatfrågan — vad betyder de?4 hänvisningar
- Se punkten 4 i domen: ”Målet gäller främst straffvärdebedömningen vid förberedelse till mord. I målet aktualiseras också frågor om straffmätning vid flerfaldig brottslighet och om tillämpningen av 34 kap. 2 § brottsbalken, liksom frågor om ersättningen till den offentlige försvararen.” 1 0 Se t.ex. ”Hundsmugglingen” NJA 2018 s. 456. Jfr ”Polisjakten i Älvdalen” NJA 2021 s. 457 II. Se även ”Tejpningen” NJA 2013 s. 397. 11 1 LU 1947:1 s. 3 f. Se fotnot 4 i denna artikel. 1 2 Se även ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703. Där preciserade Högsta domstolen, i mål om förberedelse till mord, inte straffvärdena av det grova vapenbrottet och det grova häleriet som också var aktuella i målet.
- Hur brottet borde bedömas behandlade Högsta domstolen kort i två punkter (p. 75 och 76). I skadeståndsdelen anslöt sig domstolen till tingsrättens uppfattning (p. 83). I påföljdsdelen (p. 77–82) förde Högsta domstolen däremot ett utvecklat resonemang kring varför straffvärdet motsvarade fängelse i fjorton år. Med tanke på att Högsta domstolen inte i något tidigare avgörande har redovisat en mer samlad syn på hur försöksbrott bör straffvärdebedömas är skrivningen i p. 78 av särskilt intresse. I denna punkt gav Högsta domstolen följande generella anvisning. 78. Straffvärdet av ett försöksbrott är normalt lägre än straffvärdet av motsvarande fullbordade brott. Inom ramen för den tillämpliga straffskalan påverkas straffvärdet av försöksbrott av flera faktorer. En sådan är hur stor den konkreta faran har varit för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan. En annan är hur långt handlandet har fortskridit. Har gärningsmannen gjort allt som krävs för att den brottsliga effekten ska inträda är straffvärdet ofta högre än om det har återstått något för gärningsmannen att göra för att brottet ska bli fullbordat. Även vilken form av uppsåt som har förelegat kan ha betydelse. Denna skrivning följdes sedan av en bedömning i det aktuella fallet av straffvärdet: 79. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2013 s. 376, p. 29, uttalat att utgångspunkten enligt de regler som ska tillämpas i detta mål är att straffet för (fullbordat) mord ska bestämmas till fängelse i fjorton år, om omständigheterna varken är förmildrande eller försvårande. 80. I det här fallet är omständigheterna försvårande. L har blivit utsatt för brottet i sitt hem och gärningsmannen är en närstående person, som hon borde ha kunnat lita på. I förhållande till B har L befunnit sig i en skyddslös ställning och haft svårt att värja sig. Gärningen har inneburit att L, efter att först ha slagits blodig, har tillfogats synnerligen allvarliga kroppsskador som riskerar att påtagligt sätta ned hennes livskvalitet för resten av livet och hennes möjligheter att ta hand om sonen. Vidare har gärningen begåtts med avsiktsuppsåt. 81. Det sagda innebär sammantaget att B genom gärningen har visat mycket stor hänsynslöshet. Om brottet hade fullbordats skulle straffvärdet ha motsvarat fängelse i sexton år. Det förhållandet att brottet inte fullbordades bör i detta fall medföra bara en begränsad reduktion av straffvärdet. Det motsvarar därför fängelse i fjorton år. Genom det sätt som Högsta domstolen tog sig an prövningen av straffvärdefrågan är det svårt att uppfatta domstolen på annat sätt än att man ville säga något till vägledning för rättstillämpningen även i denna del. Högsta domstolen har också i senare avgöranden, nämligen ”GPSpuckarna” NJA 2020 s. 703 och ”Torpeden” NJA 2021 s. 73, återkommit till skrivningen i p. 78. 3.2 ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 ”Bussen i Östberga” är ett centralt avgörande inom den allmänna straffrätten och då särskilt på försöksbrottens område. Målet i Högsta domstolen gällde två personer, H och K. Tillsammans och i samförstånd med tre andra personer hade H krossat en ruta i en buss och hällt in dieselolja med avsikt att tända eld på bussen och därmed få den att brinna. K hade skjutsat de andra fyra åtalade personerna till platsen. Bussen stod intill tre lastbilar. En brand skulle ha inneburit förstörelse av inte bara bussen utan också lastbilarna. Prejudikatfrågorna var flera och angavs av Högsta domstolen på följande sätt. 5. Målet gäller i första hand när ett försök till mordbrand kan anses påbörjat, dvs. när den s.k. försökspunkten passeras. Det gäller också huruvida ett mordbrandsbrott, om det hade fullbordats, hade utgjort mordbrand av normalgraden eller varit att bedöma som mindre allvarligt. Slutligen aktualiseras gränsdragningen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp till brott. Övriga ställningstaganden i målet — före, mellan och efter bedömningarna i prejudikatfrågorna — gällde hur långt H:s uppsåt sträckte sig, om fara för brottets fullbordan hade förelegat, hur påföljderna för H respektive K skulle bestämmas och om de båda skulle betala skadestånd till målsägandena. Man skulle kunna argumentera för att uppsåtet och farebedömningen, vid sidan av försökspunkten, är så centrala delar i bedömningen av om det var fråga om en otillåten gärning över huvud taget att dessa delar hör till prejudikatfrågan. Med tanke på hur Högsta domstolen valde att uttrycka vad målet gällde anser jag emellertid att en sådan tolkning blir alltför extensiv.
- Hur länge restriktionerna pågick i ”Grillen” har dock tydliggjorts av Högsta domstolen i ett senare avgörande, ”Lönnfacken I” NJA 2018 s. 150. Prejudikatfrågorna i ”Lönnfacken I” var brottsrubricering, påföljd och utvisning. Högsta domstolen skrev följande i fråga om restriktionerna. 25. H frihetsberövades den 17 januari 2017 och har haft restriktioner fram till den 30 juni samma år. Han har således varit underkastad restriktioner under kortare tid än sex månader. Normalt bör en sådan tid inte ses som så långvarig att den beaktas vid straffmätningen. Ytterst blir det dock fråga om att ta ställning till omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan därför tänkas situationer där det är möjligt att ta hänsyn även till ett frihetsberövande med restriktioner som något understiger sex månader, exempelvis om restriktionerna har inneburit en isolering som varit särskilt påfrestande för en ung person. I H:s fall föreligger inte några sådana omständigheter. Den tid som han har varit häktad med restriktioner ska därför inte beaktas vid straffmätningen (jfr ”Grillen” Högsta domstolens dom den 9 november 2017 i mål B 3492-17; i det målet beaktades att den tilltalade hade varit frihetsberövad med restriktioner i knappt sju månader). I ”Lönnfacken I” var straffmätningen, och därmed frågan om billighetsskäl, en del av prejudikatfrågan. Att Högsta domstolen i ”Lönnfacken I” på detta sätt hänvisade till ”Grillen” är därför intressant. Har därmed ”Grillen”, genom hänvisningen, fått ett prejudikatvärde såvitt avser häktningsrestriktioner och billighetsskälens inverkan på straffmätningen? Man skulle i så fall kunna argumentera för att de tre avgörandena ”Häktningsrestriktionerna”, ”Grillen” och ”Lönnfacken I” tillsammans innebär att utgångspunkten är att någon reduktion av straffmätningsvärdet på grund av häktningsrestriktioner inte sker förrän restriktionerna har pågått under mer än sex månader och att om den tidsgränsen har överskridits så sker avdrag med två månader, även när tiden för restriktionerna inte når upp till ett år som i ”Häktningsrestriktionerna”. Också ställningstagandet i fråga om billighetsskäl som Högsta domstolen därefter gjorde i ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703, som där ledde till ett avdrag med två månader, kan åberopas som stöd för en sådan slutsats.