Svenskt rättsskipningsintresse5 hänvisningar
- Se senast NJA 2017 s. 168 p. 9 med vidare hänvisningar till NJA 2015 s. 798 och NJA 2016 s. 779.
- Se t.ex. Maarit Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997, s. 33 f. 1 0 Convention on the recognition and enforcement of foreign judgments in civil or commercial matters 11 Artikel 5 p. 1 (g). Frågan om i vilket land avtalsförpliktelsen har utförts ska bedömas enligt den lag som parterna själva har valt eller den lag som annars är tillämplig på avtalet. 1 2 Det ska understrykas att detta inte är en ny rättssats. Se t.ex. Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell processrätt, 1989, s. 54 och Sigurd Dennemark, SvJT 1950 s. 38 som båda skriver om behovet av ”svenskt rättsskipningsintresse” för att det ska föreligga svensk domsrätt. I äldre HD-praxis har det ibland emellertid förefallit som om svensk domstols internationella behörighet ska följa en ”parallellistisk” analog tillämpning av forumreglerna i 10 kap. RB. Se t.ex. NJA 1989 s. 36. Även underinstanserna i NJA 2016 s. 779 grundade sina behörighetsbedömningar på en tämligen fyrkantig analogisk tillämpning av forumreglerna i 10 kap. RB. I Arbetsdomstolens praxis synes svenskt rättsskipningsintresse ha haft ett något starkare fäste, se vidare Erik Sinander, Internationell kollektivavtalsreglering: En studie i internationell privaträtt av den svenska modellen för reglering anställningsvillkor, s. 72 f. med vidare redogörelser för svenskt rättsskipningsintresse i domarna AD 1976 nr 101, AD 1981 nr 24, AD 1983 nr 121, AD 1995 nr 120 och AD 1997 nr 27. 1 3 I NJA 2001 s. 800 fastslog HD att svensk domstol var behörig sedan en behörig företrädare för ett utländskt bolag lämnade ett skriftligt anbud till ett svenskt bolag vid ett besök i Stockholm. 14 Se NJA 1950 s. 469, NJA 1962 s. 354, NJA 1966 s. 450, NJA 1970 s. 487, NJA 1981 s. 386, NJA 1987 s. 790, NJA 1988 s. 440, NJA 1998 s. 361, NJA 1999 s. 16, NJA 2004 s. 891, NJA 2006 s. 354 och NJA 2010 s. 734. 15 Se angående detta samband avsnitt 2 ovan. 1 6 Undantag föreligger visserligen om någon behörighetsregel av lex specialiskaraktär är tillämplig. I Bryssel I-förordningen är detta artikel 24 (exklusiva behörighetsregler), artiklarna 10-23 (för försäkrings-, konsument- och anställningsavtal). 1 7 Se t.ex. Europadomstolens dom av den 21 februari 1975 i målet Golder mot Förenade kungariket (ansökan nr 4451/70) där det uttalas att artikel 6 i EKMR måste läsas i ljuset av bl.a. den ”folkrättsliga grundsats som förbjuder ’deni de justice’”. 18 Se också t.ex. NJA 2014 s. 669. 19 Europadomstolens dom av den 21 juni 2016 i målet Naït-Liman mot Schweiz (ansökan nr 51357/07). 2 0 Se t.ex. Ulf Göransson, A Swedish Centre of Gravity Test? — Law, Fact and Fiction, i Göran Melander (red.), Modern Issues in European Law: Nordic Perspectives: Essays in Honour of Lennart Pålsson, Norstedts Juridik, 1997, s. 47 ff. Ibland kallas samma metod också för Irma Mignon-formeln efter det norska rättsfallet Rt. 1923 II s. 58 i vilket den individualiserande metoden användes särskilt tydligt för att bestämma tilllämplig lag för efterspelet till en kollision mellan fartygen Irma och Mignon, se vidare t.ex. Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 2014, s. 26. 21 RH 2005:1.
- HD har flera gånger konstaterat att svensk domstol är behörig om det föreligger ett ”svenskt rättsskipningsintresse”, och att parallellismens betydelse i Sverige är begränsad. Särskilt tydligt framgår den rättssatsen av NJA 2016 s. 779. I målet var frågan om svensk domstol var behörig att ta upp en svensk banks talan mot en i Monaco bosatt gäldenär. Tvisteföremålet var 20 miljoner kronor till följd av ett kreditavtal. Både tingsrätten och hovrätten menade att förmögenhetsforumregeln i 10 kap. 3 § RB analogt kunde grunda svensk domstols behörighet. Förmögenhetsforumregeln i 10 kap. 3 § RB stadgar att ”[d]en som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalningsskyldighet sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör tvisten lös egendom, må han sökas där egendomen finnes”. HD har i sin praxis slagit fast dels att det är käranden som har bevisbördan för att svaranden har behörighetsgrundande egendom, dels att den behörighetsgrundande egendomen måste ha ett värde som inte bara är symboliskt. I det aktuella fallet var det inte visat att svaranden hade mer än 888 kr på ett konto hos en svensk bank. Båda underrättsinstanserna menade att 888 kr kunde vara en tillräcklig summa för att låta tillämpa 10 kap. 3 § RB och att svensk domstol därför kunde grunda behörighet på den omständigheten. Högsta domstolen menade dock att 888 kr enbart var en symbolisk summa i förhållande till tvisteföremålet på 20 miljoner kr. Enligt HD spelade detta dock inte någon större roll vid avgörandet om svensk domstol var behörig, eftersom tvisten hade en stark anknytning till Sverige. Som anknytningsfaktorer nämns i HD:s domskäl särskilt att svaranden hade gått i borgen för ett svenskt aktiebolag, att det var en svensk bank och att kreditavtalet även i övrigt hade stark anknytning till Sverige.