Svensk rättspraxis i försäkringsrätt 2016–20225 hänvisningar
- I punkt 4 redogör domstolen för NJA 1984 s 501 I–II (De utbrända bilarna), NJA 1986 s 470 (Dikeskörningen vid Bygdeå), NJA 1990 s 93 (Husbranden i Bara), NJA 1994 s 449 I–II (De okända förarna) samt NJA 2017 s 642 (Bilrånet).
- I nu aktuellt avseende tillför detta avgörande inte någon ny kunskap. Att försäkringsvillkor som strider mot tvingande regler i FAL är oskäliga i den mening som avses i 3 § AVLK och på den grunden förbjudas klargjordes redan i MD 2011:21. 1.3 Bevisbörda och beviskrav I NJA 2017 s 642 (Bilrånet) hade den försäkrade yrkat ersättning ur en konsumentförsäkring under påstående om att hon av en okänd person blivit frånhänd sin personbil och viss egendom som fanns i bilen genom rån. Högsta domstolen konstaterade att den försäkrade hade bevisbördan för det påstådda händelseförloppet och att prejudikatfrågan gällde vilket beviskrav som skulle tillämpas vid bedömningen av huruvida den försäkrade fullgjort sin bevisskyldighet. Domstolen tog fasta på att den försäkrade enligt egen uppgift varit närvarande när rånaren tillgripit bilen. Vid detta förhållande ansåg domstolen att det inte kunde anses föreligga sådana bevissvårigheter som motiverar att det särskilt låga beviskrav som uppställdes i NJA 1984 s 501 I och II (De utbrända bilarna) (som innebär ett krav på att det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet) skulle anses tillämpligt. För att beviskravet skulle anses uppfyllt skulle det i stället, och i linje med Högsta domstolens bedömning i NJA 2006 s 721, krävas att den försäkrade kunde göra det klart mera sannolikt att hon frånhänts sin bil olovligen genom rån än att bilen undanskaffats med hennes lov.
- I såväl NJA 2017 s 642 (Bilrånet) som NJA 2021 s 983 (Bilbranden i Sollentuna) var det, i enlighet med vad som redan framgått, fråga om bevisbörda och beviskrav beträffande omständigheter med betydelse för den försäkrades rätt till ersättning. I NJA 2020 s 115 (De försvunna korna) aktualiserades på motsvarande sätt frågor beträffande bevisbörda och beviskrav. Denna gång var det emellertid fråga om omständigheter med betydelse för försäkringsgivarens rätt att säga upp en försäkring i förtid. I 2020 års fall hade en lantbrukare anmält till polisen att ungefär 70 kor hade stulits under en och samma natt. Lantbrukaren kontaktade också sin försäkringsgivare, enligt egen uppgift för att efterhöra om stölden omfattades av gällande lantbruksförsäkring. Försäkringsgivaren registrerade en skadeanmälan i sitt datasystem och sände en pappersblankett för anmälan av skada till lantbrukaren. Blanketten återsändes inte till försäkringsgivaren. Med anledning av lantbrukarens polisanmälan inleddes en förundersökning som resulterade i en misstanke om att försäkringsfall inte inträffat, utan att det i stället var fråga om ett försök till försäkringsbedrägeri från lantbrukarens sida. Sedermera väcktes åtal mot lantbrukaren för försök alternativt förberedelse till grovt bedrägeri. Lantbrukaren förnekade gärningen.