Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20184 hänvisningar
- I rättsfallet ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 behandlades frågorna om påföljdsval, gradindelning och straffmätning vid grova förmögenhetsbrott. Vad gäller gradindelningen kom Högsta domstolen fram till att den i rättspraxis utbildade hållpunkten, som innebär att en stöld (ett bedrägeri och en förskingring) många gånger är att bedöma som ett grovt brott om värdet av det tillgripna motsvarar fem basbelopp, bör kunna accepteras samt att det i det hänseendet saknades skäl att behandla häleribrottslighet på något annat sätt. Domstolen betonade emellertid samtidigt vikten av att det vid gradindelningen och straffmätningen görs en nyanserad bedömning av alla omständigheter. (Se beträffande frågan om påföljdsval nedan i avsnitt 5.2.1.) 4.1.8 Förskingring, annan trolöshet och mutbrott (10 kap.) En anställd som hade behörighet att göra betalningar för sin arbetsgivare genom uttag från dennes bankkonto ansågs i NJA 2011 s. 524 inte ha haft besittning till medlen på arbetsgivarens konto och kunde därför inte hållas ansvarig för förskingring. Detta motiverades i relation till tidigare praxis med att det inte enbart genom att den anställde hade fullmakt att förfoga över egendomen hade skett en sådan rådighetsövergång till den anställde så att denne utåt kunde uppträda som ägare och som legitimerad att i eget intresse förfoga över egendomen (jfr NJA 1994 s. 480 där en komplementär i ett kommanditbolag hade gjort uttag av medel som felaktigt hade krediterats bolagets postgirokonto). När medlen väl överförts till den anställdes eget konto kunde denne visserligen sägas ha besittning till medlen, men i den delen hade besittningen inte uppkommit på det sätt som förskingringsstadgandet förutsätter (dvs. genom någon form av överlämnande i förtroende). Två justitieråd var skiljaktiga och menade med hänvisning till 1994 års fall att besittning till kontomedlen måste anses föreligga; det förhållandet att den anställde i detta fall var behörig företrädare för bolaget i stället för ställföreträdare (jfr 1994 års fall) borde enligt de skiljaktiga inte tillmätas någon betydelse för bedömningen av besittningsfrågan.
- I ”Penningtvättshjälpen I–III” NJA 2018 s. 1010 I–III behandlades frågan om gradindelning och straffvärdebedömning vid penningtvättsbrott. Av rättsfallen följer att den norm som följer av ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 och som anger att en stöld (ett bedrägeri eller en förskingring) många gånger är att bedöma som ett grovt brott om värdet av det tillgripna motsvarar fem basbelopp kan användas också vid rubricering av penningtvättsbrott. Domstolen betonar emellertid också att det ska göras en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, varvid det i första hand blir förhållandena vid själva penningtvättbrottet som kommer att vägas in vid sidan av det värde som brottet avser. I ”Penningtvättshjälpen I” och ”Penningtvättshjälpen II” ansågs redan med hänsyn till värdet att brotten var att bedöma som grova. I ”Penningtvättshjälpen III” låg värdet någonstans omkring den nivå vid vilken värdet i sig talar för att brottet ska bedömas som grovt (brottet avsåg 235 000 kr), men med hänsyn bl.a. till att den tilltalade mottagit pengarna utan uppsåt till deras brottsliga ursprung, och därför inte dömts för att ha ställt sitt konto till förfogande (gärningen var på så sätt atypisk), och att han intagit en underordnad roll och utfört penningtvättsgärningarna efter påtryckningar bedömdes brottet vara av normalgraden. Värt att notera är att den omständigheten att en person haft en underordnad roll beaktades vid rubriceringen trots att det är en sådan omständighet som normalt påverkar straffvärdet men inte gradindelningen (jfr ”Vakthållningen” NJA 2006 s. 577). I den delen framhåller Högsta domstolen, med hänvisning till NJA 2004 s. 354, att det vad gäller brottstyper som är konstruerade så att personer som medverkar i ett brottsupplägg själva begår brott i gärningsmannaskap måste finnas utrymme att beakta den tilltalades roll i det större brottsupplägget också vid rubriceringen. Övrigt En person som tillhandahållit lokal för spelterminaler och organiserat spelverksamheten ansågs i NJA 2011 s. 858 ha anordnat automatspelet (i Sverige). Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att anordnandet av spelet skett av annan och att den tilltalades handlande möjligen var att anse som medverkan till ett lotteri som olovligen anordnats av annan (detta hade emellertid inte påståtts i målet).
- Straffvärdet för samlag med avkomling ansågs i ”Samlag med avkomling” NJA 2015 s. 826 motsvara sex månader. Hänsyn togs bl.a. till att fadern och dottern inte hade levt tillsammans under någon del av dotterns liv och att de haft mycket begränsad kontakt under uppväxten, men också till att dottern befunnit sig i en utsatt situation den aktuella kvällen och natten och att fråga varit om fyra oskyddade samlag under vilka fadern dock inte fått utlösning. 8 kap. Påföljden för 24 stölder av normalgraden, 26 bedrägerier av normalgraden, narkotikabrott och ringa narkotikabrott bestämdes i ”Bagagestölderna” NJA 2016 s. 1143 till fängelse i två år och tre månader. 9 kap. Se ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 beträffande frågorna om gradindelning och straffmätning vid häleri (rättsfallet behandlas i detta avseende närmare ovan i avsnitt 4.1.7). Utöver vad som där sägs om gradindelningsfrågan uttalar Högsta domstolen också att man vid häleribrottslighet, utifrån värdet på godset, når upp till ett straffvärde på ett år när godsets värde är ungefär 18 basbelopp.