Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Frågan om täckning av uppsåt eller oaktsamhet vid underlåtenhet behandlas i NJA 2016 s. 702 som behandlas i nästa avsnitt. Se även NJA 2012 s. 886 som behandlas i avsnitt 4.1.7. 3.5.3 Oaktsamhet En tilltalad som innehaft en tillståndspliktig laserpekare på allmän plats utan tillstånd frikändes i NJA 2011 s. 725 eftersom det saknades samband mellan hans oaktsamhet och bristande insikt om att laserpekaren krävde tillstånd. Högsta domstolen framhöll att det som gjorde att hans handlande måste bedömas som oaktsamt var att han inte försökte skaffa sig insikter om laserpekarens effekt genom att läsa märkningen med varningstext. Denna oaktsamhet ansågs emellertid sakna relevans för den bristande insikten eftersom varningstexten felaktigt angav att det inte krävdes tillstånd för att inneha laserpekaren. Därmed saknades samband mellan personens underlåtenhet att läsa texten och hans bristande insikt.
- I rättsfallet NJA 2016 s. 702 togs ställning till frågan om det vid en kriminalisering av underlåtenhet att göra något visst (i fallet: att anmäla en sammanstötning med ett vildsvin) bör krävas att gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet täcker det förhållandet att det förelåg en skyldighet att handla. Frågan besvarades jakande. I skälen hänvisades bl.a. till litteraturen och till att det, om man inte uppställer ett sådant krav, blir svårt att skilja uppsåtliga gärningar från oaktsamma. Utgången framstår som rimlig. Det kan emellertid ifrågasättas hur starkt det sistnämnda skälet är: skillnaden mellan uppsåt och oaktsamhet kan ju mycket väl avse de faktiska omständigheter som s.a.s. grundar en skyldighet att agera (jfr t.ex. att en person vet att den har kört på vilt, medan en annan bara har hört en konstig duns). Vid bedömningen i det enskilda fallet ansågs den tilltalade (som varit medveten om att det kunde finnas en anmälningsskyldighet och inte tagit reda på skyldighetens omfattning) ha varit grovt oaktsam. Fråga ansågs emellertid vara om ett ringa fall och den tilltalade frikändes därför från ansvar. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att tidsutdräkten inte varit sådan att den tilltalade varit grovt oaktsam. Rättsfallet har kommenterats av Dennis Martinsson i JT 2017–18 s. 146 ff.