Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Av ”De försenade årsredovisningarna” NJA 2018 s. 77 I–III följer att avgränsningen mellan bokföringsbrott av normalgraden och ringa bokföringsbrott fortsatt bör göras enligt de kriterier som utvecklades i NJA 2004 s. 618 och NJA 2007 s. 451. I linje med syftet med den åtalsprövningsregel som infördes 2013 finns det dock enligt rättsfallet anledning till en något mindre sträng bedömning av bokföringsbrott som har bestått enbart i att årsredovisningen har upprättats för sent. Högsta domstolen ställde sig också bakom en utgångspunkt av innebörd att förseningar på mer än fem månader normalt bör leda till att det finns anledning att bedöma det som brott av normalgraden. Det betonas emellertid att en samlad bedömning måste göras. I fallen bedömdes (I) en försening på strax under fem månader som bokföringsbrott av normalgraden (bl.a. med hänsyn att bolaget de senaste två åren haft ett inte obetydligt negativt rörelseresultat varför en försening var ägnad att få menliga följder för bolagets intressenter), (II) en försening på mer än nio månader som bokföringsbrott av normalgraden samt (III) en försening på strax under fem månader som bokföringsbrott av normalgraden (bl.a. med hänsyn till att bolaget hade en förhållandevis omfattande redovisad omsättning, att det gått med inte obetydlig förlust det sista räkenskapsåret och att det egna kapitalet vid räkenskapsårets utgång var negativt). 4.1.10 Skadegörelsebrott (12 kap.) Olovlig avverkning av fyra uppvuxna tallar på en annan persons fastighet bedömdes i NJA 2015 s. 199 utgöra skadegörelse av normalgraden. Bedömningen skedde mot bakgrund av hur skadan värderats vid skadeståndsprövningen (ersättningen beräknades i den delen med ledning av värdet på fastigheten med respektive utan tallar). Skadeståndet hade bestämts till 33 600 kr och det fanns enligt Högsta domstolen inte skäl att vid en straffrättslig bedömning värdera skadan på annat sätt. Med den utgångspunkten var det — också om gränsen mellan skadegörelse och grov skadegörelse vid ett rent värderesonemang ligger lägre än gränsen mellan stöld och grov stöld — klart att fråga inte var om skadegörelse avseende en sak av stor ekonomisk betydelse i den mening som avses i 12 kap. 3 §. Inte heller på någon annan grund fanns skäl att bedöma brottet som grovt. Påföljden bestämdes till dagsböter. 4.1.11 Allmänfarliga brott (13 kap.) I ”Lastbilssläpet” NJA 2011 s. 611 ansågs en brand som anlagts i ett lastbilssläp ha inneburit fara för omfattande förstörelse för annans egendom. Risken för förstörelse inskränkte sig visserligen till lastbilen, släpet och lasten, men det sammantagna värdet på ekipaget uppskattades till drygt tre miljoner kronor (jfr NJA 1980 s. 191). Faran ansågs därför avse omfattande förstörelse av annans egendom. Gärningsmannen ansågs emellertid inte ha haft sådant uppsåt som krävs för mordbrand och det ansågs av processuella skäl inte finnas förutsättningar att pröva ett påstående om allmänfarlig vårdslöshet.
- Av ”Penningtvättshjälpen I–III” NJA 2018 s. 1010 I–III, som ansluter till ”Pälshäleriet, kan utläsas att vid penningtvättsbrott: — ett värde om ungefär fem basbelopp talar för ett straffvärde på sex månader (jfr hänvisningarna till ”Pälshäleriet” samt III), — ett värde om ungefär 18 basbelopp motsvarar ett straffvärde på ungefär ett år (jfr hänvisningarna till ”Pälshäleriet”), — ett värde om ca 40 basbelopp talar för ett straffvärde motsvarande ungefär ett år och sex månader (jfr II), samt — ett värde om ca 650 basbelopp talar för ett straffvärde motsvarande ungefär tre år och sex månader (jfr I). I rättsfallen uttalas också att omständigheter täckta av oaktsamhet i princip kan beaktas vid straffvärdebedömningen av ett uppsåtsbrott under förutsättning att gärningen är kriminaliserad också om den har begåtts av oaktsamhet (och att omständigheten förs in i processen), se ”Penningtvättshjälpen I” p. 18 (motsvarande punkt finns också i II och III). I det enskilda fall där detta möjligen kunde ha blivit aktuellt (”Penningtvättshjälpen III”), hade emellertid inte gjorts gällande att gärningen i de delar som inte var uppsåtliga hade begåtts av oaktsamhet. 10 kap. Vad gäller straffvärdet för flera fall av grovt mutbrott och grov bestickning (numera grovt tagande respektive givande av muta) som avsåg brott begångna för att påverka bedömningarna vid förarprov för körkort anslöt sig Högsta domstolen i NJA 2012 s. 307, beträffande tre av tilltalade, till den straffvärdebedömning som hovrätten gjort. Straffvärdet ansågs motsvara fängelse i två år, fängelse i ett år respektive fängelse i åtta månader. Beträffande en tilltalad som gjort sig skyldig till medhjälp tillämpades 23 kap. 5 § för att underskrida straffminimum och straffvärdet bedömdes motsvara fängelse i fyra månader (se avsnitt 3.2.3). 11 kap. Se, beträffande straffvärdet för grovt bokföringsbrott, ”Företagsboten och fängelsestraffet” NJA 2012 s. 826. 12 kap. Straffvärdet för olovligt fällande av fyra uppvuxna tallar på en annan persons mark ansågs i NJA 2015 s. 199 motsvara 80 dagsböter. 14 kap. Straffvärdet för förfalskning av identitetskort och liknande handlingar bedömdes i ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 i varje enskilt fall ha ett straffvärde motsvarande fängelse i två till fyra månader.