- Se t.ex. SOU 2014:76 s. 311 ff. med hänvisningar till bl.a. Europadomstolens dom den 12 juli 2001 i målet Ferrazzini mot Italien. I domens § 29 uttalade domstolen att ”tax disputes fall outside the scope of civil rights and obligations, despite the pecuniary effects which they necessarily produce for the taxpayer”, också i beaktande (§ 30) av principen att tolkningen av konventionen ska göras i ljuset av nuvarande förhållanden i demokratiska samhällen; se om domstolens tolkningsprinciper not 20 och 35 nedan. 1 6 Se t.ex. Europadomstolens dom den 20 oktober 2015 i målet Fazia Ali mot Förenade kungariket med hänvisningar i § 58 ff. I § 58 uttalas bl.a.: ”It is now wellestablished that disputes over entitlement to social security or welfare benefits generally fall within the scope of Article 6 § 1 of the Convention”. Jfr not 93 nedan. 17 Prop. 2005/06:56 s. 12. 18 Detta stycke tillkom genom prop. 2005/06:56 och trädde i kraft den 1 juli 2006; för ett exempel på praxis se HFD 2016 ref. 49. 19 Jfr prop. 1987/88:69 s. 21 om den tidigare rättsprövningslagen och prop. 2005/06:56 s. 11 f. om den nuvarande lagens koppling till tröskelkriterierna. 20 Om Europadomstolens tolkningsprinciper se bl.a. Bylander, a.a., s. 55 f. med hänvisningar samt Ola Johan Settem, Applications of the ‘Fair Hearing’ Norm in ECHR Article 6(1) to Civil Proceedings: With Special Emphasis on the Balance Between Procedural Safeguards and Efficiency, Springer, Cham, 2015, s. 13 ff. Se även not 35 nedan. 2 1 Se Bylander, a.a., s. 54 med hänvisning till bl.a. Olle Mårsäter, Folkrättsligt skydd av rätten till domstolsprövning, Uppsala universitet, Uppsala, 2005, s. 292 ff. 22 Jfr Bylander, a.a., s. 379. 23 Jfr Högsta domstolen i NJA 2013 s. 502 p. 58 om ”en i vissa fall svårtillämpad skillnad i reaktion på likartade regelöverträdelser.” 24 Enligt lagen (1994:1219) om [Europakonventionen] som trädde i kraft den 1 januari 1995. 26 Se SOU 2008:125 s. 424 ff. respektive prop. 2009/10:80 s. 157 ff. 27 SOU 2008:125 s. 400 f.; jfr not 24 ovan. 29 Revisionen av regeringsformen innebar en smärre saklig, här irrelevant, ändring och i övrigt endast språkliga ändringar av den bestämmelsen, vilken därefter i aktuella delar lyder: ”Domstolar [- - -] ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.” Se SOU 2008:125 s. 750 f. Se även not 75 nedan. 30 SOU 2008:125 s. 425 f.; liknande författningskommentaren i a. bet. s. 755, där Grundlagsutredningen bl.a. uttalar: ”Första punkten i artikel 6 har varit vägledande vid utformningen av bestämmelsen.” 31 Se främst a. bet. s. 347. Jfr not 28 strax ovan och not 110 nedan. 32 Anders Eka: Grundlagsutredningen, domstolarna och normkontrollen, s. 382 ff. i Svensk Juristtidning 2009, s. 386. 3 3 Prop. 2009/10:80 s. 161 angående Skatteverkets förslag i dess remissvar. 34 Jfr regeringens uttalande att ”de bestämmelser i regeringsformen som har omedelbart samband med artikel 6.1 i Europakonventionen [samlas] i en och samma paragraf”, 2 kap. 11 § regeringsformen, prop. 2009/10:80 s. 163. 35 Om Europadomstolens tolkningsprinciper se not 20 ovan. Om relationen mellan de olika delarna av artikel 6 i Europadomstolens tolkning, se Ryan Goss, Criminal Fair Trial Rights: Article 6 of the European Convention on Human Rights, Hart Publishing, Oxford, 2014, främst s. 65 ff. 3 6 Se Goss, i föregående not a.a., a.st.; han gör där gällande att Europadomstolens uppfattning är mer mångfacetterad och att flera av domstolens uttalanden om artikelns interna struktur är alltför förenklade. 37 Prop. 2009/10:80 s. 159; se därtill Bylander, a.a., främst s. 52 ff. 3 8 Prop. 2009/10:80 s. 160; se därtill SOU 2008:125 s. 423 med hänvisning till omfattande inhemsk domstolspraxis om hur Europakonventionen krav ska förstås utifrån svenska förhållanden. 39 SOU 1993:40 s. 48 till vilken Grundlagsutredningen hänvisar, se SOU 2008:125 s. 422. 40 Jfr not 34 ovan om att även bestämmelsen om offentlig rättegång i 2 kap. 11 § 2 st. 2 p. regeringsformen anses ha omedelbart samband med artikel 6.1 i Europakonventionen. 41 Se Bylander, a.a., främst s. 59 f. om Europadomstolens mål Ekbatani mot Sverige (1988) och Colozza mot Italien (1985). 42 SOU 2008:125 s. 755. 43 SOU 2008:125 s. 426. 4 4 Prop. 2009/10:80 s. 162. 45 Jfr not 40 och 34 ovan. 46 Prop. 2009/10:80 s. 160. 4 7 Se not 41 ovan. 48 Prop. 2009/10:80 s. 161 (kursivering här). 49 Bestämmelsen antogs den dagen genom riksdagens beslut angående Konstitutionsutskottets betänkande 2010/11:KU4, se Riksdagsskrivelse 2010/11:21. 50 Se exempelvis prop. 2014/15:131 s. 23 f. med hänvisningar till bl.a. RÅ 2009 ref. 94, NJA 2010 s. 168 I–II, NJA 2013 s. 502, NJA 2013 s. 746, HFD 2013 ref. 71, EUdomstolens dom i mål C-617/10, Åkerberg Fransson, samt Europadomstolens dom den 27 november 2014 i målet Lucky Dev mot Sverige. 5 1 Om nuvarande ordning se SOU 2012:93 s. 205. I prop. 2004/05:131 s. 198 konstaterade regeringen: ”nuvarande lagstiftning [medger] att ett beslut att inte meddela prövningstillstånd motiveras. Regeringen anser därför att det inte finns något behov av ytterligare bestämmelser i detta avseende.” 52 Jfr övervägandena av den finländska riksdagens lagutskott i dess betänkande LaUB 24/2014 rd angående propositionen RP 246/2014 rd, s. 4 f., enligt vilka fallet Hansen mot Norge inte har ansetts utgöra skäl att ändra finländsk lag främst med hänvisning till att ”Norges lagstiftning avviker från Finlands”. 53 Se till detta stycke prop. 2009/10:80 s. 156 ff. och SOU 2008:125 s. 419 ff. 54 Som Grundlagsutredningen uttalar i SOU 2008:125 s. 426 gör ”kopplingen till artikel 6 i Europakonventionen […] att innebörden av principen om rättvis rättegång redan är väl belyst i domstolspraxis.” 55 Prop. 2009/10:80 s. 160; jfr not 46 f. ovan och not 91 f. nedan. 5 6 Se SOU 2008:125 s. 655 resp. 754 f. Jfr ”förslaget att införa en bestämmelse om rätt till rättvis rättegång”, Eka, i not 32 ovan a.a., s. 386. 57 Utöver den doktrin som anförs i det följande förtjänar två juridiska examensarbeten att nämnas, dels Åsa Johansson, Rätten till rättvis rättegång efter grundlagsreformen – Som en midsommarnattsdröm, Uppsala universitet, vt 2015, dels Sara Lindqvist, Rätten till en rättvis rättegång, Örebro universitet, vt 2015. 58 Se, liksom till det närmast följande, Bertil Bengtsson, Skadestånd vid brott mot regeringsformen?, s. 605 ff. i Svensk Juristtidning 2011, s. 617. Han gör där antagandet att kravet inte medför någon rätt till skadestånd utöver vad som nu gäller enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen men uppmärksammar att culpabedömningen kan vara strängare. Se därtill regeringens uppfattning i anslutning till Grundlagsutredningen (SOU 2008:125 s. 427), att ”det inte [kan] hävdas att den nya bestämmelsen utvidgar möjligheterna att få skadestånd från det allmänna”, prop. 2009/10:80 s. 163. 59 Jfr dock den forskning som betonar betydelsen av upplevd processuell rättvisa för att lättare acceptera ett domslut som går en emot. Se t.ex. specialnumret av Court Review, Vol. 44, Issue 1/2, 2007-08 om processuell rättvisa med hänvisningar till bl.a. Tom R. Tyler, Why people obey the law, Princeton University Press, 2006, s. 23. Se vidare i och vid not 77 nedan. 60 Prop. 2009/10:80 s. 252. 6 1 SOU 2008:125 s. 425; liknande prop. 2009/10:80 s. 159 och 161. Uttalandet för tankarna till regeringens uttalande i prop. 1951:165 s. 12, i samband med Sveriges tillträde till Europakonventionen, att bestämmelserna i artikel 6 i full utsträckning redan täcktes av rättegångsbalken, se vidare Bylander, a.a., s. 55. 62 Thomas Bull & Fredrik Sterzel, Regeringsformen – en kommentar, 3 uppl., Studentlitteratur 2015, s. 79. 63 Bengtsson, i not 58 ovan a.st. 64 Jfr avsnittet ”Konventionen i Sverige” i Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl., Norstedts juridik, 2015, s. 42 ff. 6 5 SOU 2008:125 s. 426 resp. prop. 2009/10:80 s. 252. 66 Se prop. 2009/10:80 s. 156 ff. och 251 f. samt SOU 2008:125 s. 419 ff. 67 Att principerna för en rättvis rättegång enligt bestämmelsen innefattar bl.a. denna rätt framhålls av Högsta domstolen i dess beslut den 10 april 2017 i mål Ö 2778-16 (som behandlas närmare i och vid not 102 ff. nedan) p. 6 med hänvisning till prop. 2009/10:80 s. 159 f. Dock vilar domstolens avgörande närmast på den (förvisso också framhållna) rätt att yttra sig som nedan betecknas G, se beslutet p. 9 och p. 11. Se vidare I nedan. 68 Det framhålls inte särskilt att denna princip (vapenlikhetsprincipen) i brottmål innebär att den tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren (utan på grund av ”in dubio pro reo”-principen i vissa hänseenden med nödvändighet måste favoriseras), men det framgår av en generell hänvisning i SOU 2008:125 s. 422 till genomgången av Europadomstolens praxis i Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, nu motsvarad av 5 uppl., Norstedts juridik, 2015, s. 259 ff., i sammanhanget s. 260. Jämför nästa exempel (D). I NJA 2015 s. 374 tillämpade Högsta domstolens majoritet 2 kap. 11 § 2 st. 1 p. regeringsformen under hänvisning till det här anförda kravet på likställdhet i processen, se vidare vid not 99 nedan. 69 Som det är beskrivet i förarbetena, SOU 2008:125 s. 422 och prop. 2009/10:80 s. 160, synes detta krav baseras på hänvisningen till Europadomstolens mål Coëme m.fl. mot Belgien (2000) hos Danelius, motsvarande a.a. s. 261 f. I det fallet uttalade domstolen bl.a., i domens p. 103: ”the uncertainty caused by the lack of procedural rules established beforehand placed the applicant at a considerable disadvantage vis-à-vis the prosecution, which deprived Mr Coëme of a fair trial for the purposes of Article 6 § 1 of the Convention.” Detta synes alltså närmast vara fråga om ett specialfall av det nyss nämnda, övergripande kravet att parterna ska vara likställda i processen (C). 7 0 Högsta domstolens avgörande i NJA 2003 s. 323, vilket anförs av Grundlagsutredningen, a. bet. s. 423, kan närmast hänföras till detta krav. Se vidare not 67 ovan och 71 strax nedan. 71 Möjligen kan detta krav betraktas som en specifikation av kravet att förfarandet ska vara kontradiktoriskt (B). Högsta domstolen uttalar i ett beslut om resning den 19 april 2017 i mål Ö 5886-16, p. 16: ”Den kontradiktoriska principen är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti som innefattas i såväl Europakonventionens artikel 6.1 som regeringsformens krav på en rättvis rättegång (2 kap. 11 § andra stycket). [- - -] I den kontradiktoriska principen kan även [utöver ”att parterna haft möjlighet att argumentera och föra bevisning för sin sak”; jfr kraven under G och H] anses ligga att parterna inte utan att ha fått tillfälle att anföra synpunkter bör överraskas av rättens uppfattning om vad tvisten har rört eller av att avgörandet bygger på omständigheter som inte har varit föremål för någon av parternas uppmärksamhet under processen”. 72 Högsta domstolens avgöranden i NJA 1991 s. 512 och NJA 1992 s. 532 vilka anförs av Grundlagsutredningen, a. bet. s. 422 f., kan närmast hänföras till detta krav. Dessa fall avsåg brottmål och i båda beaktade Högsta domstolen Europakonventionen artikel 6 punkt 1 och 3 d, jfr NJA 2015 s. 141 och NJA 2015 s. 222, vilka har berörts vid not 35 f. ovan (där också relationen mellan artikelns olika delar behandlas). 73 Enligt NJA 2001 s. 563 (vars referatrubrik inledningsvis lyder: ”Den som ålagts edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § andra stycket konkurslagen har ansetts äga rätt att vägra beediga uppgifter som skulle avslöja att han har begått ett brott och som kan användas som bevis i en kommande rättegång mot honom”) som anförs av Grundlagsutredningen, a. bet. s. 423. 74 Enligt NJA 2007 s. 1037 (med åberopad praxis från Europadomstolen) som anförs av Grundlagsutredningen, a. bet. s. 423. 75 Att domstolar i sin verksamhet ska iaktta opartiskhet följer även uttryckligen av 1 kap. 9 § regeringsformen, se not 29 ovan. 7 6 Prop. 2009/10:80 s. 160 (kursivering här). 77 Om den ursprungliga formuleringen, ”Justice should not only be done, but should manifestly and undoubtedly be seen to be done” av Lord Hewart CJ i domen i rättsfallet Rex v. Sussex Justices 1923, se Bylander, a.a., s. 408 f. Jfr det som sägs om upplevd processuell rättvisa i not 59 ovan. 78 Först i fallet Delcourt mot Belgien (1970) § 31, därefter bl.a. i Campbell och Fell mot Förenade Kungariket (1984) § 81. Högsta domstolens bedömning i NJA 2014 s. 482 om jäv för en tjänstledig åklagare att som adjungerad ledamot i hovrätt handlägga ett brottmål ansluter till denna praxis från Europadomstolen, se Högsta domstolens domskäl p. 5 ff. Se även Grundlagsutredningen i SOU 2008:125 s. 325 och prop. 2009/10:80 s. 127. 79 Se prop. 2009/10:80 s. 162 citerad vid not 44 ovan. 80 Prop. 2009/10:80 s. 161. Se därtill not 48–54 ovan. 81 Prop. 2009/10:80 s. 252. 82 Prop. 2009/10:80 s. 161. 8 3 Prop. 2008/09:213 s. 1 och 19. Denna prop. utgick från förslag lämnade av Utredningen om förtursförklaring i dess betänkande Förtursförklaring i domstol (SOU 2008:16). 84 Prop. 2008/09:213 s. 19; uttalandet gjordes som svar på invändningen från flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt och Kammarrätten i Göteborg, ”att utredningens förslag inte behövs för att vår nationella rättsordning ska leva upp till Europakonventionens krav på effektivt nationellt rättsmedel”; jfr mitt uttalande vid not 6 ovan. 85 Prop. 2008/09:213 s. 24 f. Se därtill a.prop. s. 34 om vad som avses med oskälig fördröjning i lagens mening: ”Fördröjningen i handläggningen bör vara så betydande att det finns en beaktansvärd risk för en kränkning av Europakonventionen avseende rätten till domstolsprövning inom skälig tid, om målet eller ärendet inte behandlas med förtur i domstolen.” 8 6 Prop. 2009/10:80 s. 161. 87 Prop. 2008/09:213 s. 23. 88 Författningskommentaren i prop. 2008/09:213 s. 33. 89 Exempelvis handläggs immaterial-, konkurrens- och marknadsföringsrättsliga mål och ärenden från och med den 1 september 2016 av patent- och marknadsdomstolarna., dvs. Patent- och marknadsdomstolen vid Stockholms tingsrätt och Patent- och marknadsöverdomstolen vid Svea hovrätt. I och med de nya domstolarna upphörde de tidigare, ovan nämnda, instanserna Patentbesvärsrätten och Marknadsdomstolen. Se prop. 2015/16:57. 90 Prop. 2008/09:213 s. 34. 9 1 SOU 2008:125 s. 427 (i kap. 27, väl att märka med rubriken Rätt till rättvis rättegång, jfr not 55 ovan och nästa not). 92 Se till detta stycke prop. 2009/10:80 s. 162 (kursivering här; i kap. 9.3, väl att märka också med rubriken Rätt till rättvis rättegång, jfr föregående not). 9 3 Se not 16 ovan. 94 Se not 13ovan. 9 5 Jfr främst punkterna B, H och J i avsnitt 3.2 ovan och se angående rätten till muntlighet enligt Europakonventionen och Europadomstolens praxis Bylander, a.a. s. 52 ff. 96 Se prop. 2009/10:80 s. 252. 97 Se, liksom till det närmast följande, Tormod Otter Johansen & Sebastian Wejedal, Mot ett funktionellt domstolsbegrepp — Ett bidrag med anledning av den så kallade Försvarsunderrättelsedomstolen (del I–II), s. 100 ff. resp. 191 ff. i Svensk Juristtidning 2016, samt Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång — Första häftet, 9 uppl., Wolters Kluwer, 2016, s. 32 f. i anslutning till ärendelagen. 98 Se not 91 ovan. 9 9 Hänvisning gjordes till det likställdhetskrav som kommer till uttryck i förarbetena och har behandlats under punkt C vid not 68 i avsnitt 3.2 ovan. 100 Se t.ex. Johansen & Wejedal, i not ovan a.a., bl.a. del I, s. 115 not 75 f. med hänvisningar. Under ledning av professor Bengt Lindell bedrivs vid Uppsala universitet för närvarande forskningsprojektet ”Rättskipning – vad är det?” finansierat av Torsten Söderbergs Stiftelse. Svar på den fråga som betitlar projektet kan tänkas bidra till bättre förståelse av hur ett förfarande ska vara beskaffat för att utgöra en rättegång på vilken regeringsformen ställer kravet att den ska genomföras rättvist. 101 Se not 28 f. ovan och jfr det uttalande av Hans-Gunnar Axberger (refererat i Advokaten, nr 7, 2013, s. 21) som inleder denna artikel. 1 02 Se http://www.hogstadomstolen.se/Avgoranden/Vagledande-domar-ochbeslut-prejudikat/2017/2017-04-10-O-2778-16/, hämtad den 15 april 2017. 103 Enligt vad jag underhand har erfarit föranleddes kompletteringen av min under not 1 ovan anförda analys. 104 Detta angår närmast den rätt för part att få tillfälle att yttra sig över all utredning i ett mål som har behandlats under punkt G i avsnitt 3.2 ovan, se not 67 ff. ovan. 105 Se bl.a. not 46 ovan. 1 06 Med hänvisning till Bengt Lindell, Civilprocessen – rättegång samt skiljeförfarande och medling, 3 uppl., Iustus, 2012, s. 170; han framhåller där den ökade vikt som kommit att fästas vid kommunikationsprincipen och att även partsintresset av en rättvis rättegång enligt Europakonventionen riskerar att kränkas om partens ombud avvisas utan att bli hörd. 107 Se SOU 1938:44 s. 504 (NJA II 1943 s. 615) i anslutning till den bestämmelse om särskilt överklagande som nu motsvaras av 49 kap. 5 § 1 mom. rättegångsbalken. 108 Prop. 2009/10:80 s. 162 f. (kursivering här). 109 Se till detta stycke SOU 2008:125 s. 427; liknande a. bet. s. 755. 1 10 Se not 31 ff. ovan. 111 Se not 88 ovan. 112 Utslaget § 76 i Domstolsverkets, något tveksamma, översättning till svenska; kursivering och några motsvarigheter i den engelska språkversionen (i hakparenteser) här. 1 13 I nämnda och delvis citerade § 76 hänvisade Europadomstolen till bl.a. Imbrioscia-domen § 36, där domstolen uttalade: ”Certainly the primary purpose of Article 6 (art. 6) as far as criminal matters are concerned is to ensure a fair trial by a "tribunal" competent to determine "any criminal charge", but it does not follow that the Article (art. 6) has no application to pre-trial proceedings.” 114 Diarienummer 697-2011 (dåvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger); jfr 2012/13:JO1 s. 150 (s. 152). Se däremot de explicita omnämnandena av ”rättvis rättegång” enligt 2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen i bl.a. 2012/13:JO1 s. 62 (s. 70) och s. 106 (s. 113) samt 2013/14:JO1 s. 106 (s. 132 resp. 123).
- Ett bekymmer med att låta endast en del av artikel 6 (”den grundläggande bestämmelsen enligt artikel 6.1 om att rättegången ska vara rättvis”, vad det nu betyder) med uttolkande praxis vara vägledande vid utformningen och därmed också tolkningen av bestämmelsen i regeringsformen, är att Europadomstolen för sin del förhåller sig relativt fri (i såväl extensiv som restriktiv riktning) till konventionstexten. Den inhemska svenska uppspjälkningen kan, om inte annat, göra det oklart i vilken utsträckning rätten till en rättvis rättegång enligt regeringsformen kan stå på egna ben, utan direkt eller indirekt (ytterligare) stöd av Europakonventionen. Exempelvis uttalade Högsta domstolen i NJA 2015 s. 222 p. 6: ”Av artikel 6.3 d i Europakonventionen följer att den som har blivit anklagad för brott har rätt att förhöra eller låta förhöra en åberopad bevisperson.” I samma fall uttalade domstolen (p. 8) därtill, försiktigtvis med en jämförhänvisning: Om domstolen grundar sitt avgörande endast eller huvudsakligen på uppgifter som en person har lämnat vid förhör utom rätta utan att den tilltalade har haft tillfälle att ställa frågor till denne och inte heller kan anses ha avstått från sin rätt, föreligger det ett brott mot rätten till rättvis rättegång i artikel 6 Europakonventionen (jfr 2 kap. 11 § [regeringsformen]). Denna typ av hänvisning kan kontrasteras mot följande uttalande av Högsta domstolen (p. 15) i NJA 2015 s. 141, som lämnar än mer öppet vilket rättskälleunderlag domstolen grundar sin bedömning på: Om det skulle godtas att någon ny bevisupptagning inte sker vid tingsrätten i den senare brottmålsrättegången, kan följden också bli att den tilltalades rätt till en rättvis rättegång sätts åt sidan, i varje fall om bevisningen har mer avgörande betydelse (2 kap. 11 § andra stycket RF och artikel 6, särskilt 6.3 d, i Europakonventionen). Det finns, förvisso ifrågasatt, stöd i Europadomstolens praxis att betrakta de brottmålsspecifika minimirättigheterna i artikel 6.3 (liksom oskyldighetspresumtionen i artikel 6.2) som specifikationer av rättigheterna enligt artikel 6.1 vid prövning av en brottsanklagelse. Åtminstone när det gäller kopplingen mellan 2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen och artikel 6 i Europakonventionen borde detta betraktelsesätt ha anlagts, eftersom det hade tydliggjort innehållet i rätten till en rättvis rättegång enligt regeringsformen utan att ha förändrat omfattningen av vilka rättigheter som tillkommer den som blivit anklagad för brott.
Rättsfall
NJA 2015 s. 222
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2015 s. 222
BibTeX
@misc{nja-2015-s-222,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2015 s. 222}},
year = {2015},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
2 hänvisningar i 1 artiklar · 2 stycken/fotnoter