Rättsfall
NJA 2015 s. 365
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2015 s. 365
BibTeX
@misc{nja-2015-s-365,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2015 s. 365}},
year = {2015},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
3 hänvisningar i 2 artiklar · 3 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Numera regleras frågan om försäkringsgivarens rätt att till försäkringstidens utgång säga upp en konsumentförsäkring i 3 kap. 3 § andra stycket FAL. Alltjämt uppställs ett krav på särskilda skäl. Och med sikte på personförsäkring återfinns en motsvarande regel i 11 kap. 3 § andra stycket FAL. Det har inte varit lagstiftarens avsikt att på något påtagligt sätt förändra innebörden av rekvisitet särskilda skäl. Mot denna bakgrund måste NJA 1987 s. 383 alltjämt anses ha ett högt prejudikatvärde. Och i viss utsträckning gäller detta också vid tilllämpning av 3 kap. 1 § respektive 11 kap. 1 § FAL som på motsvarande sätt uppställer ett krav på särskilda skäl för att en försäkringsgivare skall äga rätt att avslå en ansökan om nyteckning av en konsument- respektive personförsäkring som försäkringsgivaren normalt tillhandahåller allmänheten. 2.2 Förnyelse av försäkring I NJA 1987 s. 982 hade försäkringstagaren tecknat en reseförsäkring med tre månaders giltighetstid avseende en resa till USA, men stannat där längre än planerat och sedan de tre månaderna löpt ut råkat ut för ett olycksfall. Frågan i målet gällde huruvida försäkringen förnyats automatiskt med stöd av 14 § KFL, vars innehåll i sak förts vidare till 3 kap. 4 § FAL. Den ifrågavarande försäkringen hade inte sagts upp. Inte heller hade en motsvarande försäkring tecknats i annat försäkringsbolag. Något avtal om att den ifrågavarande försäkringen inte skulle förnyas hade inte slutits mellan parterna. Det avgörande var därför huruvida omständigheterna kunde anses vara sådana att det framgick att försäkringen inte skulle förnyas. Enligt förarbetena till KFL kunde en sådan omständighet utgöras av att fråga var om en reseförsäkring eftersom sådan försäkring mycket ofta tecknas avseende viss resa med följd att något behov av automatisk förnyelse inte kan anses föreligga. Högsta domstolen uttalade emellertid att när en reseförsäkring tecknats för längre tid än för en normal semester, och i vart fall för så lång tid som tre månader, kunde det antas många gånger vara ovisst om försäkringstagaren efter försäkringstidens utgång kommer att vara i behov av fortsatt försäkringsskydd eller inte. Vidare uttalades att bestämmelsen i 14 § KFL ”bygger på tanken att det i en sådan oviss situation är bättre för försäkringstagaren att försäkringen automatiskt förnyas än att så inte sker”. Med hänvisning härtill ansågs att den ifrågavarande försäkringen hade förnyats automatiskt med stöd av 14 § KFL, vilket fick till följd att det inträffade olycksfallet omfattades av försäkringsskyddet. Av allt att döma skulle bedömningen ha blivit densamma vid en tillämpning av 3 kap. 4 § FAL. 2.3 Premiedröjsmål 2.3.1 Verkan av uppsägning I NJA 1999 s. 188 hade en villahemförsäkring sagts upp på grund av dröjsmål med premiebetalningen genom ett skriftligt meddelande av det slag som tidigare krävdes enligt 25 § första stycket KFL. Enligt Högsta domstolen kunde en sådan uppsägning anses äga verkan inte endast i förhållande till försäkringstagaren, utan även i förhållande till den som enligt avtalet är medförsäkrad. Av allt att döma skulle bedömningen ha blivit densamma vid tillämpning av den numera gällande och motsvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 § första stycket FAL. 2.3.2 Förutsättning för tillämpning av suspensionsklausul NJA 2015 s. 365 gällde en företagsförsäkring i vars villkor intagits en suspensionsklausul som föreskrev att dröjsmål med att betala premien för en senare premieperiod än den första medförde att försäkringsgivarens ansvarighet upphörde att gälla ända fram till dagen efter den dag då betalning faktiskt skett. Högsta domstolen slog inledningsvis fast att det förhållandet att bestämmelsen i 8 kap. 4 § FAL beträffande ansvarstiden är dispositiv medför att ”det är möjligt att inom ramen för en företagsförsäkring teckna avtal om suspensionsklausuler”. Vid detta förhållande gällde den i målet aktuella frågan huruvida det för att suspensionsklausulen skulle kunna åberopas krävdes att försäkringsgivaren dessförinnan skickat en påminnelse om premiens förfallodag till försäkringstagaren. Högsta domstolen konstaterade att 14 § andra stycket GFAL explicit stadgade att en suspensionsklausul inte kunde medföra att en försäkringsgivares ansvarighet upphörde med mindre än att en vecka förflutit efter det att försäkringsgivaren hade givit försäkringstagaren ett meddelande med erinran om premiens förfallodag. Vidare konstaterade domstolen att någon motsvarande bestämmelse inte återfinns i FAL men att 8 kap. 17 § första stycket tredje meningen i sistnämnda lag innehåller en tvingande regel om att en uppsägning med anledning av dröjsmål med betalning av premien för en senare premieperiod än den första inte får verkan förrän sju dagar efter att försäkringsgivaren avsänt en påminnelse om premiens förfallodag till försäkringstagaren. Till detta lade domstolen att förarbetena till FAL inte ger uttryck för att det funnits någon avsikt att genom den nya lagstiftningen förändra den rättsliga regleringen avseende premiedröjsmål. Mot denna bakgrund ansågs det ligga närmast till hands att uppfatta bestämmelsen i 8 kap. 17 § första stycket tredje meningen FAL ”på så sätt att den tar sikte även på suspensionsfallen”. I fall där en suspensionsklausul avtalats borde därför 8 kap. 17 § första stycket tredje meningen FAL tillämpas så att det krävs att försäkringsgivaren, för att kunna göra gällande att ansvaret har upphört på grund av utebliven premiebetalning, minst sju dagar i förväg har avsänt en påminnelse till försäkringstagaren om premiens förfallodag. 2.4 Åsidosättande av säkerhetsföreskrift NJA 1984 s. 829 gällde en hemförsäkring i vars villkor återfanns en säkerhetsföreskrift enligt vilken bostadens ytterdörr skulle hållas låst när bostaden lämnades utan tillsyn. Som påföljd för det fall att denna föreskrift inte uppfyllts stadgades att ersättningen som regel skulle nedsättas med 100 %. Egendom stals ur bostaden sedan den försäkrades hustru på väg till arbetet glömt att låsa ytterdörren som stått olåst hela dagen. Högsta domstolen konstaterade att ersättningen ur försäkringen skulle sättas ned med stöd av det tvingande stadgandet i 31 § KFL. En i sak närmast motsvarande bestämmelse återfinns numera i 4 kap. 6 § första stycket FAL.
- 1.2.2.5 NJA 2002 s. 244 1.1 NJA 2003 s. 89 2.6 NJA 2004 s. 534 1.2.2.1; 1.2.2.2 NJA 2004 s. 566 3.2 NJA 2004 s. 609 3 NJA 2005 s. 324 3.6.2 NJA 2005 s. 335 3.6.3; 3.6.3 NJA 2005 s. 745 6.7 NJA 2006 s. 32 6.3 NJA 2006 s. 53 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4 NJA 2006 s. 367 1.2.2.4; 1.6.3 NJA 2006 s. 721 1.6.1.1 NJA 2007 s. 17 1.2.2.2; 1.2.2.4 NJA 2007 s. 461 3 NJA 2007 s. 482 6.4 NJA 2007 s. 997 3.1 NJA 2008 s. 668 1.2.2.1 NJA 2008 s. 1217 I och II 3 NJA 2009 s. 94 1.7.1 NJA 2009 s. 104 3 NJA 2009 s. 244 3.6.1 NJA 2009 s. 355 1.2.2.1 NJA 2009 s. 408 1.2.2.1; 1.4 NJA 2009 s. 846 6.6 NJA 2009 s. 877 1.2.2.1; 1.4 NJA 2010 s. 227 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3 NJA 2010 s. 661 3 NJA 2011 s. 331 I och II 3.2 NJA 2012 s. 3 1.2.2.1; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 2012 s. 414 1.7; 3.6.4 NJA 2012 s. 584 3.5.1 NJA 2012 s. 685 3 NJA 2013 s. 233 2.7.2 NJA 2013 s. 253 1.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.7 NJA 2013 s. 438 3 NJA 2013 s. 560 3.4 NJA 2013 s. 659 1.1 NJA 2013 s. 1121 4.2 NJA 2014 s. 3 6.2 NJA 2014 s. 684 1.1 NJA 2015 s. 365 2.3.2 Marknadsdomstolen MD 2011:21 1.5 Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) RÅ 1990 ref. 106 5.1 RÅ 1992 ref. 29 5.2 Övriga domstolar Hovrätten för Övre Norrlands dom den 8 april 2011 i mål nr T 483-09 1.4