Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20203 hänvisningar
- NJA 2016 s. 609, NJA 2017 s. 1101 och NJA 2019 s. 978.
- Inledningsvis redogjorde HD för bestämmelserna rörande likvidatorns uppgifter och ansvar. Med hänvisning till NJA 2014 s. 272 ”BDO” konstaterades att omfattningen av likvidatorns ansvar gentemot tredje man avgörs av den överträdda bestämmelsens skyddsändamål enligt normskyddsläran. Det noterades att skyddsändamålet styr både förutsättningarna för ansvar och den ersättningsberättigade kretsen. I fråga om bestämmelsen i 25 kap. 38 § ABL framhölls att den ger uttryck för en avvägning mellan aktieägarnas avvecklingsintresse och borgenärsintresset samt att den skyddar en borgenär med en tvistig fordran från att bolagets möjlighet att betala skulden försämras genom skiftet av tillgångarna. Vidare noterades att en borgenär med en tvistig fordran, till skillnad från en aktieägare, inte kan klandra skiftet. En tvistig skuld, menade domstolen vidare, kan uppkomma såväl vid en tvist rörande grunden för fordran som vid en tvist om huruvida en fordran faktiskt varit känd för bolaget vid anmälningstidens utgång (vilket det i målet var fråga om). HD framhöll också att en skuld principiellt får anses vara tvistig då någon anser sig ha en fordran på bolaget och likvidatorn inte godtar betalningsskyldigheten. Likvidatorn har då en skyldighet att avsätta pengar till den tvistiga skulden före skiftet. Angående frågan om oaktsamhet konstaterade HD att likvidatorn hade överträtt bestämmelsen i 25 kap. 38 § ABL, en bestämmelse som är klar och tydlig och inte föranleder några svåra ställningstaganden. Mot bakgrund härav utgjorde regelbrottet en oaktsam handling. Domstolens rättstillämpning ligger i linje med en så kallad bunden culpabedömning, enligt vilken ett brott mot en rättslig föreskrift ger en presumtion för oaktsamhet. Likvidatorns skadeståndsansvar gentemot borgenären avgjordes i ett senare mål, NJA 2019 s. 978 ”Benchmark II” (se avsnitt 1.11.2 nedan). 1.9.4 Likvidation efter bolagets upplösning på grund av underskottskonkurs Av 25 kap. 50 § ABL följer att ett aktiebolag som är försatt i konkurs är att anse som upplöst om konkursen avslutas utan överskott. Om det efter konkursens avslutande finns tillgångar som inte omfattas av konkursen, eller om talan väcks mot bolaget, eller om det av annat skäl uppkommer behov av en likvidationsåtgärd, ska domstol enligt samma bestämmelse besluta om likvidation. I RH 2015:25 uppkom fråga om det var motiverat att besluta om likvidation enligt angivna bestämmelser för att tillvarata en tvistig och något osäker fordran. Hovrätten besvarade frågan nekande, och detta trots att det fanns ett åtagande av innebörd att bolaget inte skulle behöva stå för eventuella rättegångskostnader. Hovrätten konstaterade att det var fråga om en tvistig och osäker fordran samt att det saknades garantier för rättegångskostnadsåtagandet. Endast ett påstående om ställd säkerhet kunde inte godtas. Vidare saknades det utredning om garantens (som även var klagande) ekonomiska situation. Dessutom noterade hovrätten att omständigheterna var sådana att klaganden själv kunde föra talan om den aktuella fordran. Hovrätten konstaterade mot bakgrund härav att det inte framstod som motiverat att besluta om likvidation.
- Justitieråden Lars Edlund och Malin Bonthron var skiljaktiga i fråga om motiveringen i vissa delar. I korthet kan noteras att de tydligt framhåller att en styrelseledamot med tanke på funktionsfördelningen aldrig kan ingå i skyddskretsen för det externa ansvaret enligt 29 kap. ABL och att om ett eventuellt råd har lämnats av revisorn till styrelsen ska det anses ha lämnats till bolaget (företrätt av styrelsen). Det skulle enligt de skiljaktiga strida mot aktiebolagslagens syfte och systematik om en styrelseledamot som brustit i sina förpliktelser skulle kunna få skadestånd från revisorn för det skadeståndsansvar som styrelseledamoten genom det bristfälliga agerandet har ådragit sig. Justitierådet Stefan Lindskog yttrade sig i ett särskilt tillägg, varvid bland annat framhölls att inte heller en revisor kan begära ersättning av oaktsamma styrelseledamöter för en ersättning som utgivits till tredje man enligt 29 kap. 2 § ABL. 1.11.2 Om direkt och indirekt skada, skadeberäkning och jämkning I NJA 2016 s. 609 (se avsnitt 1.9.3 ovan) förklarade HD att en likvidators underlåtenhet att avsätta pengar till betalning av en tvistig skuld innebar en överträdelse av 25 kap. 38 § ABL samt att dennes handlande var oaktsamt bland annat med hänsyn till regelns lättbegriplighet. HD undanröjde hovrättens dom och återförvisade målet till hovrätten för fortsatt handläggning. I NJA 2019 s. 978 ”Benchmark II” prövades därefter frågan om likvidatorns skadeståndsansvar mot borgenären. Hovrätten ogillade talan på grund av bristande orsakssamband, då hovrätten ansåg att målet rörde fråga om indirekt skada för borgenär och käranden inte hade visat att gäldenären inte kunde betala fordringen. En domare var skiljaktig. HD beviljade partiellt prövningstillstånd. De frågor HD hade att pröva var om likvidatorn var skadeståndsskyldig gentemot borgenären i egenskap av tredje man och — om skadeståndsskyldighet befanns föreligga — med vilket belopp skadestånd skulle utgå.