Rättsfall
NJA 2017 s. 371
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2017 s. 371
BibTeX
@misc{nja-2017-s-371,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2017 s. 371}},
year = {2017},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
8 hänvisningar i 5 artiklar · 8 stycken/fotnoter
- Jfr NJA 2011 s. 454 där försäkringsmöjligheterna inte ansågs ha någon betydelse för culpabe- dömningen. Se även NJA 2017 s. 371 (Den oförsäkrade båten) om irrelevansen av försäkrings- förhållandena på den skadelidandes sida.
- 452, 458, 461, 466, 493 NJA 2014 s. 877 (Processbolaget) 61, 118 NJA 2014 s. 978 375 NJA 2015 s. 512 (Stilo-fåtöljen) 61 NJA 2015 s. 899 131, 403 NJA 2015 s. 1040 (De enstegstätade fasaderna II) 78, 154, 394 NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) 80, 201, 383 NJA 2016 s. 563 (Potatisetanolen) 210 NJA 2016 s. 900 84, 210 NJA 2017 s. 9 (Multitotal) 89 NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen) 126, 185, 196, 288, 406 NJA 2017 s. 226 (Avräkningsavtalet) 25, 131 NJA 2017 s. 371 (Den oförsäkrade båten) 24 NJA 2017 s. 824 (Kommunens oriktiga upplysning) 81, 387 NJA 2017 s. 1053 (Det utlånade kontot) 103, 105, 106 NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) 58 NJA 2018 s. 301 (NSAB-försäkringen) 45, 62, 65, 431, 449 NJA 2018 s. 475 (Dricksvattnet) 179, 180, 223, 285 NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) 451 NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) 45, 188 NJA 2019 s. 94 (Gamla vägen) 80, 131, 201, 356, 382, 383, 387 NJA 2019 s. 845 (Porschen och pantavtalet) 286 NJA 2019 s. 866 (Branddammen på Malmö flygplats) 127, 130, 160, 163, 184, 185,
- ”Den oförsäkrade båten” NJA 2017 s. 371 rörde bl.a. frågan om ett utomobligatoriskt skadestånd skulle begränsas till följd av att egendomen var särskilt värdefull. HD konstaterade här att två tidigare avgöranden, NJA 1957 s. 499 och NJA 1991 s. 567, som båda gällt bl.a. om full ersättning skulle utgå när värdefulla jakthundar hade använts under jakt och till följd av vårdslöshet dödats på jakten. Uttalanden i dessa avgöranden antydde närmast att HD sett frågan som en fråga om jämkning på grund av medvållande. I 2017 års avgörande uttalade HD dock att frågan också kan bedömas utifrån kravet på adekvat kausalitet. När värdet på den skadade egendomen är så osedvanligt eller osannolikt högt att skadevållaren inte borde ha tagit det i beräkning kan alltså hela eller delar av ansvaret för skadan skäras bort. Också skadebeloppet ska alltså i någon mening vara förutsebart för att den skadevållande parten ska ansvara härför. I det enskilda fallet konstaterade HD dock att det hade varit uppenbart för skadevållaren att egendomen, en båt, var värdefull. Den till beloppet stora skadan hade därför varit något som denne därför haft att räkna med. 4.5.2.2 Medvållande I 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen anges att skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Regleringen är tillämplig såväl inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten som i kontraktsförhållanden. Utgångspunkten är här att om den skadeorsakande parten agerat vårdslöst (jfr 2 kap. 1 § skadeståndslagen) och den skadelidande parten genom vårdslöshet medverkat till skadan så kan ansvaret jämkas. Här ska i synnerhet hänsyn tas till sådana faktorer som skuldgraden och vilken effekt just medvållandet har orsakat. Även sådant som farligheten av skadevållarens och skadelidandes verksamhet och parternas ekonomiska förhållanden kan ha betydelse.
- Vad som ska anses vara ett medvållande berördes i ”Den oförsäkrade båten” NJA 2017 s. 371, där skador på en båt uppkommit till följd av ett oaktsamt agerande av en person. Här var en fråga om det förhållandet att båten hade varit oförsäkrad skulle anses ha betydelse för skadeståndets storlek. I förarbetena till skadeståndslagen hade förutsatts att om den skadelidande har ett försäkringsskydd så ska detta beaktas vid skälighetsbedömningen (se prop. 1975:12 s. 173 f. och 177). I NJA 1957 s. 499 och NJA 1991 s. 567 hade HD funnit att jämkning inte skulle ske när en jakthund hade använts under jakten trots att den inte var försäkrad och till följd av vårdslöshet dödats på jakten. Tidigare rättspraxis gav därför enligt HD inget egentligt stöd för att jämkning bör ske när det funnits en försäkringsmöjlighet. Numera följer av försäkringsavtalslagen (7 kap. 9 §) att försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan. Om den skadelidande därför har försäkring riskerar skadevållaren, om man skulle ta hänsyn till att det finns en försäkring, att få betala full ersättning trots försäkringen, nämligen vid fullvärdeförsäkring hela den försäkringsersättning som utgått i form av bolagets regressanspråk och i andra fall dels ersättningen till den skadelidande för den del som inte är försäkrad, dels vad som utgetts på försäkringen när försäkringsbolaget gör gällande sitt regressanspråk. Någon begränsning av ansvaret för den skadevållande parten skulle alltså inte uppkomma. Som HD konstaterade är det mot den bakgrunden av rättssystematiska skäl ”svårt att se hur frånvaron av försäkring på den skadelidandes sida skulle kunna utgöra grund för jämkning av en sakskada på grund av medvållande”.
- I något sammanhang har jag förut kritiserat nuvarande praxis att till referent i HD nästan alltid utses en specialist på det aktuella rättsområdet, något som skulle medföra en risk för att vissa ledamöter — kanske med särskilda värderingar på sitt specialområde — skulle få omotiverat stort inflytande på domstolens praxis. Jag får emellertid numera medge att med HD:s nuvarande arbetsorganisation och skrivsätt denna praxis ändå verkar lämplig (och för övrigt ofta leder till mycket lyckade resultat). Min kritik var alltså knappast berättigad. I MÖD:s dom 2018-12-19 (M 10406-17) har däremot skadeståndstalan på grund av påstådda vibrationsskador ogillats, då ett orsakssamband inte var övervägande sannolikt. 3Ännu ett exempel på utomobligatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada utgör HD:s dom 2019-03-08 i mål nr T 1559-18 (felaktigt meddelande av bostadsrättsförening). 4 Med tiden torde dock HD få ta ställning till en ytterligt intressant tvist mellan Talma Sameby och staten, där Stockholms tingsrätt (i dom 2018-06-26, mål T 5592-16 dömde ut 1 200 000 kr i ideellt skadestånd på grund av tre överträdelser av regeringsformen och Europakonventionen — ingrepp i strid med rätten till egendomsskydd, lagstiftning i strid med 11 kap. 8 § RF samt diskriminering. 5 Se allmänt härom Håkan Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten s. 200 ff. 6 Den frågan diskuteras närmare av Bengtsson i Festskrift till Stefan Lindskog (2018) s. 49 ff. 7 Ett särskilt yttrande av referenten belyser närmare vissa frågor om speditörens ansvar enligt NSAB. 8 Om en preciserad förpliktelse var knappast fråga i de av HD omnämnda avgörandena NJA 1943 s. 356 och NJA 1965 s. 124, där en slarvig transportör råkat skada tredje mans egendom respektive mottagarens person, varför de egentligen skulle falla utanför den huvudregel HD formulerat. (NJA 1943 s. 356 torde för övrigt ha uppfattats som en viss utvidgning av ansvaret; jfr det tidigare rättsfallet NJA 1942 s. 684, också omnämnt av HD.) 9 Några refererade avgöranden om skadestånd vid myndighetsutövning (3:2 SkL) har inte förekommit under perioden. Det kan emellertid nämnas att HD i en dom 2017-11-29 (T 2493-17) ogillat en skadeståndstalan enligt 3 kap. 2 § SkL såsom uppenbart ogrundad med motiveringen: ”För skadestånd räcker det inte att en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Se bl.a. NJA 2003 s. 527 och NJA 2010 s. 363.)” Det är en formulering av regeln som stämmer mindre väl med den numera vedertagna (se närmare den omdebatterade domen NJA 2013 s. 842). Tydligen har domskälen, som formulerades av föredraganden, alltjämt ansetts godtagbara. Avgörandet, som inte intagits ens i notisavdelningen, bör dock inte tillmätas nämnvärd betydelse. 10 Se s. 660 f. i referatet, där HD bl.a. betonar att de allmänna entreprenadvillkoren byggde på behovet av en rimlig balans mellan parterna; så långt möjligt skulle eftersträvas att risker förknippade med entreprenadverksamheten skulle fördelas mellan parterna på ett effektivt och förutsebart sätt. I det aktuella fallet ansågs entreprenören ha ett obegränsat ansvar för beställarens avhjälpandekostnader, i den mån de varit försvarliga. 1 1 Jfr det särskilda yttrandet av tre ledamöter i NJA 1993 s. 41 II, som aldrig fick något gensvar i senare lagstiftning. 12 Hänsyn togs alltså också till skadevållarens intresse, av ett rimligt skadestånd, fast det inte gällde tillämpning av någon jämkningsregel. 1 3 Jfr Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar (6 uppl.) s. 487. 1 4 Se om denna (troligen närmast teoretiska) fråga JR Stefan Lindskogs särskilda yttrande i målet. 1 5 Vidare anfördes — vilket är mera självklart — att skyldigheten att ersätta båtens höga värde inte var så osedvanlig eller osannolik att skadevållaren inte borde räknat med det; adekvat kausalitet förelåg alltså. 16 Motsvarande 38 § i den tidigare varumärkeslagen av 1960. 17 Se 6 kap. 1 § 3 st. — Som antyds i texten ovan finns på detta vis en risk att begränsningsregeln kan medföra föga rimliga resultat, om skadeståndet skulle grundas på ett uppsåtligt brott men ändå reduceras på grund av den skadelidandes passivitet. Man kunde tycka att förhållandet borde påverka åtminstone vilka åtgärder som är ”skäliga” från den skadelidandes sida, men enligt HD kan man typiskt sett inte resonera på det viset (p. 32–34). Jfr Bengtsson i JT 2017–18 s. 272, där det föreslås att i tveksamma gränsfall i stället skulle tillämpas 6 kap. 1 § med dess skälighetsbedömning. Men vad ska man göra när passiviteten klart faller inom begränsningsregelns område? — Rättsfallet har även kommenterats av Emma Ruge, som haft ungefär liknande bekymmer som här har antytts; se JT 2017–18 s. 885 ff. 18 Adekvanskravet, som ju kan formuleras på olika vis, beskrivs här (p. 26) som att skadan har framstått som en ”beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet, alltså i någon mening förutsebar.” (Liknande formulering har för övrigt använts i NJA 2017 s. 371, se nedan.) I ett senare sammanhang ansågs utebliven försäljning av varan i andra nordiska länder, där inte förbudet gällde, vara en oförutsebar konsekvens där adekvanskravet inte var uppfyllt (p. 80–81), vilket verkar som en något överraskande bedömning mot bakgrunden av HD:s vanliga generösa tillämpning av adekvanskravet. Att märka är dock att också normskyddsläran synes ha påverkat bedömningen; normskyddet skulle i första hand omfatta förbudets konsekvenser i Sverige. Samspelet mellan dessa två begränsningsprinciper är över huvud taget komplicerat. 1 9 Frågan kan uppkomma exempelvis vid överfallsskydd. Se närmare Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (4 uppl.) s. 386 f. 20Det har i varje fall sitt intresse att HD tydligen är beredd att frångå annars tillämpade principer om preskriptionstidens beräkning när tillräckligt starka skälighetssynpunkter talar för detta. Dessa principer kan ju även i vissa andra fall leda till stötande resultat — bl.a. när en skadeståndsfordran enligt gällande uppfattning anses uppkommen när skadan orsakas, vilket kan medföra att preskription har inträtt redan innan någon skada kan konstateras. Jfr här även 31a § trafikskadelagen (avsteg vid "synnerliga skäl"), som dock inte är tillämplig i det angivna fallet.
- I NJA 2018 s. 1083 har HD tagit ställning till hur ersättning för kränkning ska bestämmas när en skadevållare har utsatt samma skadelidande för flera brottsliga handlingar som haft samband med varandra — i detta fall två sexuella utnyttjanden vid samma tillfälle. Enligt HD är det då den samlade kränkning som den skadelidande typiskt sett drabbas av genom angreppen som är avgörande; man ska alltså inte bestämma ersättningen för varje angrepp för sig och lägga ihop beloppen. I det aktuella fallet bestämde HD kränkningsersättningen vid en sammanlagd bedömning till 30 000 kr för de båda handlingarna. 2.5 Annan ideell skada Se NJA 2016 s. 900 (ersättning för förlorad fritid), refererat ovan i 1.9. 2.6 Jämkning m.m. En fråga om jämkning på grund av skadelidandes medvållande (6 kap. 1 § SkL) bedömdes i NJA 2017 s. 371. En person vållade av oaktsamhet sakskada på en väns motorbåt, som han tillfälligt körde, och krävdes på skadestånd. Han invände att båtägaren var medvållande genom att dels underlåta att försäkra båten, dels låna ut den utan att upplysa att den inte var försäkrad. HD fann emellertid att det förhållandet att den skadade båten var oförsäkrad saknade betydelse för skadeståndets storlek. Vad den skadelidande invänt mot båtägarens beteende innebar inte medvållande till skadan; inte heller kunde ett krav på att den skadelidande skulle begränsa skadan innebära att han i förebyggande syfte skulle försäkra båten. — Bedömningen stämmer med tidigare rättspraxis; se NJA 1957 s. 499 och även NJA 1991 s. 567.
Notiser1 hänvisning