Martin Borgeke · SvJT 2016 s. 176–189 · 1 ställe
- Vad som emellertid är ägnat att förvåna är att domstolarna fortfarande genomgående resonerar kring den tilltalades eventuella övervakningsbehov och ofta ställer upp ett sådant behov som en förutsättning för att skyddstillsyn ska kunna väljas som påföljd. När jag läser sådana domsmotiveringar får jag ofta i tankarna den sydskånske lagmannens ord, lätt travesterade: det där som Högsta domstolen har sagt i påföljdsdomarna (dvs. socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314, skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359 och de kinesiska kullagren, NJA 2014 s. 559), om att skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom, det är ingenting för oss! Men resultatet blir då, i de fall man anser sig kunna konstatera att ett övervakningsbehov inte finns, att den tilltalade anses diskvalificerad för skyddstillsyn och i stället kvalificerad för fängelse i alla de fall då villkorlig dom (och böter) inte räcker till. Visserligen kan ett fängelsestraff många gånger undvikas genom att den villkorliga domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst. Men det går inte alltid och för övrigt är ju villkorlig dom med samhällstjänst en strängare påföljd, både i sig genom sitt innehåll (skyldigheten att utföra samhällstjänst) och genom att risken för undanröjande är större. När det gäller det sistnämnda kan hänvisas till NJA 2015 s. 155.Genomslaget för Högsta domstolens praxisbildning · p. 2 · s. 186