Rättsfall

NJA 2018 s. 694

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2018 s. 694

BibTeX

@misc{nja-2018-s-694,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2018 s. 694}},
  year         = {2018},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 2 artiklar · 3 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

Avgörandet i ”De hänskjutna ersättningsfrågorna” NJA 2017 s. 938 kom emellertid att få betydelse för bestämningen av den dröjsmålsränta som den skadelidande skulle anses berättigad till. Efter pleniavgörandet återstod att bestämma ersättningen för kränkningen och för sveda och värk i det enskilda fallet och att bestämma på vilket belopp räntan skulle beräknas. Dessa frågor besvarades i NJA 2018 s. 694, där tillämpningen av 4 § femte stycket räntelagen aktualiserades. Den bestämmelsen föreskriver att ränta ska betalas på en fordran, som avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott och inte skall utges som livränta, från den dag då skadan uppkom. Majoriteten i HD (3 justitieråd) kom fram till att dröjsmålsräntan skulle utgå från skadetillfället men beräknas på den kränkningsersättning som bestämts enligt de principer som gällde vid tiden för fastställandet av ersättningen. Minoriteten kom däremot fram till att dröjsmålsräntan i stället borde beräknas på det ersättningsbelopp som gällde vid den tidpunkt då ränta enligt 4 § femte stycket räntelagen började löpa och fram till dess ersättningsbeloppet slutligen fastställdes och efter den tidpunkten på detta högre belopp. Det är lätt att konstatera att avgörandena sammantaget innebär att den skadelidande tillerkänns en ersättning som försätter denne i en väsentligt bättre situation än om ersättningen hade betalats ut direkt i anslutning till skadetillfället och detta belopp sedan hade penningvärdejusterats. 4.9 Mot vem kan påföljder riktas Utgångspunkten i svensk rätt är att om ett skuldebrev är ”utfärdat av flere utan förbehåll om delad ansvarighet, svare de en för alla och alla för en för vad förskrivet är” (2 § första stycket skuldebrevslagen). Principen är generellt tillämplig för fordringar. Detta solidariska ansvar innebär alltså att var och en av gäldenärerna svarar i förhållande till borgenären för skuldens hela belopp. Gäldenären garanterar alltså genom konstruktionen övriga gäldenärs betalning genom förpliktelsen att själv betala hela beloppet. Konstruktionen bygger på att gäldenären har en regressrätt mot övriga gäldenärer som ansvarar tillsammans med gäldenären och att det slutliga ansvaret gäldenärerna emellan som huvudregel ska bäras proportionellt i förhållande till var och en av gäldenärernas andel av den totala skulden.Påföljder · p. 231 · s. 1035

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2016–20182 hänvisningar

Bertil Bengtsson · SvJT 2019 s. 637–652 · 2 ställen