Rättskraften och den materiella rätten1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2014 s. 364
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2014 s. 364
BibTeX
@misc{nja-2014-s-364,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2014 s. 364}},
year = {2014},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
14 hänvisningar i 7 artiklar · 14 stycken/fotnoter
Prövningsordningen vid återkrav av överlämnad egendom2 hänvisningar
- Det rör sig framför allt om ”Tandläkarens olycka” NJA 2014 s. 364, ”Terrys restaurang” NJA 2017 s. 1094 och ”Den betalande sambon” NJA 2019 s. 23. Själv deltog jag i ”Tandläkarens olycka” och ”Terrys restaurang” (skiljaktig).
- I ”Tandläkarens olycka” NJA 2014 s. 364 (p. 6) tog HD upp den bevisprincip som HD uttalade i ”Hakvin och Elvira”. HD klargjorde att principen endast innebär att den som påstår en medelsöverföring har bevisbördan för det. Principen avsåg alltså inte det fallet som var aktuellt i målet, nämligen att överföringen var ostridig. När i ett sådant fall överförda medel påstods vara gåva, slog HD fast att mottagaren har bevisbördan sitt påstående. HD uttalade också att de beviskrav som normalt gäller i tvistemål är tillämpliga. Enligt min mening är detta en självklar ordning. En förmögenhetsförskjutning har presumtionen emot sig.
- Här ska slutligen uppmärksammas en serie rättsfall där bevisbördan kommit att få en del uppmärksamhet. Dessa rättsfall är ”Tandläkarens olycka” NJA 2014 s. 364, ”Terrys restaurang” NJA 2017 s. 1094 och ”Den betalande sambon” NJA 2019 s. 23. (Se om diskussionen bl.a. Alexander Hardenberger, Bevisbördans placering i fordringsmål — en rättsfallsstudie, SvJT 2018 s. 360 ff. och densamme, Bevisbördans placering i fordringsmål II — särskilt om förhållandet mellan den civilrättsliga regeln och föremålet för bevisbördan, SvJT 2019 s. 705 ff. samt Stefan Lindskog, Prövningsordningen vid återkrav av överlämnad egendom, SvJT 2020 s. 297 ff.)
- I ”Tandläkarens olycka” NJA 2014 s. 364 bedrev en person en tandläkarpraktik där en annan person var anställd som tandsköterska. Tandläkaren överförde den 3 april 2009 ett belopp om 100 000 kr från sitt bankkonto till tandsköterskans bankkonto. Enligt tandläkaren utgjorde överföringen ett lån från honom till tandsköterskan. Den aktuella dagen hade han varit med om en trafikolycka och tandsköterskan hade gett honom skjuts hem från olycksplatsen. Då hon återigen bad om att få låna pengar gick han med på det. Tandsköterskan gjorde gällande att beloppet var en gåva. Hon har berättat bl.a. följande. Hon har inte bett om att få låna pengar. I samband med att hon lämnade tandläkarens bostad överlämnade han ett papper som han sade att hon fick läsa först när hon kom hem. När hon senare tittade på pappret såg hon att det var en kvittens på en överföring av 100 000 kr. Den fråga som HD hade att pröva var därför om det rörde sig om ett lån eller en gåva.
- HD anförde att de skäl som anförs i ”Tandläkarens olycka” NJA 2014 s. 364 och ”Mammas borgen” NJA 2012 s. 804 rörande bevisbördans placering i huvudsak bygger på att ett påstående om försträckning står emot ett påstående av benefik karaktär. De kan därför enligt HD inte anses göra sig gällande med samma styrka när ett påstående om försträckning står emot ett påstående om betalning. Mot denna bakgrund fanns anledning att i det i det aktuella målet falla tillbaka på huvudregeln, nämligen att den som påstår försträckning har bevisbördan för påståendet, dvs. principen från ”Hakvin och Elvira” NJA 1975 s. 577.
Perspektiv på prejudikat: En empirisk undersökning av tingsrätternas bruk av Högsta domstolens rättspraxis i tvistemål3 hänvisningar
- NJA 2012 s. 804 har 36 och NJA 2014 s. 364 27 hänvisningar i vårt dataset. För ett exempel på ett mål som hänvisar till samtliga dessa fyra mål se Attunda tingsrätts dom 2015-09-21 i mål nr T 8486-14.
- Så är fallet för NJA 2014 s. 364, som hänvisar till och diskuterar NJA 1975 s. 577 och NJA 2012 s. 804.
- Även NJA 1975 s. 577 har en koppling till NJA 1976 s. 667. Det framgår inte direkt av den senare domen, då denna inte hänvisar till 1975 års mål, men tingsrätterna har påtalat sambandet och hänvisar ibland till målen tillsammans, i samband med diskussioner om bevisbörda vid frågor om skriftliga avtals äkthet. NJA 1975 s. 577 utgör i sin tur bryggan till ytterligare ett mål — NJA 2009 s. 64. Dessa behandlas ibland tillsammans i tingsrätterna, som grund för att den som lånar ut pengar har bevisbördan för att lånet skett, medan den som invänder att skuld betalats måste kunna visa detta. Till denna grupp av mål hör även NJA 2012 s. 804 och NJA 2014 s. 364. Det förra målet lägger fast att den som hävdar att en medgäldenär eftergett regressrätt har bevisbördan för att så har skett, och det senare att bevisbördan för att ett mottaget belopp utgör gåva, och inte lån, vilar på mottagaren.
Staten får inte åberopa sin egen försummelse1 hänvisning