1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Bertil Bengtsson · SvJT 2022 s. 1045–1055 · 1 ställe
- 1.1 Bristfälliga anordningar Beträffande tillämpningen av den vanliga culparegeln kan här bara nämnas ett avgörande, NJA 2021 s. 1050 (Hoppgropen). En kvinna skadade sin fotled när hon vid besök i ett s.k. aktivitetscenter hoppade i en hoppgrop med en luftkuddekonstruktion. Hon krävde skadestånd av det bolag som drev centret, på den grund att bolaget brustit i tillsyn och underhåll av hoppgropen. Efter en allmän redogörelse för aktsamhetsplikten särskilt vid underlåtenhet och vissa bevisfrågor konstaterade HD rörande det aktuella fallet, att det inte var något fel på själva hoppgropen; skadan hade i stället samband med hur hoppet genomförts — den skadelidande hade i strid med givna instruktioner landat i gropen med fötterna först. HD framhöll att det med hänsyn till de skaderisker som aktiviteterna i centret medförde fanns anledning att ställa höga krav på skadeförebyggande åtgärder. Emellertid fick bolaget genom övervakning, instruktioner och kontroll av gropen anses ha vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skada vid användning av hoppgropen; det kunde inte krävas att bolaget skulle gett anställda i uppgift att hjälpa till vid hoppningen på ett mera aktivt sätt. Någon oaktsamhet ansågs därför inte ha förekommit från bolagets sida, och skadeståndstalan ogillades. — HD:s allmänna utläggningar om rättsläget har naturligtvis intresse som en erinran om domstolens inställning men innehåller inte så mycket nytt. I varje fall bör den balanserade culpabedömningen framhållas; bara måttliga krav har ställts på bolagets försiktighetsmått. Bedömningen kan antas påverkad av att skadan hängde samman med att den skadelidande avvek från givna instruktioner — detta i motsats till en del andra liknande fall där skadestånd utdömts. 1.2 Kränkning m.m. Frågan om kränkningsersättning skulle utgå prövades i NJA 2019 s. 607 (Takläggaren). En person dömdes för bedrägeri, bestående i att han förmått eller försökt förmå ett antal personer i åldrarna 78–91 år att betala för takreparationer som han aldrig haft för avsikt att utföra. HD framhöll att förmögenhetsbrott normalt inte kunde utgöra grund för kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL, såvida inte den brottsliga gärningen innefattat ett integritetskränkande angrepp mot person, frihet, frid eller ära, såsom vid vissa bostadsinbrott (jfr NJA 2011 s. 3). Trots att den drabbade ofta kunde uppleva obehag även vid bedrägeri var skyddsintresset förmögenhetsöverföringen; vilseledandet i sig innefattade normalt inget sådant angrepp. Gärningsmannen hade i det aktuella fallet visserligen visat förslagenhet men uppträtt korrekt och förtroendeingivande. Förutsättningar för kränkningsersättning förelåg inte, och målsägandenas talan ogillades. Bedömningen synes rimlig, trots att den nog kunnat verka stötande från pensionärssynpunkt; det kan tyckas anmärkningsvärt att ett förtroendegivande uppträdande åberopats till förmån för en bedragare. I varje fall visar avgörandet att vissa gränser får sättas för benägenheten att i alla möjliga fall konstatera kränkningar av ideella intressen.Förutsättningar för skadeståndsansvar · p. 1 · s. 1045