Rättsfall

NJA 2017 s. 343

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2017 s. 343

BibTeX

@misc{nja-2017-s-343,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2017 s. 343}},
  year         = {2017},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 3 artiklar · 3 stycken/fotnoter

Ersättning till brottsoffer1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2022 s. 129–144 · 1 ställe

Detta var ett av HD:s argument för att underkänna möjligheten att förvärva en fordran på kränkningsersättning innan den fastställts i NJA 2017 s. 343, särskilt p. 13. (Transparens: Jag var och är själv ordförande i den organisation, Institutet för Juridik och Internet, som drev detta mål för att få saken prövad.)fotnot 30 · s. 141

Statens utomobligatoriska skadeståndsansvar — några utvecklingslinjer1 hänvisning

Karin Wistrand · SvJT 2019 s. 103–130 · 1 ställe

En närliggande fråga, som har tangerats i NJA 2017 s. 343, är om ett skadeståndsanspråk kan överlåtas och talan föras av annan än den som påstår sig ha utsatts för konventionsöverträdelsen. I det nyss nämnda avgörandet fann Högsta domstolen att en fordran på kränkningsersättning pga. brott inte kan överlåtas innan den fastställts. Avgörandet motiverades främst med kränkningsersättningens starkt personliga karaktär. Anspråk på ersättning för ideell skada pga. en konventionsöverträdelse är av liknande karaktär. Det kan dock konstateras att sådant skadestånd inte upptas i 5 kap. 7 § första stycket utsökningsbalken och därmed inte torde omfattas av utmätningsförbud. En anledning till att icke fastställda anspråk på konventionsskadestånd inte borde kunna överlåtas är att en sådan ordning skulle riskera att öppna upp för en taleform som ligger mycket nära den abstrakta normprövningen. 4.4 Skyldigheten att begära förhandsavgörande När det gäller unionsrättsligt skadestånd finns det skäl att understryka att skyldigheten för domstol som dömer i sista instans att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF utgör en unionsrättslig förpliktelse för medlemsstaten men den skapar inte rättigheter för enskilda i den mening som avses i EU-domstolens praxis om medlemsstaternas skadeståndsansvar. Att en nationell domstol har underlåtit att fråga EU-domstolen när en sådan skyldighet har förelegat utgör förvisso ett fördragsbrott men innefattar i sig inte en överträdelse som kan grunda skadeståndsskyldighet. För skadeståndsskyldighet krävs att den nationella domstolen också dömer ”fel” och alltså åsidosätter den materiella unionsrättsliga regel (som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda) som tolkningsbeskedet skulle ha avsett. I den situationen beaktas såväl underlåtenheten att inhämta förhandsavgörande som de skäl som anförs härför inom ramen för bedömningen av om den bakomliggande överträdelsen av den materiella bestämmelsen utgör en klar överträdelse eller inte.Processuella villkor · p. 12 · s. 123

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2016–20181 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2019 s. 637–652 · 1 ställe

3.1 Överlåtelse av skadeståndsfordran I NJA 2017 s. 343 fann HD fordran på kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL med hänsyn till ersättningens starkt personliga karaktär inte kunna överlåtas innan den fastställts. Bedömningen stämmer med vad som gäller andra ersättningskrav av liknande natur, bl.a. 31 § 1 st. brottsskadelagen. Sannolikt får man på samma sätt bedöma krav enligt 3 kap. 4 § 1 st. 2 p. SkL på ideellt skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen; också denna ersättning är starkt personlig, och man bör liksom i de andra nämnda fallen förhindra möjlighet till förvärv till underpris i spekulationssyfte. Däremot torde knappast överlåtelseförbudet gälla om ett försäkringsbolag genast reglerar ersättningskrav av denna typ för att sedan regressa mot skadevållaren; hänsyn till den skadelidande talar för att tillåta ett sådant förfarande. 3.2 Preskription I NJA 2016 s. 900, refererat ovan i 1.9, tog HD också ställning till frågan om den speciella regeln i Montrealkonventionen om tvåårspreskription för passagerares ersättningskrav skulle beaktas av domstolarna på eget initiativ. Så ansågs inte vara fallet. Ett särskilt yttrande av referenten behandlar preskriptionsregelns närmare innebörd.Övriga frågor · p. 1 · s. 651