Rättsfall

NJA 2017 s. 569

Citera

NJA 2017 s. 569

BibTeX

@misc{nja-2017-s-569,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2017 s. 569}},
  year         = {2017},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

4 hänvisningar i 3 artiklar · 4 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20202 hänvisningar

Jessica Östberg · SvJT 2022 s. 1056–1139 · 2 ställen

Se vidare NJA 2004 s. 3, NJA 2005 s. 44 (bestämmelsen i 25 kap. 50 § ABL är dock utökad i jämförelse med vad som gällde vid tiden för avgörandet), NJA 2014 s. 107 och NJA 2017 s. 569.fotnot 108 · s. 1112
I NJA 2017 s. 569, som också rörde tillämpning av 25 kap. 50 § ABL, prövade HD frågan om ”en borgenär kan begära att en (efter en underskottskonkurs i aktiebolag) upplöst huvudgäldenär ska träda i likvidation för att borgenären ska kunna vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd, samt i så fall, om underlåtenhet att vidta sådana åtgärder medför att borgenären har förlorat sin rätt att kräva betalning av borgensmannen”. HD besvarade båda frågorna jakande. Som motiv till det jakande svaret på den första frågan anfördes att en borgenär kan ha ett berättigat intresse av att ”hålla liv” i sin fordran mot ett upplöst bolag, till exempel på grund av att det kommer fram nya tillgångar, eller på grund av att de har en principiell skyldighet att bevaka att en borgensmans regressrätt bevaras. Mot bakgrund av att borgenären i det aktuella fallet under en längre tid (ca 1,5 år) hade underlåtit att vidta sådan preskriptionsavbrytande åtgärd (det vill säga ansöka om likvidation) ansågs borgenären ha förlorat rätten att kräva betalt av huvudgäldenären och därmed även av borgensmannen. 1.9.5 Beslut om tvångslikvidation respektive utseende av syssloman enligt 25 kap. 21–23 §§ ABL Av 25 kap. 21 § första stycket ABL följer att en domstol kan, på talan av ägare till minst en tiondel av aktierna, besluta att ett bolag ska träda i likvidation om en aktieägare, genom att missbruka sitt inflytande i bolaget uppsåtligen har medverkat till en överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. En förutsättning är dock att det finns särskilda skäl till det på grund av missbrukets långvarighet eller av någon annan anledning. Om det finns en påtaglig risk för ett fortsatt missbruk som väsentligt skadar kärandens rätt, har domstolen vidare en möjlighet att om så yrkats utse en eller flera sysslomän som förvaltar bolaget i styrelsens och verkställande direktörens ställe till dess att domstolens likvidationsbeslut har vunnit laga kraft (se 25 kap. 23 § ABL). Det har saknats HD-praxis, där bestämmelserna, som infördes i och med 1975 års ABL, tillämpats, men en specifik tvist har nu föranlett såväl ett rättsfall rörande tillämpningen av 25 kap. 21 § ABL som publicerats i RH, RH 2018:39, som ettStockholms tingsrätt. I rättsfallet NJA 2020 s. 264 ”Minoritetsaktieägarens · p. 3 · s. 1096

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

En närliggande fråga till den i NJA 2005 s. 44 kom sedan upp i NJA 2017 s. 569. Frågan i HD var, med den formulering HD valde, ”om en borgenär kan begära att en (efter en underskottskonkurs i aktiebolag) upplöst huvudgäldenär ska träda i likvidation för att borgenären ska kunna vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd samt, i så fall, om underlåtenhet att vidta sådana åtgärder medför att borgenären har förlorat sin rätt att kräva betalning av borgensmannen” (p. 5). HD anförde här att vid tiden för 2005 års avgörande förelåg det lagstöd för att ett genom underskottskonkurs upplöst aktiebolag kunde återfå sin rättskapacitet genom att träda i likvidation endast om det fanns tillgångar som inte hade omfattats av konkursen. Sedan en lagändring i aktiebolagslagen, 25 kap. 50 §, anges numera att finns ”det efter konkursens avslutande tillgångar som inte omfattas av konkursen eller väcks talan mot bolaget eller uppkommer det av annat skäl behov av en likvidationsåtgärd, ska allmän domstol på ansökan av den som berörs besluta om likvidation”. Av bestämmelsen följer enligt HD att en borgenär som ansöker om likvidation av ett upplöst bolag för att kunna vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd bör anses ha ett behov av en likvidationsåtgärd i bestämmelsens mening. Det inbegriper bl.a. att borgenären, som har en principiell skyldighet att beakta att borgensmannens regressrätt inte går förlorad, kan vidta denna preskriptionsbrytande åtgärd för att undvika att borgenären till följd av försummelse orsakar borgensmannen skada genom att inte vidta denna rimliga åtgärd för att tillse att regressrätten inte förloras. Eftersom borgenären på detta relativt enkla sättet kan vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd saknas det därför efter lagändringen i ABL skäl att göra undantag från regeln i 8 § andra stycket preskriptionslagen. HD:s slutsats är därför att preskription av en huvudfordran i ett fall som det föreliggande också medför accessorisk preskription. 5.3.5 Preklusion En fordran kan prekluderas — dvs. rätten att kräva in den kan förloras — av en mängd skilda skäl.Förpliktelsernas förändringar och upphörande · p. 44 · s. 1054

Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt1 hänvisning

Patrik Emblad · 2020, s. 1–2084 · 1 ställe

NJA 1907 s. 42 NJA 1939 s. 159 NJA 1939 s. 346 NJA 1912 s. 156 NJA 1913 s. 462 NJA 1945 s. 177 NJA 1913 s. 494 NJA 1949 s. 757 NJA 1920 s. 231 NJA 1951 s. 6 I-II NJA 1922 s. 122 NJA 1952 s. 256 NJA 1925 s. 488 NJA 1952 s. 407 NJA 1925 s. 535 NJA 1954 s. 455 NJA 1928 s. 80 NJA 1955 s. 449 NJA 1955 s. 473 NJA 1930 s. 306 NJA 1957 s. 733 NJA 1934 s. 193 NJA 1937 s. 330 NJA 1962 s. 129 532 NJA 1962 s. 461 NJA 1989 s. 519 NJA 1966 s. 66 NJA 1966 s. 475 NJA 1990 s. 343 NJA 1990 s. 562 NJA 1970 s. 469 NJA 1991 s. 253 NJA 1971 s. 129 NJA 1991 s. 376 NJA 1971 s. 516 NJA 1991 s. 465 NJA 1973 s. 42 NJA 1991 s. 748 NJA 1973 s. 341 NJA 1992 s. 375 NJA 1974 s. 314 NJA 1992 s. 618 NJA 1974 s. 376 NJA 1993 s. 324 NJA 1975 s. 45 NJA 1993 s. 468 NJA 1976 s. 134 NJA 1993 s. 641 NJA 1975 s. 638 NJA 1994 s. 236 NJA 1976 s. 230 NJA 1995 s. 197 NJA 1976 s. 235 NJA 1995 s. 235 NJA 1978 s. 317 NJA 1995 s. 367 NJA 1979 s. 427 NJA 1995 s. 492 NJA 1995 s. 742 NJA 1980 s. 311 NJA 1996 s. 46 NJA 1980 s. 740 NJA 1996 s. 400 NJA 1980 s. 743 NJA 1996 s. 624 NJA 1981 s. 562 NJA 1997 s. 418 NJA 1981 s. 897 NJA 1998 s. 610 NJA 1981 s. 1117 NJA 1998 s. 620 NJA 1983 s. 229 NJA 1984 s. 113 NJA 2000 s. 48 NJA 1984 s. 205 NJA 2000 s. 639 NJA 1984 s. 595 NJA 2000 s. 667 NJA 1984 s. 673 NJA 2000 s. 685 NJA 1986 s. 16 NJA 2001 s. 10 NJA 1986 s. 205 NJA 2001 s. 872 NJA 1986 s. 513 NJA 2002 s. 244 NJA 1986 s. 623 I NJA 2002 s. 668 NJA 1987 s. 394 NJA 2004 s. 777 NJA 1988 s. 620 NJA 2005 s. 44 533 NJA 2007 s. 237 NJA 2010 s. 617 NJA 2007 s. 1018 NJA 2011 s. 306 NJA 2008 s. 457 NJA 2013 s. 117 NJA 2008 s. 668 NJA 2013 s. 304 NJA 2008 s. 805 NJA 2013 s. 886 NJA 2008 s. 1129 NJA 2013 s. 1174 NJA 2009 s. 79 NJA 2014 s. 760 NJA 2014 s. 877 NJA 2010 s. 227 NJA 2017 s. 569 NJA 2010 s. 390 NJA 2017 s. 622 NJA 2010 s. 467Högsta domstolen · p. 1 · s. 40