Skadeståndsansvar för juridisk rådgivning4 hänvisningar
- I litteraturen är det omdiskuterat om det finns behov av att skilja mellan å ena sidan den aktsamhetsbedömning som krävs för att konstatera avtalsbrott mot en omsorgsförpliktelse, och å andra sidan den aktsamhetsprövning som krävs för att avgöra om skadeståndsskyldighet har uppkommit. I andra rättsfall har Högsta domstolen använt uttrycket ”skadeståndsgrundande vårdslöshet” (se ”Advokatens skadeståndsansvar” NJA 2018 s. 414, p. 22). Detta talar för att skadeståndsansvaret kan kräva en annan aktsamhetsbedömning än den som i fråga om omsorgsförpliktelser redan ingår i avtalsbrottsbedömningen. En rådgivare skulle följaktligen kunna överträda en omsorgsplikt utan att skadeståndsgrundande vårdslöshet för den sakens skull föreligger. Vidare kan en rådgivare tänkas vara vårdslös utan att i något hänseende begå avtalsbrott. Om en sådan vårdslöshet orsakar skada för klienten blir utomobligatoriska regler avgörande för rådgivarens skadeståndsansvar.
- Högsta domstolen uttalade sig inledningsvis generellt. Till att börja med underströks att bedömningen ska riktas in mot den metod som rådgivaren har använt sig av (jfr ”Advokatens skatterådgivning” NJA 2019 s. 877 ”, p. 30, och ”Advokatens skadeståndsansvar” NJA 2018 s. 414, p. 24). Rådgivaren ska anpassa sitt val av metod efter den aktuella uppgiften. Aktsamhetsbedömningen ska dessutom särskilt inriktas på om rådgivaren har varit tillräckligt omsorgsfull i sin genomgång och analys av rättsläget. Avgörande är att rådgivarens bedömning grundar sig på en fackmässig undersökning av rättsläget och inte att den ”står sig” vid en senare prövning. (p. 14). I sammanhanget lyfte domstolen också fram vikten av att rådgivaren presenterar rättsläget på ett rättvisande sätt, med välgrundade påpekanden om eventuella osäkerheter, så att uppdragsgivaren får ett korrekt beslutsunderlag (p. 14). Vad Högsta domstolen anförde i dessa delar ligger i linje med vad den tidigare har uttalat (se särskilt ”Advokatens skatterådgivning” NJA 2019 s. 877, p. 29–32).
- Rådgivarriskens storlek påverkas emellertid av en rad olika faktorer. Av betydelse för aktsamhetsbedömningen är enligt Högsta domstolen bland annat uppdragets omfattning, den rättsliga frågans svårighetsgrad, klientens instruktioner, rådgivarens specialistkompetens och de värden som står på spel (se ”Advokatens skatterådgivning” NJA 2019 s. 877, p. 29 och ”Advokatens skadeståndsansvar” NJA 2018 s. 414, p. 22). Högsta domstolen har även klargjort att klientens egen riskmedvetenhet har betydelse (se bl.a. ”Advokatens skatterådgivning” NJA 2019 s. 877, p. 36–39 och ”Bankens skatterådgivning” NJA 1994 s. 598). En uppdragsgivare ska inte heller kunna övervältra ansvaret för en risk som uppkommit genom eget tidigare agerande (se ”Advokatens skatterådgivning” NJA 2019 s. 877, p. 38). Rådgivaren kan också undgå skadeståndsskyldighet om uppdragsgivaren utelämnat information av rättslig betydelse (se ”Advokatens skadeståndsansvar” NJA 2018 s. 414, p. 37). I det nu aktuella fallet beaktade Högsta domstolen särskilt att Bolaget förklarat att koncernen fäste stor vikt vid undvikandet av negativa skattekonsekvenser (p. 23). Rådgivaren bär således ett större ansvar om rådgivningen i fråga rör en central del av uppdraget. Ytterligare en faktor som kan tänkas få betydelse är nivån på det arvode som betalats för rådgivningen. Ett lågt arvode bör minska uppdragsgivarens befogade förväntningar och därmed även rådgivarens risk.