Rättsfall
NJA 2019 s. 638
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2019 s. 638
BibTeX
@misc{nja-2019-s-638,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2019 s. 638}},
year = {2019},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 3 artiklar · 11 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis i försäkringsrätt 2016–20226 hänvisningar
- Avslutningsvis ska i detta sammanhang nämnas att Högsta domstolen i NJA 2019 s 638 II (Connecta), under rubriken ”Allmänna tolkningsprinciper” gjorde ett generellt uttalande beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor med följande lydelse: Det centrala vid tolkning av försäkringsvillkor är ofta det omtvistade villkorets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, kan ledning sökas i systematiken och de övriga försäkringsvillkoren. Också andra faktorer kan ha betydelse, exempelvis villkorets syfte i den mån ett sådant går att utröna och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Att detta uttalande i allt väsentligt motsvarar vad Högsta domstolen uttalade i NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) är tydligt. Helt följdriktigt återfinns också en hänvisning till detta avgörande.
- Sammantaget kan det konstateras att Högsta domstolen i såväl NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) som NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) och NJA 2019 s 638 II (Connecta) valt att göra vissa generella uttalanden beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor. Även om domstolens uttalanden i NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) och NJA 2019 s 638 II (Connecta) formulerats på ett sätt som i viss mån avviker från dess uttalande i NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) och ett flertal tidigare avgöranden har det av allt att döma inte varit Högsta domstolens avsikt att vare sig ta avstånd från eller att på något mera påtagligt sätt vidareutveckla vad som tidigare uttalats. 1.1.2 Konkreta tolkningsfrågor och utslagsgivande faktorer I NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) hade en kommun tecknat en försäkring som omfattade ”ansvarsskador som inträffar under den tid försäkringen är i kraft (försäkringstiden)”. Försäkringen gällde mellan den 1 januari 2002 och den 31 december 2009. Målet gällde rena förmögenhetsskador som uppkommit inom ramen för två helt skilda ärenden — bygglovsärendet och särskoleärendet. I bygglovsärendet hade kommunen beviljat bygglov 2008. Därefter uppfördes byggnaden. Efter att bygglovet överklagats upphävdes det genom en dom som vann laga kraft 2012. Fastighetsägaren tvingades riva byggnaden. I särskoleärendet hade kommunen 2002 fattat beslut om att en elev skulle placeras i särskola. Under 2005 började eleven i särskolan. 2010 framkom att beslutet om placering i särskola var felaktigt. I syfte att hämta igen förlorad utbildning ansökte eleven om studielån som beviljades 2011. Ägaren till byggnaden och eleven framställde skadeståndskrav mot kommunen som i sin tur vände sig till försäkringsgivaren med krav på försäkringsskydd. Försäkringsgivaren invände att de rena förmögenhetsskadorna hade inträffat efter försäkringstidens utgång, närmare bestämt vid den tidpunkt då bygglovet upphävdes genom lagakraftvunnen dom respektive den tidpunkt då eleven beviljades studielån. Kommunen vidhöll emellertid sitt krav under åberopande av att skadan i bygglovsärendet inträffat redan i samband med att byggnaden uppfördes, att skadan i särskoleärendet inträffat redan när eleven placerades i särskolan samt att den ifrågavarande försäkringen varit i kraft vid båda dessa tidpunkter.
- I NJA 2019 s 638 II (Connecta) gällde en av huvudfrågorna innebörden av bestämmelser i olika versioner av en försäkringsgivares villkor för ansvarsförsäkring för försäkringsförmedlare, som alla föreskrev att försäkringsgivaren inte hade något ansvar gentemot försäkrad för skada som denne orsakat med uppsåt eller genom grov vårdslöshet. I mera konkret hänseende var det fråga om huruvida dessa villkor kunde göras gällande gentemot inte endast den försäkrade utan även skadedrabbade tredje män med direktkravsrätt.
- I olika sammanhang har domstolen angett att vissa faktorer är viktigare än andra (jfr ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2015 s. 862), men i andra situationer är det inte görligt att generellt ange vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara utslagsgivande, utan får avgöras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet (se ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834). 1.9.1.2 En tolkningsmetod med beaktande av avtalets särart Beträffande särskilt försäkringsavtal har diskuterats huruvida det föreligger en egen tolkningstradition. Detta främst mot bakgrund av att HD i ett par rättsfall möjligen antytt att så skulle vara fallet (se NJA 2001 s. 750 och NJA 2006 s. 53). På senare tid har dock domstolen i några andra rättsfall gått mot en mer generell tolkningsstil även beträffande försäkringsvillkor (jfr ”BWE:s rättsskyddsförsäkring” NJA 2013 s. 253 p. 6, ”Bygglovet och särskoleplaceringen” NJA 2017 s. 237 p. 14, ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834 och ”Connecta” NJA 2019 s. 638 II).
- Liknande uttalanden om ordalydelsens betydelse för tolkningsprocessen gör HD också i rättsfallen NJA 2007 s. 35, som rörde standardavtal i AB-familjen, ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960, som också rörde villkor i avtal inom AB-familjen, ”Bygglovet och särskoleplaceringen” NJA 2017 s. 237, som rörde frågan huruvida uttrycket ”ansvarsskada som inträffar under den tid försäkringen är i kraft” skulle ges någon särskild innebörd när det är fråga om ren förmögenhetsskada, ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834, som rörde en ansvarsförsäkring i entreprenadverksamhet och ”Connecta” NJA 2019 s. 638 II, som rörde tvingande ansvarsförsäkring.
- I ett förhandsavgörande uttalade EU-domstolen att ekonomisk rådgivning beträffande placering av kapital som lämnas i samband med försäkringsförmedling avseende ingående av ett kapitalförsäkringsavtal omfattas av tillämpningsområdet för IMD-direktivet, och inte av tilllämpningsområdet för MiFID-direktivet. HD konstaterade därefter i ”EWMG” NJA 2019 s. 638 I att det rått oklarhet om IMD-direktivet, och därmed försäkringsförmedlingslagen, skulle tillämpas inte enbart på själva förmedlingen av en försäkring utan även i viss utsträckning eller generellt på ekonomisk respektive juridisk rådgivning som lämnas i anslutning till förmedlingen, exempelvis i form av rådgivning som avses i värdepappersmarknadslagen (exempelvis investeringsrådgivning till kunder avseende finansiella instrument). Förhandsavgörandet hade dock gjort klart att rådgivningen avseende placering av kapital inom ramen för en kapitalförsäkring utgör försäkringsförmedlingsverksamhet. I det enskilda fallet omfattades rådgivningen därför av en ansvarsförsäkring avseende kapitalförsäkringen.