Rättshandlingsbegreppet: kriterierna2 hänvisningar
- Enligt HD (NJA 2020 s. 470, p. 22) är principen: ”att ett sådant befordringssätt ska väljas som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen (se [KöpL-]prop.[en] 1988/89:76 s. 217).” Jfr även i not 134 nedan och Munukka, Hävning krävs trots svävarvillkor, JT 2021–22 s. 706.
- Motsvarande regel för reklamationer fanns i 61 § GKöpL och 3 § GKommL (varpå AvtL:s regel bygger, se Förslag AvtL 1914 s. 167 f.), och finns även i 8 kap. 6 § KköpL (47 § GKköpL); 17 § 3 st. och 26 § 2 st. KtjL; 4 kap. 19 a § JB (jfr även 12 kap. 63 §) och 36 § HagL. Tidigare fanns även en liknande regel i 33 § GFAL (jfr numer 17 kap. 6 och 24 §§, 18 kap. 4 §, 19 kap. 5, 6 och 27 §§ och 20 kap. 4 § FAL, där reglerna dock är av delvis annan karaktär). Se allmänt om reklamationsfrågan Almén & Eklund, Om köp och byte av lös egendom: Senare delen 3 uppl. s. 257 ff. (ang. 61 § GKöpL); NJA II 1914 s. 166 f. (ang. 3 § GKommL); NJA II 1915 s. 289 (ang. 40 § AvtL); Grönfors & Dotevall, Avtalslagen 4 uppl. s. 296 ff. och Ramberg & Herre, Köplagen 2 uppl. s. 640 ff. Jfr även Oulis, Värdeersättning vid återgång, bl.a. s. 157 ff. Se därutöver den oegentligt utgivna läroboken i NJA 2018 s. 127, och NJA 2020 s. 470 p. 17–23; Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott s. 116 ff.; Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 12 uppl. s. 142 ff.; Bratt, Meddelanderisk, JT 2016–17 s. 43 ff.; Ravnkilde, Forsendelsesrisikoen for formueretlige påbud, TfR 2001 s. 613 ff., samt Bärlund, Reklamation i konsumentavtal s. 248 ff. med hänv. (och överblick över nordisk rätt). Om att se ”rättsbevarande förklaringar” som en egen kategori, se t.ex. O. Svensson, Viljeförklaringen s. 26 not 34 med hänv.; J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 41 f. med hänv., eller Bryde Andersen, Grundlæggende aftalerett 5 uppl. s. 107 f., 181 f.