- I NJA 2006 s. 678 aktualiserades frågan om bestämmelserna i 6 § samäganderättslagen skulle anses vara analogt tillämpliga i ett fall gällande en samägd arrenderätt. HD konstaterade här att lagen fyller framför allt ett konfliktlösningsbehov som inte är begränsat till sådan egendom som nämns i lagen. Regleringen i 6 § om rätten att begära att egendomen för gemensam räkning utbjuds till försäljning på offentlig auktion ansågs därför kunna tillämpas analogt på samägd arrenderätt av ett slag där lagstiftningen inte tillhandahåller någon annan metod för att lösa konflikter mellan samägarna. En sådan tillämpning kunde dock inte komma i fråga om parterna avtalat om att en sådan tillämpning inte ska äga rum. Här konstaterades också att egendomen ingår ”i ett av dem gemensamt drivet enkelt bolag, kan en överenskommelse om att försäljning enligt 6 § i lagen inte skall äga rum ofta anses föreligga till dess att bolagsförhållandet upphört”. 2.5.2 Dold samäganderätt I ett antal avgöranden har HD utvecklat principer om s.k. dold samäganderätt. Make eller sambo till den som förvärvar fast egendom för gemensamt begagnande kan enligt dessa avgöranden under vissa förutsättningar anses ha förvärvat en dold samäganderätt till fastigheten (se t.ex. ”Samägandet i Grönsiskan” NJA 1980 s. 705, ”Samägandet i Boda” NJA 1981 s. 693 och ”Samägandet i stadsägan I” NJA 1982 s. 589, se Herre, SvJT 2005 s. 681 ff.). De krav som ställs upp för att en familjerättslig dold samäganderätt ska anses föreligga är att egendomen inköpts för gemensamt bruk, att den make eller sambo som inte utåt framträder som ägare har lämnat ett ekonomiskt bidrag till köpet samt att båda parterna avsett att äganderätten ska vara gemensam. I sistnämnda hänseende räcker det generellt med att en tyst överenskommelse kan intolkas i de omständigheter som förelåg vid köpet. I alla de nu nämnda avgörandena var det fråga om bostadsfastighet. Vad som skulle gälla för fritidsfastigheter fick sitt avgörande i ”Samägandet i Oxhalsö” NJA 2008 s. 826. Dessförinnan hade HD i ”Fastigheten Droppemåla” NJA 2004 s. 397 (se Herre, SvJT 2005 s. 563) prövat en närliggande fråga beträffande en fritidsfastighet. Här hade fastigheten, som ursprungligen ägts av den ena maken, sålts till den andra maken. Fastigheten var avsedd för makarnas gemensamma bruk. En borgenär önskade få fastställt att den överlåtande maken haft dold samäganderätt till fastigheten. Talan ogillades eftersom borgenären inte visat att makarnas syfte vid överlåtelsen hade varit att de skulle äga fastigheten gemensamt och således inte att dold samäganderätt hade uppkommit. HD fäste här avseende vid, förutom att det fanns ett uttryckligt avtal mellan makarna, att det var fråga om en fritidsfastighet. I ”Samägandet i Oxhalsö” NJA 2008 s. 826 kom HD:s majoritet (3 justitieråd) fram till att den i rättspraxis etablerade presumtionsregeln avseende förvärv av gemensam bostad inte skall begränsas till åretruntbostad men att det fick antas att den ”förvärvade egendomens art, användningsändamål och värde — liksom det ekonomiska bidragets relativa storlek — kan ha betydelse för graden av bevislättnad”. Ett huvudsakligt skäl för utgången var att en annan ordning kunde leda till betydande gränsdragningsproblem och tveksamma åtskillnader. En minoritet (2 justitieråd) menade i stället att det saknades tillräckliga skäl för att utvidga rättsfiguren familjerättslig dold äganderätt till att omfatta även fritidsfastigheter. 2.5.3 Nedsättning av pengar hos myndighet Frågan om när nedsättning av pengar kan ske av medel är inte sällan svår att besvara. Enligt 1 § andra stycket lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet får gäldenären sätta ner betalningen när ovisshet råder om vem som är rätt borgenär och gäldenären inte skäligen kan anses vara förpliktad att på egen risk bedöma till vem betalning ska erläggas. Beträffande tolkningen av den bestämmelsen har HD i ”Kontel II” NJA 2018 s. 220 yttrat att ovissheten kan bestå i (1) att det råder ovisshet om rätten till ett fordringsanspråk på grund av att två eller flera konkurrerande borgenärer är oense om faktiska förhållanden, (2) rent rättsliga förhållanden eller (3) rörande både faktiska omständigheter och vilken rättslig betydelse dessa omständigheter har. Enligt HD krävs det som regel inte att gäldenären ska ta ställning till vare sig faktiska eller rättsliga frågor rörande vilken av flera borgenärer som vid tidpunkten för betalning är rätt borgenär, dvs. materiellt berättigad, på så sätt att betalning kan göras utan risk för att betalningen inte blir befriande. Rätten till nedsättning är alltså utformad med en generös bedömningsmarginal (jfr NJA 2001 s. 292, se Herre, SvJT 2005 s. 685).
- I det konkreta fallet i ”Kontel II” NJA 2018 s. 220 hade gäldenären genom dom som fått laga kraft förpliktats att betala ett belopp till borgenär 1 som sedermera överlåtit anspråket till borgenär 2 som i sin tur överlåtit fordran till borgenär 3. Borgenär 1 hade sedermera försatts i konkurs och minoriteten i bolaget hade väckt återvinningstalan avseende överlåtelserna. Sedan det i ”Kontel I” NJA 2015 s. 786 konstaterats att borgenär 3 inte behövde ställa säkerhet enligt 13 kap. 4 § 5 UB och sedan kronofogdemyndigheten beslutat att medlen skulle betalas till borgenär 3 hade gäldenären nedsatt medlen eftersom det enligt gäldenären fanns två parter som gjorde gällande att fordringsrätten tillkom dem. HD kom här fram till att gäldenären inte skäligen kunde anses ha varit pliktigt att på egen risk bedöma de faktiska och rättsliga frågor som måste avgöras för att ta ställning till vem som var rätt borgenär, varför förutsättningarna för nedsättning ansågs uppfyllda.
Rättsfall
NJA 2018 s. 220
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2018 s. 220
BibTeX
@misc{nja-2018-s-220,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2018 s. 220}},
year = {2018},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
2 hänvisningar i 1 artiklar · 2 stycken/fotnoter