Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Ett åsidosättande av bokföringsskyldighet i ett utländskt företag som bedrev näringsverksamhet i Sverige och var bokföringsskyldigt enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ansågs i NJA 2016 s. 169 inte utgöra bokföringsbrott mot bakgrund av att bokföringsbrott förutsätter åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078) och ”på grund av den försiktighet som med hänsyn till legalitetsprincipen bör iakttas vid tolkning av straffbestämmelser”. Rättsfallet får förstås så att en tillämpning av bestämmelsen om bokföringsbrott inte hade förutsatt en analogisk tillämpning av bokföringslagens regler om bokföringsskyldighet, men att lagen bl.a. med hänsyn till legalitetsprincipen inte borde tolkas på ett extensivt sätt. Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att bokföringsskyldigheten fick anses följa direkt av bokföringslagen. Jfr i denna del också NJA 2016 s. 429 (fallet behandlas nedan i avsnitt 5.7.2) där en tillämpning visserligen ansågs kunna inordnas under lagtexten — och därför inte strida mot legalitetsprincipen — men ändå inte ansågs böra väljas.
- Eftersom bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § bokföringslagen (1999:1078) förutsätter bokföringsskyldighet ”enligt bokföringslagen” ansågs företrädare för ett utländskt bolag som var bokföringsskyldigt endast enligt lagen (1992:160) om utländska filialer i NJA 2016 s. 169 inte ha förövat bokföringsbrott när bokföringsskyldigheten åsidosatts. Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att reglerna ska läsas så att också för ett utländskt bolag med filial i Sverige följer själva bokföringsskyldigheten direkt av bokföringslagen. Reglerna har sedermera ändrats så att det klart framgår av bokföringslagen att också ett utländskt bolag som ska bedriva näringsverksamhet i Sverige genom en filial är bokföringsskyldigt.