Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20203 hänvisningar
- NJA 2016 s. 609, NJA 2017 s. 1101 och NJA 2019 s. 978.
- kostnadsansvar” behandlades frågan om ansvaret för rättegångskostnader i de fall en minoritetsaktieägare har väckt talan i allmän domstol i enlighet med 22 kap. 24 § ABL. I 22 kap. 25 § ABL stadgas att majoritetsaktieägare svarar både för sina egna och motparts eller god mans rättegångskostnader i de fall då denne har väckt talan, om inte annat följer av 18 kap. 6 eller 8 §§ RB. Av bestämmelsen framgår dock inte vad som gäller då en annan part än majoritetsaktieägaren har väckt talan vid tingsrätten. I domskälen behandlade HD inledningsvis syftet bakom reglerna om tvångsinlösen i 22 kap. ABL. Det noterades att syftet bakom regleringen har ansetts vara bland annat att underlätta fusioner mellan moder- och dotterbolag, men också att underlätta samhällsekonomiskt viktiga omstruktureringar i näringslivet, vilket ligger i det allmännas intresse. Vidare konstaterades att bestämmelserna också ansetts utgöra en del av minoritetsskyddet. Härutöver förklarade HD att 7 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719, ”ExprL”) i praxis har kommit att förstås så, att en sakägare aldrig ska behöva betala den exproprierandes rättegångskostnader, och att denne endast svarar för sin egna rättegångskostnader när denne själv har väckt talan och förlorat. Även om reglerna om tvångsinlösen har ansetts innehålla expropriationsliknande inslag och utformats av lagstiftaren med reglerna i ExprL i åtanke, framhöll HD att någon fullständig överensstämmelse med ExprL inte har eftersträvats. Att tolka innebörden av 22 kap. 25 § ABL på motsvarande sätt som 7 kap. 3 § ExprL var därför inte möjligt enligt HD. Domstolen pekade istället på motiven till aktiebolagslagen som anger att majoritetsaktieägarens ansvar för rättegångskostnader i 25 § utgör en särreglering som är tänkt att avse bara de fall där majoritetsaktieägaren själv för saken till allmän domstol. I alla andra fall ska reglerna i 18 kap. RB om rättegångskostnader tillämpas, vilket innebär att en minoritetsaktieägare som tappande part kan förpliktas att ersätta majoritetsaktieägares rättegångskostnader. 1.9 Likvidation och konkurs 1.9.1 Om upplöst bolags behörighet att vara part i rättegång och om beslut att fortsätta likvidation Enligt 25 kap. 44 § första stycket ABL ska en likvidation fortsätta bland annat om det framkommer en tillgång efter upplösningen eller om det av annat skäl uppkommer behov av en likvidationsåtgärd. I NJA 2011 s. 774 hade HD att ta ställning till huruvida ett bolag efter dess upplösning hade partsbehörighet och därmed rätt att föra talan om prövning av en obetald fordran. Talan hade väckts av tidigare företrädare för bolaget. HD konstaterade att ett upplöst bolag är behörigt att vara part i en rättegång om det fattas beslut om att fortsätta likvidationen enligt 25 kap. 44 § första stycket ABL samt att ett sådant beslut måste fattas av likvidatorn. Vidare noterades att en tidigare företrädare som är missnöjd med likvidatorns beslut kan begära att likvidatorn entledigas enligt 25 kap. 29 § ABL. Då beslut om fortsatt likvidation inte hade fattats av likvidatorn i det aktuella målet (utan av en tidigare företrädare) ansåg HD att det upplösta bolaget saknade behörighet att vara part i rättegången, till följd varav överklagandet avslogs. 1.9.2 Entledigande av likvidator på grund av rubbat förtroende för dess opartiskhet I RH 2012:28 hade en advokat utsetts till likvidator i ett aktiebolag. Advokaten hade tidigare biträtt bolaget och majoriteten av bolagets aktieägare som ombud i en tvist mot en annan aktieägare. Till följd härav uppkom fråga om advokatens lämplighet som likvidator. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning av innebörd att advokaten skulle entledigas från uppdraget som likvidator enligt 25 kap. 29 § ABL. Enligt domstolen var advokatens förhållande till aktieägarna sådant att det rubbade förtroendet för likvidatorns opartiskhet. Huruvida advokaten rent faktiskt var partisk eller opartisk var inte av intresse i frågan. En parallell drogs till vad som gäller för konkursförvaltare genom hänvisning till RH 1998:83. 1.9.3 Fråga om likvidators oaktsamhet vid bristande avsättning av medel till tvistig skuld Enligt 25 kap. 34 § ABL ska en likvidator ansöka om kallelse på ett bolags okända borgenärer så fort som möjligt efter det att uppdraget har tillträtts. Till ansökan ska bifogas en förteckning över bolagets kända borgenärer. En borgenär förlorar rätten att kräva betalt för sin fordran om borgenären inte har upptagits i förteckningen över kända borgenärer och inte heller har anmält sin fordran inom föreskriven tid, så kallad preklusion. Om borgenären emellertid kan visa att gäldenären kände till fordran innan anmälningstiden löpte ut kvarstår rätten att kräva ut sin fordran (se 4 § andra stycket och 6 § lag [1981:131] om kallelse på okända borgenärer). För likvidatorn är nästa steg att avveckla verksamheten och betala bolagets alla kända skulder enligt 25 kap. 35 § ABL. För det fall det råder tvist om en skuld ska likvidatorn enligt 25 kap. 38 § ABL avsätta tillräckliga medel för att kunna betala skulden och sedan skifta resterande tillgångar. I NJA 2016 s. 609 ”Benchmark I” uppkom fråga om en likvidators beslut att skifta ett bolags tillgångar utan att sätta av medel till betalning av en tvistig skuld innebar en överträdelse av 25 kap. 38 § ABL och om beslutet var oaktsamt. Talan i underrätterna rörde fråga om likvidators skadeståndsansvar gentemot enskild borgenär på grund av att likvidatorn hade skiftat medel utan att avsätta medel till en tvistig fordran. I bägge instanserna ogillades talan på den grunden att likvidatorn inte ansågs ha agerat oaktsamt. HD meddelade partiellt prövningstillstånd i den angivna frågan rörande oaktsamhet och förklarade frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande.
- Justitieråden Lars Edlund och Malin Bonthron var skiljaktiga i fråga om motiveringen i vissa delar. I korthet kan noteras att de tydligt framhåller att en styrelseledamot med tanke på funktionsfördelningen aldrig kan ingå i skyddskretsen för det externa ansvaret enligt 29 kap. ABL och att om ett eventuellt råd har lämnats av revisorn till styrelsen ska det anses ha lämnats till bolaget (företrätt av styrelsen). Det skulle enligt de skiljaktiga strida mot aktiebolagslagens syfte och systematik om en styrelseledamot som brustit i sina förpliktelser skulle kunna få skadestånd från revisorn för det skadeståndsansvar som styrelseledamoten genom det bristfälliga agerandet har ådragit sig. Justitierådet Stefan Lindskog yttrade sig i ett särskilt tillägg, varvid bland annat framhölls att inte heller en revisor kan begära ersättning av oaktsamma styrelseledamöter för en ersättning som utgivits till tredje man enligt 29 kap. 2 § ABL. 1.11.2 Om direkt och indirekt skada, skadeberäkning och jämkning I NJA 2016 s. 609 (se avsnitt 1.9.3 ovan) förklarade HD att en likvidators underlåtenhet att avsätta pengar till betalning av en tvistig skuld innebar en överträdelse av 25 kap. 38 § ABL samt att dennes handlande var oaktsamt bland annat med hänsyn till regelns lättbegriplighet. HD undanröjde hovrättens dom och återförvisade målet till hovrätten för fortsatt handläggning. I NJA 2019 s. 978 ”Benchmark II” prövades därefter frågan om likvidatorns skadeståndsansvar mot borgenären. Hovrätten ogillade talan på grund av bristande orsakssamband, då hovrätten ansåg att målet rörde fråga om indirekt skada för borgenär och käranden inte hade visat att gäldenären inte kunde betala fordringen. En domare var skiljaktig. HD beviljade partiellt prövningstillstånd. De frågor HD hade att pröva var om likvidatorn var skadeståndsskyldig gentemot borgenären i egenskap av tredje man och — om skadeståndsskyldighet befanns föreligga — med vilket belopp skadestånd skulle utgå.