Rättsfall

NJA 2016 s. 288

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2016 s. 288

BibTeX

@misc{nja-2016-s-288,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2016 s. 288}},
  year         = {2016},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

9 hänvisningar i 7 artiklar · 9 stycken/fotnoter

Gäller naturrätten även i Sverige?1 hänvisning

Daniel Bergström · SvJT 2024 s. 450–466 · 1 ställe

För ett försök att systematisera skillnaden mellan ”originalism” och ”textualism”, se Frank Easterbrook, ”Textualism and the Dead Hand”, George Washington Law Review 66 (1998) s. 1119. 1 0 Detta är ett försök till en sammanfattning av Ekelöfs teleologiska metod, se PerOlof Ekelöf m.fl., Rättegång I, 9 uppl. (Norstedts, 2016) s. 99 ff. och t.ex. Ekelöf, ”Ett stycke vetenskapshistoria” i Samfunn, Rett, Rettferdighet, Festskrift til Torstein Eckhoffs 70årsdag (Tano, 1986) s. 261, samt även Hannu Tapani Klami, ”Något om Ekelöfs teleologiska metod”, SvJT 1990 s. 226. 11 Se SOU 1963:17 s. 513 och SOU 1972:15 s. 319. 12 Se t.ex. prop. 1983/84:192 s. 30 och Bertil Bengtsson, ”Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten”, SvJT 2010 s. 726, samt även Lagrådets yttranden av den 19 mars 1984 (majoriteten) och den 12 maj 1995. 1 3 Brown v. Board of Education of Topeka, 347 U.S. 483 (1954). Jag kommer i det följande hänvisa till amerikansk rättspraxis enligt det referenssystem som är vedertaget i USA. 14 Griswold v. Connecticut, 381 U.S. 479 (1965). 15 Loving v. Virginia, 388 U.S. 1 (1967). 16 Roe v. Wade, 410 U.S. 113 (1973). 17 Se t.ex. Gunnar Strömmer, Den nya rättighetsrevolutionen: De senaste 15 årens frihetliga rättighetsaktivism i USA (Timbro, 2002). 1 8 För en diskussion kring detta senare tema, se David Strauss, ”Common Law Constitutional Interpretation”, University of Chicago Law Review 63 (1996) s. 877. 19 För en diskussion av dessa aspekter, se Jamal Greene, ”Originalism’s Race Problem”, Denver Law Review 88 (2011) s. 517 och Jack Balkin, ”Abortion and Original Meaning”, Constitutional Commentary 24 (2007) s. 291. 20 Särskilt om originalismen som juridisk avnämare av den amerikanska politiska konservatismen, se Robert Post och Reva Siegel, ”Originalism as a Political Practice: The Right’s Living Constitution”, Fordham Law Review 75 (2006) s. 545. 21 För ett exempel på ”liberal originalism”, se t.ex. Akhil Reed Amar, The Bill of Rights: Creation and Reconstruction (Yale University Press, 1998). 2 2 Thomas av Aquino, Summa theologiæ, I–II, 90, 1. 2 3 Se Katolska kyrkans katekes, p. 1951. Jfr även påve Leo XIII:s encyklika Libertas præstantissimum (20 juni 1888). 24 I verket Della Ragion di Stato, först tryckt i Venedig 1589. För den senaste engelska utgåvan, se Giovanni Botero (red: Robert Bireley), The Reason of State (Cambridge University Press, 2017). 25 Det är sannerligen inte den minst viktiga frågan i sammanhanget vad ”det allmänna goda” ska anses innefatta, och på denna punkt blir Vermeule aldrig särskilt konkret. Det närmaste han kommer en uttömmande lista lyder: ”respect for the hierarchies needed for society to function; solidarity within and among families, social groups, and workers’ unions, trade associations, and professions; appropriate subsidiarity, or respect for the legitimate roles of public bodies and associations at all levels of government and society; and (…) a recognition that all legislation is necessarily founded on some substantive conception of morality, and that the promotion of morality is a core and legitimate function of authority”, se Vermeule a.a. s. 37. 2 6 Ius commune tillämpades i stor utsträckning även i Sverige, se t.ex. Stig Jägerskiöld, ”Hovrätten under den karolinska tiden och till 1734 års lag (1654–1734)”, i Sture Petrén m.fl. (red.), Svea hovrätt. Studier till 350-årsminnet (Norstedts, 1964) s. 283. 27 Låt vara att romersk rätt haft ett obestridligt inflytande på common law, bl.a. via den kanoniska rättens inflytande på billighetsrätten (”equity”), samt via handelsrätten. Se t.ex. Charles Donahue, ”Ius Commune, Canon Law, and Common Law in England”, Tulane Law Review 66 (1992) s. 1745 och R.H. Helmholz, The ius commune in England (Oxford University Press, 2001). 28 Vermeule anför rättsfallet Curtiss-Wright från 1936 (United States v. Curtiss-Wright Export Corp., 299 U.S. 304 [1936]) som ett exempel på den klassiska rättstraditionen i högsta domstolens praxis. Där fann domstolen att presidentens befogenheter i vissa utrikespolitiska frågor inte bestäms av konstitutionen, utan av ”the law of nations”, vilket Vermeule ser som ett erkännande av ius gentium som rättskälla. 2 9 Harvard Journal of Law & Public Policy vek hela sitt höstnummer 2023 (volym 46) åt diskussionen. 30 Se t.ex. Brooke Master, ”Adrian Vermeule’s legal theories illuminate a growing rift among US conservatives”, Financial Times (14 oktober 2022), på https:// www.ft.com/content/5c615d7d-3b1a-47a2-86as b-34c7db363fe4. 31 Se för diskussion från brittisk horisont t.ex. Conor Casey, ”‘Common-Good Constitutionalism’ and the New Battle over Constitutional Interpretation in the United States”, Public Law 2021 s. 765, på https://livrepository.liverpool.ac.uk/ 3125430/1/Casey%20Final%20Revised%20Final%20.pdf, och Martin David Kelly, ”Challenging common good constitutionalism”, Jurisprudence 2024 s. 1, på https:// www.pure.ed.ac.uk/ws/portalfiles/portal/417026087/KellyM2024JChallengingCo mmonGoodConstitutionalism.pdf. Den 11 oktober 2023 anordnade Université Paris Cité ett rundabordssamtal mellan franska jurister i Paris om common good constitutionalism. För diskussion från tysk horisont, se t.ex. David Dyzenhaus, ”Die Schlangenbeschwörer”, Verfassungsblog (den 7 mars 2022), på https:// verfassungsblog.de/os5-schlangenbeschworer/. 32 Per-Olof Ekelöf, ”Juristkongressen i Berlin”, SvJT 1953 s. 65 (på s. 73 f.). 33 Se t.ex. Mirjam Künkler och Tine Stein, ”Böckenförde on the Right to Life, Human Dignity, and its Meta-positive Foundations” i Mirjam Künkler, och Tine Stein (red.), Religion, Law, and Democracy: Selected Writings, Oxford Constitutional Theory (Oxford University Press, 2020), samt Judith Hahn, ”Ernst-Wolfgang Böckenförde’s Approach to Natural Law as Normative Legal Ethics”, Oxford Journal of Law and Religion 7(1) (2018) s. 28. 34 Se Lon Fuller, ”Positivism and Fidelity to Law — A reply to Prof. Hart”, Harvard Law Review 71 (1958) s. 630. 35 Fuller identifierar åtta konstituerande moraliska egenskaper hos lag. Lag måste, för att förtjäna namnet lag, (1) vara allmänt tillämplig, (2) offentliggöras, (3) inte tillämpas retroaktivt, (4) vara tillräckligt tydlig, (5) inte vara självmotsägande, (6) vara möjlig att efterfölja, (7) vara rimligt konstant över tid, och (8) åtlydas även av staten och dess myndigheter. Se Lon Fuller, The Morality of Law (Yale University Press, 1964) s. 33 ff. Fuller själv är dock noga med att påpeka att definitionen är tentativ och provisorisk, och därför inte kan dras för långt. Han vidgår t.ex. att det är en självklar sak att rätten inte kan vara immun mot förändring, och att affärslivet klarar att anpassa sig till ändrade förhållanden, a.a. s. 61. 36 Ronald Dworkin, Law’s Empire (Harvard University Press, 1986) s. 176 ff. 3 7 En möjlig skillnad i förhållande till tidigare naturrättsliga teorier är att common good constitutionalism uppehåller sig vid naturrättens tillämpning på konstitutionell nivå, snarare än på den vanliga lagnivån. 38 Linda McClain och James Fleming, ”Toward a Liberal Common Good Constitutionalism for Polarized Times”, Harvard Journal of Law and Public Policy 46 (2023) s. 1123. För övrigt har väldigt liknande idéer nyligen formulerats av den socialdemokratiskt präglade statsvetaren Patrick Deneen, se Regime Change: Toward a Postliberal Future (Sentinel Books, 2023). 39 Jörgen Hettne och Ida Otken Eriksson, EU-rättslig metod, 2 uppl. (Norstedts, 2011) s. 37 f. Ända sedan de första ansatserna till europeisk rättsintegration efter andra världskriget har det framhållits att den europeiska rätten delvis vilar på den historiska ius commune, se t.ex. Erik Anners, [Rec.] Paul Koschaker. Europa und das römische Recht, SvJT 1955 s. 47. 4 0 16 § i RF 1809 löd enligt följande: ”Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen ifrån ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en hvar blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.” 41 Jan-Mikael Bexhed, Rättskipning, förvaltning och administration på S:t Barthelemy under den svenska tiden 1784–1878 (eddy.se ab, 2024) s. 125 f. 42 Se t.ex. ”Betalingserklæringen”, NJA 2016 s. 288, p. 19: ”[N]är innehållet i utländsk rätt förblir okänt, [kan domstolen] i praktiken ibland behöva handla så att den utgår från att den utländska rätten svarar mot den svenska om inte något särskilt talar mot det.” Se även ”Skiljedomstolen i Sankt Petersburg”, NJA 2017 s. 198, p. 12. Se också Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 9 uppl. (Norstedts, 2020) s. 57 f. Jfr dock häremot RH 2014:34, i vilket ett skadeståndsanspråk ogillades på den grunden att innehållet i rwandisk rätt inte utretts av parterna. Utgången i hovrättsavgörandet är förenligt med den rekommendation som lämnas i SOU 1969:69, nämligen att en talan ska ogillas när innehållet i utländsk rätt inte kan utredas, utom när domstolen ”med hänsyn till omständigheterna” finner att tvisten ”skäligen [bör] prövas enligt svensk lag” (s. 200). 43 Jfr Michael Bogdan, Private International Law as Component of the Law of the Forum (Hague Academy of International Law, 2012) s. 118. Bogdan menar att det t.ex. kan förekomma att domstolar ställer obefogat höga krav på utredningen om innehållet i utländsk rätt som en undanflykt för att få välja det mer bekväma alternativet att i stället tillämpa inhemsk rätt. 44 Se RH 1988:130 och RH 2004:41; i det senare avgörandet hänvisas uttryckligen till ”de etiska värden som svensk rätt vilar på”. Jfr, med motsatt utgång, NJA 1992 s. 299, NJA 1997 s. 93 och NJA 2002 s. 322. I doktrinen behandlas pactum turpe bl.a. i Christina Ramberg, ”Avtal om abort — Pactum turpe?”, i Boel Flodgren m.fl. (red.), Avtalslagen 90 år: Aktuell nordisk rättspraxis (Norstedts, 2005) s. 307, Torbjörn Ingvarsson, ”Spel och osedliga avtal”, SvJT 2004 s. 750, samt Peter Westberg, ”Ett fall om kärlek och ett om pengar — om pactum turpe och alldeles för långa och krokiga vägar till beslut om att vägra rättskipning”, i Marianne Eliason m.fl. (red.), Festskrift till Rune Lavin (Juristförlaget i Lund, 2006) s. 271. 45 För exempel på sådana normativa bedömningar, se t.ex. NJA 1963 s. 62 (majoriteten), NJA 1963 s. 72 (majoriteten), NJA 1966 s. 609 (majoriteten), NJA 1997 s. 315 och HFD 2012 ref. 16. 46 För reflektioner kring hur fritt skön förhåller sig till normer, se Stefan Lindskog, ”Om att sätta sig till doms över andra — och sig själv” i Agneta Bäcklund m.fl. (red.), Vänbok till Fredrik Wersäll (Iustus, 2018) s. 333. 4 7 Se t.ex. Garrett Epps, ”Common-Good Constitutionalism Is an Idea as Dangerous as They Come”, Atlantic (3 april 2020), på https://www.theatlantic.com/ ideas/archive/2020/04/common-good-constitutionalism-dangerous-idea/609385/ och James Chappel, ”Nudging Toward Theocracy: Adrian Vermeule's War on Liberalism” Dissent 67(2) (2020) s. 41, på https://www.dissentmagazine.org/ article/nudging-towards-theocracy/. Dessa artiklar är publicerade före Vermeules bok, men är svar på en tidigare artikel i Atlantic där Vermeule skisserade de idéer han senare skulle utveckla, se Adrian Vermeule, ”Beyond Originalism”, Atlantic (31 mars 2020), på https://www.theatlantic.com/ideas/archive/2020/03/commongood-constitutionalism/609037/. 48 Adrian Vermeule (2022) s. 76 f. 49 I avgörandet Dobbs v. Jackson Women's Health Organization 597 U.S. 215 (2022) ändrade amerikanska högsta domstolen, med röstetalen 6–3, sitt prejudikat i Roe v. Wade (1973). Det fjortonde tillägget till konstitutionen anses nu inte längre skydda rätten till abort i förhållande till delstaterna. Följden av avgörandet blev att abort omedelbart förbjöds eller begränsades kraftigt i närmare hälften av delstaterna. Det är en öppen fråga i vilken utsträckning inställningen till abort i de restriktiva delstaterna hade varit annorlunda om pro-abortrörelsen i USA, i likhet med i andra länder, från början hade inriktat sig på konventionell politisk opinionsbildning snarare än att med juridiska medel åstadkomma och försvara ett prejudikat. 50 Se t.ex. Christopher Jon Sprigman, ”Jurisdiction Stripping as a Tool for Democratic Reform of the Supreme Court — Written Testimony for The Presidential Commission On The Supreme Court of the United States, August 15, 2021”, på https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2021/08/ProfessorChristopher-Jon-Sprigman.pdf, och David Yaffe-Bellany, ”Liberals Weigh Jurisdiction Stripping to Rein in Supreme Court”, Bloomberg (6 oktober 2020), på https://www.bloomberg.com/news/articles/2020-10-06/to-rein-in-supreme-courtsome-democrats-consider-jurisdiction-stripping. 51 Ett exempel på en situation där domstolar enligt min uppfattning otvetydigt ombeds att göra sådana samhällsövergripande avvägningar är det pågående s.k. ”Auroramålet”. En grupptalan har väckts mot svenska staten avseende bristfälliga åtgärder för att nå klimatmålet. Nacka tingsrätt har till HD hänskjutit frågan om huruvida talan ska avvisas eller tas upp till prövning, och HD har nyligen beviljat prövningstillstånd. Se HD:s beslut den 25 april 2024 i mål nr Ö 7177-23.fotnot 9 · s. 452

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens2 hänvisningar

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 2 ställen

Äganderätt, målvaktsproblematik och exekutionsrättsliga utmaningar. Del 11 hänvisning

Johan Sandstedt · JT 2022 s. 285–313 · 1 ställe

Se de olika överlåtelseförbudsmålen, bl.a. NJA 2015 s. 1040 (De enstegstätade fasaderna II), NJA 2016 s. 51 och NJA 2016 s. 288 (Betalingserklæringen). I litteraturen, se bl.a. Persson, Annina H., Betingelser – en svårfångad sakrättslig företeelse, FS Göran Millqvist, Stockholm 2019 s. 511–523 (särskilt 518 ff.) och Munukka, Jori, Avtalade överlåtelseförbud, FS Lars Pehrson, Stockholm 2016 s. 285–313.fotnot 126 · s. 309

Andelslägenheter i andelshus i Sverige1 hänvisning

Tore Ljungkvist · JT 2022 s. 735–749 · 1 ställe

T.ex. NJA 2015 s. 1040, NJA 2016 s. 51 och NJA 2016 s. 288.fotnot 28 · s. 746

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

HD återkom sedan till frågan i NJA 2016 s. 51, som dock gällde ett överlåtelseförbud i ett licensavtal. I förbudet angavs att part ”äger inte rätt att överlåta Licensavtalet till annan utan den andra partens skriftliga samtycke.” Klausulen innebar enligt HD bl.a. att parterna förbjöds att överlåta rätten till skadestånd på grund av avtalsbrott och rätten att föra talan om skadestånd till annan. HD bekräftade här det som hade anförts i ”De enstegstätade fasaderna II” NJA 2015 s. 1040 och kom i det enskilda fallet fram till att det inte fanns någon anledning att frångå huvudregeln i detta fall. Överlåtelseförbudet hindrade därför inte förvärvaren från att göra gällande rätt till skadestånd mot licensgivaren. Också i ”Betalingserklæringen” NJA 2016 s. 288 uttalade sig HD i frågan. Här hade det i ett avtal om företagsförvärv dels lämnats en miljöpåverkansgaranti, dels avtalats om ett överlåtelseförbud. Med hänvisning till ”De enstegstätade fasaderna II” NJA 2015 s. 1040 och NJA 2016 s. 51 anförde HD att villkoret inte hindrade att den till vilken rättigheterna hade övergått fick göra gällande den påstådda fordringen på ersättning baserad på miljögarantin.Förpliktelsernas förändringar och upphörande · p. 94 · s. 1071

Tolkning av sjöförsäkringsavtal1 hänvisning

Jonas Rosengren · SvJT 2018 s. 178–211 · 1 ställe

En reviderad version av villkoren föreligger från 2016 (NMIP 2013, version 2016). 1 0 Den nordiska rättslikheten betonas i Ole Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, 2016. 1 1 Jfr Jan Hellner, Tolkning av standardavtal, Jussens Venner (1994), s. 47; Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 62 och Hans Jacob Bull, Sjøforsikringsrett (1980), s. 14. 12 Jfr Axel Adlercreutz och Lars Gorton, Avtalsrätt II (6 uppl., 2010), s. 42 och 57 ff.; Bert Lehrberg, Avtalstolkning (6 uppl., 2016) s. 36 och Bernitz, Standardavtalsrätt, 8 u. 2013 s. 83 ff. Se även Restatement of Nordic Contract Law § 5–1. 13 Detta hindrar inte att ”parternas diskussioner och liknande inför avtalets ingående kan utgöra omständigheter som ger uttryck för en gemensam partsavsikt som avviker från vad som annars skulle gälla enligt detta”, se NJA 2015 s. 741 p. 10. 14 Jfr NJA 2014 s. 960, NJA 2015 s. 862 och NJA 2016 s. 689. För en diskussion om objektiv tolkning, se Joel Samuelsson, Avtalsrätt efter historiens slut, JT 2016–17 s. 643 ff. 15 Från senare tids rättspraxis kan märkas NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s 271, NJA 2014 s. 960, NJA 2015 s. 741 och NJA 2015 s. 862 samt från norsk rätt Rt. 2010 s. 961 och Rt. 2012 s. 1729. 16 Se NJA 2014 s. 960 p. 23 och NJA 2015 s. 862 p. 12. Allmänna ändamålsöverväganden vid tolkningen betonas även i norsk rätt, se Geir Woxholt, Avtalerett (9 uppl., 2014) s. 404 ff. och Erlend Haaskjold, Kontraktsforpliktelser (2 uppl., 2013), s. 291 ff. 17 Jfr Lennart Vahlen, Avtal och tolkning (1960), s. 222, Kurt Grönfors, Tolkning av fraktavtal (1989), s. 36 ff, s. 54 ff. och Erlend Haaskjold, not 16 a.a. s. 333 ff. Jfr även NJA 2013 s. 271 p. 7. 18 Se NJA 2006 s. 53, NJA 2013 s. 253 och NJA 2017 s. 237. 1 9 Jfr Joel Samuelsson, Något om tolkning av försäkringsvillkor, SvJT 2014 s. 695, s. 711 ff.; Mikael Mellqvist, Entreprenadrätten och kontraktsrättens finrum, SvJT 2013 s. 233 ff., s. 238; Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän Avtalsrätt (2016) s. 160 och Lars Heuman, Rättsvetenskaplig metod och hierarkin mellan rättskällorna, Vänbok Claes Sandgren (2012), s. 289 ff. För delvis annan uppfattning i fråga om rangordning, se Markus Radetzki, Tolkning av försäkringsvillkor (2014), s. 75 ff. 20 Jfr Lord Neuberger i Re Sigma Finance Corp [2008] EWCA Civ 1303 para 98 och Lord Grabiner, The Iterative Process of Contract Interpretation (2012) 128 LQR s. 41–62. 2 1 Jfr NJA 1990 s. 24 och NJA 2014 s. 960 p. 8. 22 I NJA 1994 s. 566 fann Högsta domstolen att en tredskodom var en sådan ”endelig dom” som medgav rätt till ersättning enligt P&I försäkringen, ersättning nekades dock av andra skäl. Kurt Grönfors har i ett annat sammanhang satt ifråga lämpligheten av att låta gränserna för sjöförsäkringsgivarens ansvar bestämmas med tillämpning av en snäv bokstavstolkning, se SvJT 1977 s. 61. 23 Jfr Firefly NJA 2012 s. 3 p. 9. 24 Jfr Lord Hoffman i Charter Reinsurance Co. Ltd v Fagan [1997] AC 313, s. 391. 25 Jfr NJA 1990 s. 24 och NJA 2014 s. 960. 26 Jfr Jonathan Gilman, m.fl., Arnould: Law of Marine Insurance and Average (18th ed, 2013), para 3–35. 2 7 Jfr Bernitz, not 12 a.a. s. s. 87; Lehrberg, not 12 a.a. s. 116 ff.; Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 62 och Radetzki, not 3 a.a. s. 98. Se även Unidroit Principles 2016 Art. 4.3(e) och DCFR II.-8:102(1)(d). 28 Jfr NJA 2015 s. 3 om tolkning av uttrycket ”fackmässig” enligt AB 04. 29 Se NJA 2017 s. 237 p. 13. Beaktandet av villkorets syfte ska ses som ett hjälpmedel att utreda vad parterna kan antas ha åsyftat, det ligger utanför tolkningen att pröva om en annan reglering bättre hade uppfyllt syftet med avtalet. 30 Se ursprungliga plankommentaren till NMIP 2013 Clause 1–1 (anmärkningen saknas i NMIP 2013, version 2016). Jfr även Motiver til Norsk sjøforsikringsplan av 1964, s. 12 och Sjur Brækhus och Alex Rein, Håndbok i kaskoforsikring (Oslo, 1993), s. 343. 31 Jfr Firefly NJA 2012 s. 3 där en ansvarsförsäkrings syfte fick betydelse för tolkningen av uttrycket ”produktskada”. Jfr även NJA 2014 s. 960 p. 7 och NJA 2015 s. 741 p. 10 om betydelsen av individuella förhållanden vid tolkning av standardavtal. 32 Se NJA 2014 s. 960 p. 20 och NJA 2015 s. 741 p. 10. Jfr dock Bulford Dolphin ND 2009 s. 202 (NV) som diskuteras på s. 30 nedan, där försäkringstagarens särskilda ändamål med försäkringen inte fick genomslag vid tolkningen. 3 3 Rättsfallet diskuteras av Svante O. Johansson, Skadebegreppet i egendomsförsäkring, i H. Andersson m.fl., Uppsatser om försäkringsvillkor, 2015, s. 77, 91 ff. 34 Jfr Haaskjold, not 16 a.a. s. 327 ff., Bernitz, not 827 a.a. s. 91 och Unidroit Principles 2016 Art. 2.1.21. När det tryckta framstår som mindre väl genomtänk kan det dock undantagsvis vara rimligt att ge regleringen i standardavtalet företräde framför de individuella villkoren, jfr Lennart Vahlen, Avtal och tolkning (1960) s. 262 och Geir Woxholt, Avtalerett (9 uppl., 2014) s. 418 f. samt skiljedomen Granville ND 1961 s. 127 (NV). 35 Jfr Svante O. Johansson, Varuförsäkring (2004), s. 104. Se även Lasse Simonsen, Motstridende utsagn i kontraktsdokumenter, i Fskr Mads Henry Andenæs, 2010 s. 266–280. 3 6 Jfr Jan Hellner, not 11 a.a. s. 274 ff. och Ulf Bernitz (2013) s. 95. Frågorna diskuteras ingående av Hans Jacob Bull, Avtalte standardvilkår som privat lovgivning, Fskr til Sjur Brækhus, Oslo 1988, s. 99 ff., och Thor Falkanger, Tolkning av sjørettslige standardkontrakter, i Fskr til Birger Stuevold Lassen, 1997 s. 289 ff. 37 Se NJA 2009 s. 388 och NJA 2015 s. 3. 38 Plankommentaren finns tillgänglig på villkorens webbsida www.nordicplan.org. 39 Kommentar till NMIP 2013 Clause 1–4. Man kan tycka att den särskilda roll som kommentarer ska spela vid tolkningen borde komma till uttryck vid tolkningen, jfr skiljenämndens anmärkningar i Bulford Dolphin ND 2009 s. 202 (NV). 40 Kommentaren till MMIP 2013 Clause 1–4. Uttalandet går igen från motiven till 1964 och 1996 års norska sjöförsäkringsplaner. I Ocean Blessing ND 1998 s. 216 (NH) förklarade sig Høyesterett enig med uttalanden i motiven om dess ställning som rättskälla. Frågan är dock om inte uttalandet bär för långt, jfr Bull, not 36 a.a. s. 110, som menar att man måste kunna bortse från uttalanden i motiven om det är nödvändigt för att uppnå ett gott och rimligt resultat inom ramen för villkorstexten. 41 Se exempelvis Grete Solheim ND 1969 s. 49 (NH), Ocean Blessing ND 1998 s. 216 (NH) och Sitakathrine ND 2000 s. 442 (NV). 4 2 Detta förutsätter naturligen att försäkringsavtalet ingåtts efter ändringen i Plankommentaren. 43 Jfr dock Bull, not 36 a.a. s. 110. 4 4 Trine-Lise Wilhelmsen och Hans Jacob Bull, Handbook in Hull Insurance (2nd. ed. 2017), s. 29. 45 Jfr Falkanger, not 36 a.a. s. 300. 46 Jfr Alan Berg, Thrashing Through the Undergrowth (2006) 122 LQR 354 och Falkanger, not 36 a.a. s. 301. 47 Se Falkanger, not 36 a.a. s. 301 med kritiska kommentarer. 48 Se Jan Hellner, not 11 a.a. s. 44. Jfr även Torgny Håstad, SvJT 1991 s. 578. 4 9 Jfr Joel Samuelsson, Något om tolkning av försäkringsvillkor, SvJT 2014 s. 694 ff., s. 704. 50 Svante O. Johansson, not 4 a.a. s. 47, anför att de opublicerade förarbetena till de svenska villkoren kan ge en fingervisning om vilka problem man hade för ögonen när man skapade villkoren och därmed ge vägledning för tolkningen vid en oklar rättsfråga. 51 Se exempelvis NJA 1979 s. 483 och ND 2015 s. 3. Från sjöförsäkringsrättens område se Brødrenes Prøve ND 1989 s. 194 (NH), Nordica 1986 s. 1 (Göteborgs TR) och Stena Carisma ND 2002 s. 31 (Sv. Disp.). 5 2 Jfr Trine-Lise Wilhelmsen, Årsaksprinsipper og tolkningsprinsipper i forsikringsretten, Tidsskrift for erstatningsrett 2011, s. 250. 53 Jfr Wilhelmsen och Bull, not 44 a.a. s. 118 och Kommentaren till NMIP 2013, Clause 2-8. 54 Jfr Jan Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet. Allmänna ämnen (6 uppl., 2016), s. 140. 55 Jfr Svante O. Johansson, Varförsäkringsrätt (2004), s. 104. 56 Jfr även Unidroit Principles 2016 Art 4.3 (e) och DCFR II.-8:102(1)(d). 5 7 Jfr Hans Jacob Bull, Sjøforsikringsrett (1980), s. 26 58 Se exempelvis NJA 1996 s. 400 (rättsskyddsförsäkring) och NJA 2007 s. 17 (maskinförsäkring). Av NJA-referat till ND 1975 s. 49 (NJA 1975 s. 733) framgår att ett utlåtande inhämtades från Sjöassuradörernas förening (som nu uppgått i Försäkringsförbundet). 59 I NJA 1999 s. 629 uttalar Högsta domstolen att 1998 års fall ska förstås som att domstolen har utfyllt avtalet med allmänna principer för avbrottsförsäkring, vilka kommit till uttryck i standardvillkoren. De båda rättsfallen diskuteras utförligt i Joel Samuelsson, Tolkning och utfyllning (2008), s. 246–256. Se även Peter Westberg, JT 2000–01 s. 348 ff. med kritiska synpunkter. 60 Jfr not 11 ovan. 61 Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsrätt och civilrätt (1998) s. 95 som i anslutning till ND 1945 s. 265 (SH) talar om ”en omvänd oklarhetsregel” där ett villkor vid tvivel tolkas i enlighet med praxis. Jan Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl., 1965), s. 74 not 36 anför att den som vill undandra sig allmän praxis får begagna sig av ett klart språk. 62 Se Kaj Pineus, Assuradören hos dispaschören (1978), s. 48 f. 63 Jfr Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt (10 uppl., 2016), s. 156 och U. Bernitz, Standardavtalsrätt (9 uppl., 2013) s. 68. När sjöförsäkringsgivare hänvisar till ”current circulars” i försäkringsbrevet torde sådana cirkulär som föreligger vid avtalets ingående bli avtalsinnehåll, under förutsättning att de är tillgängliga för försäkringstagaren och går att förena med andra försäkringsvillkor. 64 Jfr de norska avgörandena Rt. 1987 s. 1358 (brandförsäkring) och Rt. 1997 s. 542 (fiskodling). Se om rättsfallen Erlend Haaskjold, Kontraktsforpliktelser (2 uppl., 2013), s. 273. 6 5 Avgörandet är omdiskuterat, jfr Hans Jacob Bull, Sjøforsikringsrett (1980), s. 27 med hänvisningar. 66 Jfr Axel Adlercreutz och Lars Gorton Avtalsrätt II (6 uppl., 2010), s. 101 f. och Eva Lindell-Frantz och Carl Martin Roos, Generös avtalstillämpning, Skrifter utg av Juridiska Föreningen i Lund nr 76 (1985), s. 22 ff. Jfr dock NJA 2007 s. 17. 67 I Smelteovnen 1966 s. 56 (NV) gjorde skiljemannen åtskillnad mellan branschpraxis som rättsligt bindande och försäkringsbolagets egna generösa tillämpning (kulans) som inte rättsligt bindande. 68 Se exempelvis The Swedish Club P&I Rules (2016) Rule 17. 69 Jfr prop. 2003/04:150, Ny försäkringsavtalslag, s. 444 samt Ulf Bernitz, Standardavtalsrätt (8 uppl., 2013) s. 165 och Jori Munukka, SvJT 2009 s. 962. 70 Jfr DCFR Art. II.- 8:102 (c). 7 1 Jfr beträffande synsättet I engelsk standardavtalsrätt, där Gerard McMeel, The Construction of Contracts (3d ed. 2017), para 1.58–1.59 och para 1.98–1.101, framför att ”it may often be more important that a particular clause or phrase has received an authorative judicial interpretation, than that it has received the best possible analysis” (para 1.59). Se även J W Carter, The Construction of Commercial Contracts (2013), para 13.3. 72 Se Sjur Brækhus, Voldgiftspraksis som rettskilde, Festskrift til Anders Bratholm (1990), s. 447–461. 73 Jfr Håstad, SvJT 1991 s. 578 om opublicerad praxis på entreprenadrättens område. 74 Se 1 kap. 7 § 1 p. jämfört med 1 kap. 6 § försäkringsavtalslagen (2005:104). Motsvarande undantag finns i finsk rätt, jfr 1 kap. 3 § lagen om försäkringsavtal 28.6.1994/543. Enligt norska FAL undantas sjöförsäkringsavtal och internationella (men inte nationella) transportförsäkringsavtal från den tvingade regleringen enligt § 1–3 (c) och (e) Lov om forsikringsavtaler av 16. juni 1989 nr. 69. 7 5 Jfr Svante O. Johansson, Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag, SvJT 1996 s. 725 ff., s. 730. 76 Jfr Wilhelmsen och Bull, not 44 a.a. s. 25. Avtalsvillkor kan förstås aldrig täcka alla frågor som kan uppkomma. 77 Jfr NJA 1998 s 448, som diskuteras i avsnitt 3.3 ovan. 78 Hänvisningar till utländsk rätt ser ut att ha varit vanligare i äldre doktrin och rättspraxis, jfr NJA 1917 s. 73 och Hasselrot, not 5 a.a., som vid diskussionen om tolkning av sjöförsäkringsavtal begagnar sig av franska, tyska och engelska rättskällor. 7 9 Se exempelvis Takis H ND 1990 s. 50 (HVS), s. 54 och Stena Carisma ND 2002 s. 31 (Sv. Disp.). 80 I den publicerade rättspraxis som undersökningen grundar sig på har inte kunnat påträffas något norskt avgörande där man hänvisar till svenska villkor eller svensk rätt till stöd för tolkningsresultatet. Däremot antas svensk praxis ha betydelse för tolkningen av norska varuförsäkringsvillkor, se Hans Jacob Bull och Trine-Lise Wilhelmsen, Handbook in Cargo Insurance (2012), s. 16. 81 Se Svante O. Johansson, Varuförsäkringsrätt (2004), s. 44. 82 Johansson, a.s. och Ming Glory ND 2000 s. 10, 13 (Sv. Disp.). 83 Se ND 2000 s. 10 (Sv. Disp.). 8 4 Se NJA 2007 s. 35. Jfr diskussionen om ”allmänna lämplighetsöverväganden” i Lehrberg, not 12 a.a. s. 199 ff. 85 Se Jens Edvin A. Skoghøy, Reelle hensyn som rettskilde, Lov og Rett 2013, s. 257; Geir Woxholt, Avtalerett (9 uppl., 2014), s. 404 ff. och Haaskjold s. 291 ff. För en bred diskussion om reelle hensyn, se Sverre Blandhol, De beste grunner (2013). Reelle hensyn som tolkningsfaktor har betonats i bl.a. rättsfallen Rt. 2010 side 961 (NH) och Stolt Condor ND 1978 s. 139 (NV) s. 139 s. 147 ff. 8 6 Om betydelsen av rimlighetsöverväganden vid avvägning av olika tolkningsfaktorer, se Woxholt a.a. s. 407 och Alf Petter Høgberg, Kontraktstolkning (2006), s. 202. Beträffande utfyllning med stöd av rimlighetsöverväganden, se NJA 2014 s. 960 p. 23. 87 Se NJA 2001 s. 750 där Högsta domstolen stannade för det tolkningsalternativ som framstod som rimligast. 88 Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 63. I annat sammanhang har Bengtsson ansett hänvisningen till vad som är en rimlig lösning framstår som alltför obestämd för att ge ledning för tolkningen, se Oklarhetsregeln vid villkorstolkningen, i H. Andersson m.fl., Uppsatser om försäkringsvillkor, 2015, s. 43 ff., 51. 89 Jfr Ole Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract law (2016), s. 182. 90 Jan Heller, Försäkringsrätt (2 uppl., 1965) anför att ”vad som är en förnuftig och rimlig reglering” får prövas ”med hänsyn särskilt till lagstiftningens egna värderingar, där en sådan prövning är möjlig” (s. 73). Generalklausulen i 36 § avtalslagen kan sägas ge uttryck för en skälighetsnorm vid tolkningen, jfr Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, (2 uppl., 2013) s. 43 f. 91 Jfr även Joel Samuelsson, Tolkningslärans gåta (2011), s. 192. 92 Jfr Kurt Grönfors, Ändamål och funktion, JT 1999–00 s. 523 ff., s. 536 och Lars Heuman, SvJT 2014 s. 369. 9 3 Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 63. 94 Jfr Hellner not 90 a.a. s. 437. I NMIP 2013 Clause 2–8 undantas insolvens från täckningsområdet. 95 Jfr STX OSV ND 2013 s. 128 (Borgating). 96 Skiljedom den 24 maj 2014 (advokaterna Olof Rågmark och Karl Johan Gombrii samt professor Jan Ramberg). 97 Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt (1998), s. 88 ff. 98 Se NJA 1947 s. 400. Jfr dock NJA 1951 s. 756 och NJA 1978 s. 628. Fallen diskuteras av Bengtsson not 97 a.a. s. 88 ff. För norsk rätt, se Rt. 2008 s. 537 samt Erlend Ha askjold, Kontraktsforpliktelser (2013), s. 242 och Geir Woxholt, Avtalerett (9 uppl., 2014), s. 401. 99 Se Svante O. Johansson, Varuförsäkring (2004) s. 107 f. och Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 60 med hänvisning till NJA 1945 s. 504. Jfr även Hasselrot, not 5 a.a. s. 235 och Pineus, not 4 a.a. s. 34. 100 Se Wilhelmsen, not 52 a.a. s. 256 f. 101 Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (3 uppl., 2015), s. 64. I engelsk rätt anses bevisning om hur försäkringsgivaren har beräknat premien ligga utanför tolkningsramen och ska inte tillmätas betydelse, se Gilman, not 26 a.a. para 3–03 not 20. 102 Jfr Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl., 1965), s. 71 ff. 103 Jfr prop. 2003/04:150 s. 192. Jfr Bengtsson, not 101 a.a. s. 47 och s. 309 f. 104 Jfr Bengtsson, not 101 a.a. s. 47. 105 Se exempelvis NMIP 2013 Clause 2–3 och 4–1. 1 06 Jfr Torgny Håstads skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 877 och minoritetens votum i NJA 2015 s. 862 p. 25. 107 Jfr kommentaren till NMIP 2013 Clause 13-1 och Wilhelmsen och Bull, not 44 a.a. s. 284. 108 Se s. 156 i referatet. Jfr även Bulford Dolphin ND 2009 s. 202 (NV), s. 214. 109 Jfr diskussion i Radetzki, Tolkning av försäkringsvillkor (2014) s. 109 ff. om skälighetsinriktad tolkning. 1 10 Se Robert E. Keeton och Alan I Widiss, Insurance Law: A Guide to Fundamental Principles, Legal Doctrines and Commercial Practices (West Publishing, 1988) s. 627 ff. och Yong Qiang Han, Policyholder’s Reasonable Expectations (Hart, 2016), s. 98 ff. Jfr även Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt (1998), s. 13 not 11. 111 Wilhelmsen, not 52 a.a. s. 251. 112 Jfr Bull, not 36 a.a. s. 109. 113 Jfr diskussionen kring Omnia ND 2013 s. 48 (HVS) på s. 9 ovan. 1 14 Se Torbjörn Ingvarsson, Tolkning av försäkringsavtal, NFT 2/2007 s. 137 ff., 142. 115 Jfr Hagstrøm, not 90, s. 45.; Trine-Lise Wilhelmsen, Flexibility, foreseeability and reasonableness in relation to the Nordic Marine Insurance Plan, Marius 424, 2013, s. 64 och Alf Petter Høgberg, Kontraktstolkning (2006), s. 125 f. Se även Rt. 2002 s. 1155, s. 1159. 116 Jfr Bengtsson, Oklarhetsregeln vid villkorstolkningen, i H. Andersson m.fl., Uppsatser om försäkringsvillkor, 2015, s. 43 ff., 51. 117 Jfr Wilhelmsen, not 115 a.a. s. 63 och skiljenämndens anmärkningar i Sitakathrine ND 2000 s. 442 (NV), s. 452. 118 Jfr Haaskjold, not 16 a.a. s. 416 ff. och justitierådets Lindskogs tillägg i NJA 2014 s. 760 p. 56. 1 19 Se kommentaren till NMIP 2013 Clause 5-23 och 6-5. Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsrätt (3 uppl., 2015) s. 70 och Markus Radetzki, i H Andersson m.fl. Uppsatser om försäkringsvillkor, 2015 s. 233 ff. Jag avser att återkomma till dessa frågor i annat sammanhang. 120 Jfr Ulf Bernitz, Standardavtalsrätt (8 uppl., 2013), s. 96 ff. samt J Ramberg och C Ramberg, Allmänt avtalsrätt (2016), s. 185 f. 121 Jfr Principles of European Insurance Contract Law (PEICL) 2015 artikel 1:203(2). 122 Jfr Bengtsson, not a.a. s. 116, som dock pläderar för en utvidgad användning av oklarhetsregeln, särskilt i konsumentförhållanden. 123 Jfr Hasselrot not 5 a.a. ävensom Pineus, not 4 a.a. s. 34 som talar om denna typ av hänsyn för ”benefit of the doubt”. 1 24 Jfr Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt (1998), s. 95. Svante O. Johansson, Varuförsäkring (2004) s. 106 sätter i fråga om oklarhetsregeln över huvud taget får någon praktisk betydelse vid varuförsäkring. 125 I Green Ålesund ND 2005 s. 284 (Borgarting) utgick domstolen från att en oklarhet om försäkringsavtalets innebörd skulle gå ut över försäkringsgivaren, men lade inte uttryckligen regeln till grund för sin slutsats om villkorstolkningen. 126 Jfr Curt Olsson, Verkan av avtalsklausuler i standardformulär, NJM 1957 bil. VI s. 41; Bull, not 36 a.a. s. 108 och Erlend Haaskjold, Kontraktsforpliktelser (2 uppl., 2013) s. 417 med hänvisningar. 127 Kommentar till NPL 2013 Clause 2-9. 128 Jfr det engelska avgörandet British Steamship Owners Association v. Chapman & Son (1934) Ll L Rep 351 där Roche J uttalar att ”I should have found great difficulty in saying that the rule should be used against the association by the member” (s. 355). För annan uppfattning, Daniel Semark, P&I Clubs Law and Practice (4th ed, 2010), s. 52 f. 129 Jfr Jonathan Gilman, m.fl., Arnould: Law of Marine Insurance and Average (18th ed, 2013), para 3-39 och Baris Soyer, New Parameters in Construing Insurance Contracts, i R Thomas, The Modern Law of Marine Insurance, Vol 4, London 2016, s. 56. 1 30 Se exempelvis Tribel ND 1983 s. 41 (Sv. Disp.), Yahroma ND 2003 s. 41 (HVS), Apollo ND 1999 s. 150 (FH) och Marine Atlantic ND 2007 s. 330 (Oslo). 131 Se NJA 2016 s. 288 p. 17. 132 Jfr diskussionen av Lennart Pålsson i SvJT 1987 s. 343. 133 Jfr Gilman, not 129 a.a. para 3-01. 134 Se exempelvis Stefan Lindskog, JT 2014–15 s. 838. Den äldre engelska slaviskt bokstavstrogna tolkningen av ”monies” i testamente som Lindskog tycks ha åsyftat blev dock överspelad redan genom Perrin v. Morgan [1943] AC 399, som anvisar en tolkning som mer inriktar sig på att utröna testatorns vilja, jfr Roger Kerridge, i English Private Law, 3rd ed. 2013, para. 7.147. 135 Se diskussionen i Soyer, not 129 a.a. 136 Lord Hoffmann i Chartbrook Ltd v Persimmon Homes Ltd [2009] UKHL 38 para 14. 1 37 Lord Neuberger i Marley v Rawlings [2014] UKSC 2 para 19. Se även Arnold v Britton and others [2015] UKSC 36 para 15. 138 Se Jonas Rosengren, Engelsk avtalstolkning i ett svenskt perspektiv, SvJT 2010 s. 5 f. med vidare hänvisningar. 139 Jfr Rosengren, a.a. och för delvis annan uppfattning, Lars Gorton, Avtalstolkning i engelsk rätt, JT 2014–15, s. 799 ff. 140 Jfr Joel Samuelsson, Tolkningslärans gåta, 2011, s. 162 f. 141 Jfr Jonas Rosengren, Contract Interpretation in International Arbitration, Journal of International Arbitration (2013) s. 1 ff., s. 9. 142 Jfr Rainy Sky SA v Kookmin Bank [2011] UKSC 50 där Supreme Court uttalade att man vid oklarhet skulle välja det tolkningsalternativ som framstår som rimligast. Se även Arnold v Britton and others [2015] UKSC 36. 143 Se Gilman, not 129 a.a. kapitel 19 och Francis Rose, Marine Insurance: Law and Practice (2012) s. 187 ff. I nordisk rätt finns exempel på att sjöförsäkringsvillkor har tolkats som en warranty i betydelsen av en förutsättning för försäkringsavtalet, se Tor Hollandia ND 2008 s. 195 (Oslo) där försäkringstäckningen bortföll på grund av att försäkringstagaren inte uppfyllt en underhållsklausul. 1 44 Se Gilman, not 129 a.a. para 3–39 och Rose, a.a.s. 184. Ett exempel på sådan tolkning mot försäkringsgivaren utgör Pratt v. Aigaion Insurance Co SA (The Resolute) [2009] 1 Lloyd's Rep. 225 (CA). 145 Insurance Act 2015 Section 10–11. Ändringarna trädde i kraft den 12 augusti 2016. 146 Se Soyer i not 129 a.a. s. 63 ff. Det kan tilläggas att denna speciella villkorstyp redan tidigare minskat i betydelse, då den är sällan förekommande i de mest använda standardvillkoren på sjöförsäkringens område. 147 Jfr Gilman, not 129 a.a. s. 86 ff. Ett undantag rör dock tolkningen av warranties som diskuterades ovan. 148 Se Gilman, not 129 a.a. s. 50 f. 149 Jfr hänvisningarna i not 71 ovan. 1 50 Kommentaren till NMIP 2013 Clause 1–4. 151 Jfr Carter, not 71 a.a. para 7.14. och McMeel, not 71 a.a. para 5.52–5.56. 152 Jfr McMeel, not 71 a.a. para 5.123. 153 Jfr Simon Rainey, The Construction of Mutual Indeminities and Knock-forKnock Clauses, i Baris Soyer och Andrew Tettenborn, Offshore Contracts and Liabilities (Informa Law, 2015), s. 78 ff. Efterforskningar kring villkorens förhistoria har något nedsättande kallats för ”the archaeology of the forms”, Polestar Maritime v. YHM Shipping (The Rewa) [2013] 1 Lloyd's Rep 509 para 30. 1 54 Jfr Mimona NJA 1954 s. 573 där uttalade HD, att vid tolkningen av ett standardcerteparti av engelskt ursprung borde beaktas engelsk rättsuppfattning på området, oavsett om på parternas mellanvarande i och för sig skulle tillämpas engelsk rätt. Hithörande frågor diskuteras av bl.a. Erling Selvig, Tolkning etter norsk eller annen skandinavisk rett av certepartier och andre standardvillkor utformet på engelsk, TfR 1986 s 1–26; Grönfors, Tolkning av fraktavtal (1989) s. 47 ff.; Haaskjold, Kontraktsforpliktelser (2 uppl., 2013) s. 423 f. och Jonas Rosengren, SvJT 2010 s. 21 med vidare hänvisningar. 155 Jfr Stefan Lindskog, JT 2014–15 s. 851 not 49. 156 I NJA 1917 s. 73 tolkades uttryck i villkor utformade mot bakgrund av engelsk rätt i enlighet med den svenska rättsuppfattningen.fotnot 9 · s. 179

Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat - och totalt tjugo konkreta exempel på forskning kring bankjuridiska teman som illustrerar vad en resultatinriktning skulle kunna tillföra i förmögenhetsrätten2 hänvisningar

Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 2 ställen