- Se NJA 2013 s. 51 (Segelbåten som slet sig) angående preskription enligt SjöL. Jfr NJA 2013 s. 909 (Upphandlingen av sjukgymnastiktjänster), p. 11 in fine, där HD uttalar att särskilda förhållanden kan föranleda att en regel utesluter tillämpningen av en annan, t.ex. om lagen ”grundar sig på en internationell överenskommelse som innebär att skadestånd får utdömas endast enligt de förutsättningar som anges i instrumentet oberoende av nationell lagstiftning i övrigt”. Beträffande förhållandet mellan LOU och 3:3 SkL uttalar HD att det ”varken i direk-
- Se t.ex. NJA 1983 s. 836 (Ljudbangen), NJA 2013 s. 909 (Upphandlingen av sjukgymnastik- tjänster), NJA 2018 s. 475 (Dricksvattnet), NJA 2020 s. 807 (Den skadliga elen). Angående rättsfallet NJA 2013 s. 909 (Upphandlingen av sjukgymnastiktjänster), se Andersson, Håkan (2017). Ersättningsproblem i skadeståndsrätten, s. 244 ff. Se även Morawetz, Fredrik (2019). Avbrutna upphandlingar: Ansvar i gränslandet mellan privat och offentlig rätt, s. 174 ff. som ingående behandlar frågan om förhållandet mellan LOU och 3:3 SkL, särskilt nyss nämnda rättsfall på s. 175 ff. Även hovrättsfallet RH 2013:64 (Skogsmaskinen) kan nämnas, där pre- skriptionsregeln enligt TSL inte ansågs tillämplig på skadeståndskrav.
- 525 NJA 2010 s. 629 88, 113, 452, 453, 463 NJA 2011 s. 454 24, 77, 122, 154 NJA 2011 s. 600 217 NJA 2012 s. 597 154 NJA 2012 s. 697 470 NJA 2012 s. 725 69, 80 NJA 2013 s. 51 (Segelbåten som slet sig) 178, 179, 427 NJA 2013 s. 271 (Skadorna på Läckebys arbeten) 202 NJA 2013 s. 491 65 NJA 2013 s. 909 (Upphandlingen av sjukgymnastiktjänster) 178, 179, 181, 427 NJA 2013 s. 1121 382 NJA 2014 s. 272 (BDO) 131 NJA 2014 s. 425 (Akzo Nobel) 207, 208, 492 NJA 2014 s. 473 (Shyamlånet) 340 NJA 2014 s. 684 (Divisionschefen) 260 NJA 2014 s. 760 (Cargo Center) 45, 98, 119, 162, 196, 197, 260, 290, 310, 315, 318,
Rättsfall
NJA 2013 s. 909
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 909
BibTeX
@misc{nja-2013-s-909,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 909}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 2 artiklar · 7 stycken/fotnoter
- I NJA 2012 s. 597 hade parterna avtalat om tillämpningen av AB 92, där det bl.a. angavs att en beställare hade rätt till vite om entreprenören överskred den kontraktstid som gällde för entreprenörens arbeten. Regeln modifierades emellertid av bestämmelser som angav att entreprenören hade rätt till tidsförlängning om hindret orsakats av en omständighet som berodde på beställaren eller något förhållande på dennes sida. Enligt HD innebar regleringen att en ”entreprenör som är försenad med sina kontraktsarbeten ska således utge vite alldeles oavsett hur entreprenaden utvecklas i sådana delar som entreprenören inte ansvarar för, förutsatt att de övriga arbetena inte medför ett relevant hinder eller ger rätt till tidsförlängning av något annat skäl”. Frågan blev då om beställaren kunde blir överkompenserad i vissa fall och om hänsyn skulle tas till det i tolkningen. I det aktuella fallet hade två olika entreprenörer oberoende av varandra blivit försenade med sina arbeten. Båda förseningarna medförde var och en för sig att anläggningen inte kunde tas i bruk som avtalat. HD uttalade här att en ”entreprenör som har åtagit sig att utge ett förseningsvite har emellertid typiskt sett tagit på sig en till beloppet bestämd risk om parten inte fullgör sin prestation enligt avtalet, och detta oberoende av förseningens följdverkningar”, varför skyldigheten att betala vite inte påverkas av om också andra entreprenörer ska utge förseningsvite. 4.5.2.6 Relationen mellan allmänna skadeståndsrättsliga regler och särlagstiftning I NJA 2013 s. 909 uppkom bl.a. frågan om skadeståndsregleringen i lagarna om offentlig upphandling utesluter att skadestånd kan utgå på annan grund och i det föreliggande fallet enligt skadeståndslagen. En kommun, Gotlands kommun, hade vid genomförandet av en offentlig upphandling tagit in ett ”skall-krav” (numera nog ”ska-krav”) om att ett anbud skulle innehålla kopior av vissa handlingar. När en part hade lämnat in sitt anbud hade han av en handläggare fått besked om att anbudet kunde kompletteras med kopior på föreskrivna handlingar genom kommunens försorg. En domstol fann emellertid att anbudet rätteligen borde ha förkastats eftersom kravet inte hade följts. Anbudsgivaren väckte sedermera talan mot kommunen och krävde skadestånd.
- HD återkom till den allmänna utgångspunkten i ”Dricksvattnet” NJA 2018 s. 475. Här hade dricksvatten i enlighet med lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster levererats av ett av en kommun helägt bolag till några privatpersoner som menade att de orsakats personskada på grund av en säkerhetsbrist. HD konstaterade här att i 2006 års lag regleras huvudmannens skyldighet att ersätta översvämningsskador på fastigheter inom verksamhetsområdet och att även ersätta den skada — personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada — som en fastighetsägare orsakas på grund av att huvudmannen på annat sätt har överskridit sin rätt eller åsidosatt en skyldighet enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Det var enligt HD klart att föroreningar i dricksvatten utgjorde ett exempel på när huvudmannen kan åläggas skadeståndsskyldighet. Samtidigt konstaterades, med hänvisning till NJA 2013 s. 909, att en skadeståndstalan med stöd av allmänna skadeståndsregler tillåts även när det finns speciallagstiftning som reglerar frågan men att avsteg kan göras med hänsyn till speciallagens utformning och syften. HD fäste här avseende vid att produktansvarslagens förhållande till allmänna skadeståndsrättsliga regler adresserats i förarbetena, att det där angivits att den skadelidande kan välja att grunda sin talan på skadeståndslagens regler även i fråga om skador som faller inom produktansvarslagens tillämpningsområde och att lagens förhållande till andra skadeståndsrättsliga specialregler därför ska bedömas från fall till fall, bl.a. beträffande allmänna vattentjänster. Det konstaterades vidare att ordalydelsen i lagen om allmänna vattentjänster inte ger inte uttryck för att de exklusivt reglerar huvudmannens ansvar och att uttalanden med ett sådant innehåll saknas i förarbetena. Reglerna i speciallagen ansågs därför inte hindra att talan grundade sig på den allmänna produktansvarslagen.
- Ytterligare ett avgörande som rör frågan om ett visst regelverks reglering ska anses exklusivt reglera skadeståndsskyldigheten är ”Akzo Nobel” NJA 2014 s. 425. Här hade ett tåg lastat med klorgas spårat ur, varför mottagaren av godset krävde ersättning för räddningskostnader. Eftersom det varit fråga om en internationell tågtransport reglerades ansvaret av fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik (COTIF) och då de enhetliga rättsreglerna (CIM) som utgör bihang B till konventionen, vilka gäller som lag i Sverige enligt lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. I CIM finns regler om strikt ansvar för förlust av och skada på gods med ett begränsat ersättningsansvar. Också i detta avgörande beskrev HD, med hänvisning till NJA 2013 s. 909, de utgångspunkter som gäller för flerspårighet och exklusivitet. Enligt HD syftar dessa regler, som är typiska för transporträtten, till att ge transportören ett klart, enhetligt och begränsat ansvar. HD konstaterade vidare att enligt artikel 51 i CIM får ett anspråk på ersättning, oavsett vilken grund som åberopas, göras gällande mot järnvägen endast under de förutsättningar och med de begränsningar som föreskrivs i de enhetliga rättsreglerna. Enligt HD är tanken bakom reglerna att ”de ska bilda en fullständig ordning för det kontraktuella ersättningsansvar som kan uppkomma för en transportör till följd av att godset skadas eller förloras under den tid då transportören har hand om godset för en internationell järnvägstransport”. Vidare borde reglerna tolkas och tillämpas ”under hänsynstagande till karaktären av internationellt rättsligt instrument och därmed till syftet att främja enhetlighet ansetts reglera ersättningsansvaret ”. Slutsatsen blev därför att reglerna ansågs ”uttömmande reglera transportörens ersättningsansvar med uteslutande av vad som kan framgå av transporträttsliga eller förmögenhetsrättsliga principer i nationell rätt”. 4.5.2.7 Skadeståndsberäkning vid brott mot lagen om offentlig upphandling När skadestånd ska utgå och hur skadeståndet i så fall ska beräknas vid offentlig upphandling har varit och är frågor där svaren inte i alla delar är säkra. Betydande klarhet erhölls dock redan genom rättsfallen ”Arkitekttjänst” NJA 1998 s. 873 och ”Tvättsvamparna” NJA 2000 s. 712 (se Herre, SvJT 2005 s. 753 f.). Utvecklingen har här fortsatt med ett antal avgöranden. I NJA 2013 s. 909 gjordes klart att reglerna i lagen om offentlig upphandling inte utesluter att skadestånd utgår enligt skadeståndslagens regler (se i det föregående avsnitt 4.5.2.6).